Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japanska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
Japanska språket och litteraturen
382
nesiska ord från Nordkina med dess dialekt (de
s. k. Aan-on-lånorden), dels från östkina
(Chö-kiang etc., de s. k. gro-on-lånorden), fick samma
tecken ofta gälla två kinesiska uttal. Och ett
och samma kinesiskt tecken kom dessutom ofta
att användas för två el. flera äktjapanska
(synonyma) ord. Härmed vållades en fruktansvärd
oreda, som alltjämt härskar i den japanska
skriften och är en stor olägenhet. Redan tidigt sökte
man använda kinesiska tecken enbart som
ljudsymboler för japanska stavelser, och härur
framväxte, genom dessa fonetiskt använda teckens
reduktion till några summariska linjer, en japansk
stavelseskrift, i det att 50 stavelser (ka, ke, ki,
ko, ku etc.) fått var sitt fonetiska tecken. Denna
stavelseskrift (Aana-skriften) uppgjordes och
brukas ännu i dag i två tekniska varianter, katakana
(”antikva”) och hiragana (”kursiv”).
Kana-skriften, som anses uppfunnen mot slutet av 700-talet
e. Kr., brukas blandad med kinesisk skrift. De
kinesiska tecknens uttal (vare sig sino-japanskt
el. äktjapanskt) anges stundom med små
kanatecken vid det kinesiska tecknets högra sida för
att underlätta den annars utomordentligt svåra
läsningen. Detta ytterst opraktiska skriftsystem
har man önskat reformera, i det att man dels
försökt övergå till europeiska bokstäver (romaji)
el. till enbart kana, dels sökt nedpressa antalet
kuranta kinesiska tecken från nuv. 3,000—4,000
till 2,000 el. färre. Reformerna ha dock stött på
stora svårigheter.
Den japanska litteraturen börjar på allvar med
huvudstadens förläggning till Nara
(Naraperio-den 710—784). Är 712 tillkom då verket ”Kojiki”
(Berättelsen om forna ting), skriven på ren
japanska men med kinesiska skrivtecken. Det
innehåller den japanska forntidens skatt av myter
och legender (en del s. k. norito, offer ritualer,
från samma arkaiska tid finnas samlade i
”Engis-hiki”, hopställd i början av 900-talet). 720
författades ”Nihongi”, ett historiskt verk om den
japanska forntiden, skrivet på kinesiska efter
mönstret av kinesiska historiker och även till
innehållet starkt påverkat av dessa. En
blomstrande lyrik uppstod, mest s. k. tanka, ”korta
sånger” (orimmade verser, rytmerade genom
antalet stavelser, t. ex. 54-7 + 5 + 7 + 7), små
stäm-ningsbilder, ofta med vacker naturskildring; 4,496
av dem samlades under Naraperioden i
”Ma-nyoshu” (De tiotusen bladens samling), de bästa
av diktarna Hitomaro och A k a h i t o.
Under de följande fyra årh. (Heianperioden,
huvudstad Kyoto) kunde den förbättrade skriften tillåta
ökad litterär verksamhet. 922 färdigställdes
”Ko-kinshu” (Samling från forntid och nutid), en
väldig lyrisk antologi, och den verkligt litterära
j apanska prosan grundlädes av K i no T s
u-rayuki (d. 946), dels i ett berömt företal till
”Kokinshu”, dels i ”Tosa nikki”, en resedagbok.
Omkr. mitten av 900-talet började en rad
monogatari, ”berättelser”, publiceras. Verklig
höjd av elegans och förfining når prosan genom
två kvinnliga författare (båda omkr. 1000 e. Kr.):
M u r a s a k i Shikibu (pseudonym),
författarinna till ”Genji monogatari”, en väldig sederoman
från hovkretsarna i Kyoto, och Sei
Shona-gon, som skrev ”Makura no soshi”, anekdoter,
funderingar, naturskildringar m. m. i brokig
blandning. Under den krigiska riddartiden (1200—
1600) avtynade lyrik och stämningsprosa;
lysande undantag utgöra ”Tsuredzuregusa”, en
samling utgjutelser och reflexioner av
buddistmun-ken K enko (d. 1350), och ”Hojoki” av Kam o
Chomei, skriven 1212, en stilistiskt
framstående skildring av författarens egna upplevelser. Det
var nu framför allt de historiska skildringarna,
som tillvunno sig intresse. Från tidig
Kamakura-tid förskriva sig ”Seisuiki” och ”Heike
monogatari”, som båda skildra de tävlande
stormannaät-terna Minamoto och Taira. ”Jinkoshotoki” av K
i-t a b a t a k e Chikafusa (mitten av 1300-talet)
och ”Taiheiki”, troligen av prästen Kojima
(senare hälften av samma sekel), skildra båda
kejsar Go-Daigos äventyr och hovets klyvning.
Ett värdefullt inslag från denna tid äro vidare
de lyriska dramer, som kallades no. Under de
fredliga århundradena under Tokugawaättens
spira blev shogunhuvudstaden Edo
samlingsplatsen för det lärda och vittra livet, och här
återupptogs till en början ett ivrigt studium av
kinesisk litteratur och kultur. En rad framstående
män, de s. k. Kangakusha (Kinalärde), med
Fu-jiwara Seikwa (d. 1619) som pionjär och Arai
Hakuseki (d. 1725) som främsta namn, uträttade
oerhört mycket för att sprida bildning och
kunskaper till vida kretsar av folket. En
reaktions-rörelse mot den stora beundran för den
främmande kinesiska kulturen uppstod samtidigt och
satte värdefulla frukter i ett nyvaknat intresse
för och studium av den japanska antiken. Pionjär
blev här prästen Keichu (d. 1701), och han
fick lysande efterföljare i Kamo Mabuchi
(d. 1769), Motoori Norinaga (d. 1801)
och Hi rata Atsu tane (d. 1843). — Hos det
under Tokugawatiden allt förmögnare
borgerska-pet kom det till diverse folkligare litterära
strävanden. Den store nyskaparen var Ibara S a
i-kaku (d. 1693), vars berättelser, romaner och
tidsskildringar äro humoristiska och levande. En
yngre samtida till honom, Chikamatsu M o
n-z a e m o n, blev skaparen av det ytterst populära
folkliga dramat. Något senare uppstod den
vidlyftiga romanen med fantastiskt innehåll, som
företräddes av Santo Kyoden (d. 1816) och
framför allt KyokuteiBakin (d. 1848), vars
enorma romaner av japanerna länge ansågos som
oöverträff liga mästerverk.
Efter den stora krisen 1853—68 följde nya
litteratur strömningar. 1885 framlade
Tsubou-c h i Y u z o en programmatisk skrift om större
naturlighet och naturtrohet i romanförfattandet
och försökte sig framgångsrikt däri. En god
vapenbroder fick han i den framstående
romanförfattaren Futabatei Shimei. Fr. o. m.
1890-talet märktes (under västerländskt inflytande i
anslutning till alltmer omfattande översättningar)
en hel rad strömningar: medan Ozaki Koyo
företrädde ”konsten för konstens egen skull” och
Koda Robun en estetisk-filosofisk idealism,
blev Tokutomi Roka utomordentligt populär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
