Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus - Historia - Förkunnelse. Undergärningar. Självmedvetande - Jesu Syraks bok - Jeszcze Polska nie zginȩła - Jet - Jetong - Jettatura - Jette - Jeu - Jeu de paume - Jeu de rose - Jeune premier, Jeune première - Jeunesse dorée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441 Jesu Syraks bok—Jeunesse dorée 442
het och drog sig tillbaka till trakterna n. och
ö. om Galileiska sjön. Till slut bröt han upp
till Jerusalem med sina lärjungar till påskfesten.
Hälsad av folkmassan med jubel, då han red
in i staden i pilgrimståget, uppträdde han
genast i templet och drev ut alla, som köpte och
sålde. Detta beseglade hans öde. Stora rådet
lät i nattens mörker häkta honom och efter ett
tumultuariskt förhör utlämna honom till
landshövdingen under anklagelse för upprorsplaner
(”judarnas konung”). J. tycks inför Pilatus ha
förklarat sig vara Messias men icke ha gjort
något försök att försvara sig. Han blev efter
ett kort förhör dömd till döden och omedelbart
därefter korsfäst. Längden av Jesu offentliga
verksamhet låter sig icke säkert beräknas; men
av berättelsen om hur J. och lärjungarna gå
genom säden (Mark. 2: 23 ff.) framgår, att den
räckt minst ett år.
Förkunnelse. Under gärningar.
Självmedvetande. Jesu förkunnelse är folklig: målande, bildrik,
präglad av den födde folktalarens enkla retorik
(parallellism, antites, tretalslagen); att märka äro
de korta, djärva satserna och de även stilistiskt
glänsande parablerna. J. förkunnade, att
Gudsriket kommit nära; han kallade sitt folk att
göra bot inför domen. Dock nöjde han sig
icke som Döparen med ett botdop utan fordrade
radikal bättring, hjärtats fulla hängivelse till
Gud i kärlek och obetingad självuppoffring i
förhållandet till nästan. Denna religiösa
hållning innebär en heroism, som offrar allt för att
göra Guds vilja, och på samma gång en
barnslig omedelbarhet i tron på Fadern. I motsats
till den beräknande lagfromheten prisade J.
barnet och förklarade, att skökor och publikaner
skulle gå före fariséerna och de skriftlärde in
i Guds rike. För J. är lagen Guds
uppenbarade vilja, men han tolkar och använder den i
enlighet med sitt eget religiösa medvetande, och
i vissa fall ställer han upp sin djupare fordran
mot lagens mera betingade bud. Politiska och
sociala intressen lågo honom fjärran; hans syfte
var rent religiöst. Jesu ”kraftgärningar”
bedömas av den evangeliska traditionen såsom bevis
på hans övermänskliga egenskaper. Själv såg
J. däri förebud för Gudsriket, vittnesbörd om
att Satans makt var bruten; för människorna
voro de den starkaste uppmaning till att göra
bot och bereda sig på vad som skulle komma.
I den evangeliska traditionen spåras benägenhet
att stegra Jesu underverk (uppväckelser av döda,
naturunder). Själv kallade sig J.
”Människosonen” och identifierade sig därigenom med den
människogestalt, som enl. en i vissa judiska
kretsar rådande förväntan skulle komma på
himmelens skyar och hålla dom. Men vägen till
denna upphöjelse skulle gå genom martyriet,
vilket J. förutsåg och även förutsade. Sin död
fattade J. såsom en offerdöd för folket och
inledningen till den nya tidsåldern. Omkring sig
samlade han en krets av lärjungar, vilka han
organiserade som det sanna Israel, kärnan i det
kommande riket, och före sin bortgång ställde
under Petrus’ ledning.
Litt.: A. Schweitzer, ”Die psychiatrische
Beurteilung Jesu” (1913), ”Geschichte der
Leben-Jesu-Forschung” (2:a uppl. 1921); L. Brun,
”Jesu evang.” (ny uppl. 1926); V. Grönbech,
”Jesus menneskesönnen” (1935; sv. övers. 1936);
G. Lindeskog, ”Die Jesus-Frage im neuzeitlichen
Judentum” (1938); A. Fridrichsen, ”Våra
evangeliers historiska värde” (1942).
Jesu Syraks bok, en i G. T. förekommande
apokryfisk skrift, författad av Jesus Syrak
(d. v. s. Jesus, Syraks son), en jerusalemitisk
jude i 3:e årh. f. Kr. Boken, i Vulgata kallad
Ecclesiasticus, innehåller vishets- och
levnadsregler, tänkespråk, böner och sammanhängande
betraktelser.
Jeszcze Polska nie zgin^la [jä’/tjä på’lska
njä zgjinä’la], po., ”ännu Polen ej gått under”
(ty. noch ist Polen nicht verloren), polsk
nationalsång, melodi av M. Ogihski, först bekant
genom J. H. Dqbrowskis legioner.
Jet (eng. utt. d^et, sv. jet), miner., se Gagat.
Jetong [Jetå’u] (fr. jeton), räknepenning,
spelmark, spelpenning; belöningspenning för flit och
skicklighet o. s. v., ej avsedd att bäras. — I
flera lärda samfund och akad. få led. vid varje
sammankomst de bevista en jeton de présence
[^atå’ da presä’s] som kan utbytas mot en mindre
penningsumma.
Jettatura [jätato’ra], ital., se Onda ögon.
Jette [$ät], förstad till Bryssel.
Jeu [üö], fr. (plur. jeux), lek, spel. — J.
de mots [da må’], ordlek.
Jeu de paume [$ö’ da på’m] (fr., eg. ”spel med
handflatan”). 1) Ett om tennis påminnande spel
med räcket och liten gummiboll, som trol. redan
före 1200-talet uppkommit i Frankrike.
Småningom uppfördes för j. de s. k. bollhusen, först vid
adelsslotten, sedan överallt i städerna. Spelet var
under 1500—1600-talen landets nationalspel.
Under franska revolutionen förlorade det i intresse
och har sedan dess aldrig återfått sin gamla
popularitet. — J. kan liksom tennis spelas av 2 el.
4 personer, och poängberäkningen är ung.
densamma (15, 30 o. s. v.). Bollen spelas över ett
nät, som delar planen i 2 lika hälfter.
Olikheterna mot tennis äro betingade därav, att
bollhusets gamla inredning med gallerier på vissa
sidor, tätt liggande tvärlinjer över planen m. m.
bibehållits och ge spelet dess särartade karaktär.
2) Fransk benämning på bollhus, t. ex. det
från franska revolutionen bekanta bollhuset i
Versailles. — Musée du Jeu de paume i
Paris, beläget i Tuilerieträdgården, är ägnat
fransk konst från det impressionistiska skedet.
Jeu de rose [$ö’ da rå’z], fr., ”rosenlek”, lek
el. tävlan till häst, där två ryttare skola taga
en rosett el. dyl. från en tredjes axel.
Jeune premier [%ö’n prumje’], Jeune
pre-mière [pramjä’r], fr., förste älskare (första
älskarinna) vid teatersällskap.
Jeunesse dorée [$önä’s dåre’], gyllene
ungdom, eg. den antirevolutionära manliga ungdom
i Paris, vilken efter Robespierres fall 1794
gjorde opposition mot skräckmännen; slösaktig,
nö-jeslysten ungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
