Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japansk teater - Japansk lack - Japanvax - Japarandiba - Japikse, Nicolas - Japon - Japurá - Japyger - Jaques-Dalcroze, Émile - Jardin, Nicolas Henri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
Japanskt lack—Jardin
388
Samisespelande japanska.
logiskt el. patriotiskt skådespel på omväxlande
vers och prosa med starka inslag av körsång,
musik och dans. Ännu i dag spelar no-teatern
en icke ringa roll inom japanskt kulturliv.
Dockteatern (ningyo-shibai) var sedan gammalt populär
i Japan. Till denna skrevs sedermera text (joruri),
som med musikackompanjemang föredrogs bakom
scenen och småningom fick dialogens form.
Dockteatern höjdes till konst av Chikamatsu
Monzaemon, som omkr. 1700 ledde egen
dockteater i Osaka. Ur dockteatern framgick den
klassiska j. (kabuki). Repertoaren bestod länge av
dramatiserade joruri. En mindre orkester och
några sångare till vänster i fonden följde
handlingens gång och understödde skådespelarens
aktion, medan på motsatt sida en ”talare”
genom recitation ytterligare sammanband dramats
olka scener. De täta dekorationsbytena
föranledde flera scentekniska förbättringar, och den
först i våra dagars Europa kända vridscenen är
en gammal japansk uppfinning. Efter
stats-välvningen 1867—68 undergick j. en
moderniseringsprocess. En egendomlighet för j. äro
skå-despelardynastierna. Rollfacket monopoliserades,
och rollerna ärvdes. Japans störste skådespelare
var Itchikawa Danjouro. Kvinnorollerna
utfördes urspr. av manliga skådespelare, men mot
slutet av T800-talet gjorde sig amerikanskt
inflytande gällande inom j., och kvinnor började
framträda på scenen. Omkr. 1900 återkommo
den berömda skådespelerskan Sada Yakko,
”Japans Sarah Bernhardt”, och hennes man,
Kawakami, från sin världsturné med
euro
peiska impulser och uppförde bl. a. Shakespeare.
Sedan dess göra sig i j. fyra riktningar
gällande, den klassiskt nationella (kabuki), den
moderniserat nationella (shinkoku-geki), den
moderna (shin-geki) och den europeiska (seiyo-geki).
Opera existerar ej, men den klassiskt nationella
dansen är fortfarande ytterst populär.
Teaterlivet är koncentrerat till Tokyo, bland vars
teatrar främst märkas Kabuki-za med 2,200
platser, Meizi-za med 1,700 platser och Daiiti
Gekizyo med 1,400 platser. Många teatrar
förstördes under 2:a världskriget. Fasta teatrar
finnas i övriga större städer.
Japanskt lack, japanlack, råämnet för
framställning av den fernissa, som användes i
den japanska industrien och är kännetecknande
för dennas lackeringsarbeten. J. erhålles av den
efter inskärning i stammen utsipprande saften
av Rhus vernicifera.
Japanvax, se Rhus.
Japara’ndiba, bot., se Gustavia.
Ja’pikse, N i c o 1 a s, holländsk historiker 1872
—1944), f. d. chef för de kungliga arkiven. J :s
historiska författarskap har koncentrerats till
Hollands historia under 1600-talet och under
nyare tid. Huvudarbetet med ämne från
1600-talet är ”Prins Willem III” (2 bd, 1930—33).
Inom den moderna historien har J. bl. a.
behandlat Bismarcks politik och Hollands ställning
under 1 :a världskriget.
Japon [Japåhj], tät men ytterst lätt japansk
siden vävnad.
Japurå, biflod från vänster till
Amasonflo-den. J. upprinner under namnet Caquetå på
Anderna i Colombia samt mynnar vid Teffé.
Längd 2,400 km, varav c:a 840 äro segelbara.
Japyger, folkslag, se Messapier.
Jaques-Dalcroze [^ä’k-dalkrå’z], É m i 1 e,
schweizisk tonsättare och pedagog (1865—1950),
utbildad i Wien och Paris. J. komponerade
bl. a. flera operor,
kammarmusik m. m.
Mest känd är J.
genom sin ”rytmiska
gymnastik”, som avser
att utbilda
rytmkänslan och det
musikaliska gehöret genom
plastiskt-mimiska
rörelser. 1910—15 hade
J. en skola för sin
metod i Hellerau vid
Dresden, därefter i
Genève och Paris. J.
har utgivit flera
skrifter om sin metod, som
införts i Sverige av Anna Behle och Karin
Fredga.
Jardin f^ardaj, Nicolas Henri, fransk
arkitekt (1720—99). Han kallades 1754 till
Köpenhamn för att fullborda den av N. Eigtved
påbörjade Fredrikskyrkan (”Marmorkirken”).
Han utförde även Bernstorffs slott,
Charlotten-lund och lustslottet Marienlyst vid Helsingör
m. m. J. var klassicist, och genom honom
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
