Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japansk konst - Måleri - Konsthantverk - Japansk mispel - Japansk musik - Japansk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
Japansk mispel—Japansk teater
386
upphovsman räknas Kose no Kanaoka
(800-talets slut). Fr. o. m. denna tid dominerar
inom japanskt måleri den på siden eller papper
utförda målningen, antingen avsedd att
upphängas i tokonoman (kakemono, i höj dformat)
eller frisartat komponerad med stor bredd och
ringa höjd (makimono), lik en bokrulle och som
en sådan avsedd att aldrig ses i sin helhet på
en gång utan ”läsas” stycke efter stycke, efter
hand som den upprullas. Vid sidan av
Kose-skolans stämningskonst uppträder en nationell,
mera realistisk och dramatisk riktning med
motiv ur hjältedikten och ur samtidens krigar- och
hovliv (”Tosaskolan”), framställda i en nervös
och spirituell linjestil med djärv, klar och
rytmisk komposition och ren, ädelstensaktigt
lysande färg. Tosaskolan, vars arbeten oftast äro
makimonos, stelnade under Ashikagatiden till en
konservativ hovkonst. — Vid 1400-talets
början slog det mystiskt och panteistiskt betonade
kinesiska landskapsmåleriet igenom i Japan,
närmast efter förebild av 200 år tidigare
verksamma kinesiska konstnärer som Ma Yüan och
Hsia Kuei. Den förste japanske målsmannen
för denna rent religiösa riktning (”Zenskolan”)
var S h u b u n, den störste hans lärjunge
S e s s h u, vars landskaps- och djurmålningar
ha en utomordentlig, än kraftfull och än
innerlig stämningsstyrka. Sesshus elev S e s s o n
var en mindre djup men intagande
landskapsmålare. Hans samtida Masanobu Kano
och i synnerhet dennes son Motonobu
Kano (1476—1559) förvärldsligade Zenskolans
måleri och förvandlade det till en omedelbart
realistisk, ytlig men graciös och elegant
deko-rationskonst (”Kanoskolan”), vars stil ända
intill vår tid har varit bestämmande för
landskaps- och djurmåleriet såväl som för
konsthantverket. En framstående representant för
Kanoskolan var Ogata Korin, som också
utförde lackarbeten. Zenskolans uppfattning
bevarades bättre av Shijoskolan, ännu på
1800-talet representerad av dj urmålaren M o r i S
o-sen (1747—1821). Ur den sedan länge
förtorkade Tosaskolan framträdde vid Tokugawatidens
början en ny, realistisk riktning, förträffligt
karakteriserad av sitt namn Ukiyoye, ”skolan
av denna jämmerdalen”, som med ofta burlesk
omedelbarhet skildrade vardagslivet. Den
grundades av Matabei Iwasa (1578—1650) och
fann genom Hishikawa Moronobu vid
1600-talets slut i träsnittet sin segerrika teknik.
Tvåfärgs- och trefärgstryck i träsnitt infördes
under 1700-talets förra hälft; med Suzuki
Harunobu (omkr. 1724—70) vann det
japanska färgträsnittet, tryckt med talrika stockar,
sin fulla utbildning. Bland dess främsta
mästare efter Harunobu märkas Kitagawa U t
a-maro (1758—1806), landskaps- och
djurskildrare, beundrare och graciös tolkare av spröd,
kvinnlig skönhet; vidare skådespelarporträttören
Utagawa Toyokuni (1769—1825), den
mångsidige, oförliknelige tecknaren och
förfinade koloristen Hokus ai (1760—1849) och
slutligen Hiroshige (1797—1858), som i
färg-NF XI — 13
träsnittets teknik hävdade sig som en stor
koloristisk landskapstolkare.
Konsthantverk. Den japanska keramiken
består huvudsakligen av handformat stengods med
färgad glasyr, från 1500-talet dekorerat med
flytande, skissartad målning. Porslinet, som
sedan 1500-talet tillverkats efter kinesisk förebild,
uppskattas föga men har exporterats i stera
mängder till Europa. — Järnsmidet har sedan
gammalt stått mycket högt, särskilt inom
vapenhantverket. De japanska rustningarna
(fr. o. m. Kamakuratiden) äro mästerstycken
av ändamålsenlighet. Järnarbetena, särskilt
rustningar och svärdsprydnader, äro ofta
inkruste-rade med guld eller andra metaller. — Mest
karakteristiska för det japanska konsthantverket
äro lackarbetena, utförda med beundransvärd
konstnärlighet och smak och avsedda för
allehanda ändamål: husgeråd, möbler, skrin etc.
Särskild omsorg nedlades på de som smycken
utanpå dräkten burna medicindosorna (inro) och
de knappar (netzuke, av trä, elfenben etc.),
varmed dessa fästes vid gördeln. — Bland
träarbeten märkas särskilt de för lyriska dramer (no)
avsedda maskerna, skurna med. än groteskt
intensiv och än upphöjt själfull psykologisk fantasi.
Litt.: J. Kurth, ”Der japanische Holzschnitt”
(1911), ”Die Geschichte des japanischen
Holz-schnitts” (3 bd, 1925—29); O. Sirén, ”Den
gyllene paviljongen” (1919); T. Tsudzumi, ”Die
Kunst Japans” (1929); S. Taki, ”Japanese fine
art” (1931).
Japansk mispel, Eriobo’trya japönica, ett
litet träd av fam. rosväxter. Det odlas allmänt
i varmare länder, även i Sydeuropa. Frukterna
påminna om aprikoser.
Japansk musik är närmast en utbildning av
den kinesiska från tiden 1000 e. Kr. Sedan dess
har Japan arbetat självständigt vidare dels i
utbildning av instrumenten, dels av den vokala
melodiken. Till de mera kända instrumenten höra
ko t o, liggande cittra med 7—13 strängar, s
a-misen, tresträngad luta (se bild å sp. 387), och
shakuhashi, bambuklarinett med 6 fingerhål.
Även gonggong, slaginstrument m. m. finnas, alla
av östasiatisk typ. Melodiken vilar på pentatonisk
skala men med förändring i moll (e-f-a-h - c).
De utövande musikerna delas i fyra kaster.
Högst står gakunin, rekryterad bland statens
förnämsta män. Hit höra kejserliga
hovkapellets musiker (gagaku). De spela blott gammal
klassisk musik. Andra kasten (gekin) spelar
profanmusik och står i rang med köpmännen.
Tredje kasten omfattar de blinda musikerna,
vilka indelas i flera underavd., huvudsakligen
de båda kengyo koto, vilka odla populär musik.
Till fjärde och lägsta kasten höra geishorna
eller de kvinnliga musikerna. På senare tid har
i Japan uppstått ett modernt musik- och
konsertliv, som möjliggjort uppförandet av såväl
europeiska som samtida japanska kompositörers
verk. — Litt.: F. Piggott, ”The music and
mu-sical instruments of Japan” (2:a uppl. 1909).
Japansk teater. Under 1300- och 1400-talen
uppstod i Japan det s. k. no-dramat, ett myto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
