Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Joakim II (kurfurste av Brandenburg) - Joakim Murat, Joakim I Napoleon (konung av Neapel) - Joakim från Floris - João - João Pessoa (Parahyba) - Joar Blå - Joas - Job (Hjob, Hiob)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449
Joakim från Floris—Job
450
kaldiska kriget. 1569 förvärvade J.
successions-rätt till hertigdömet Preussen (Ostpreussen).
Genom sitt slöseri bragte han landets finanser i
oordning.
Neapel. Joakim Murat, konung under
namnet Joakim I Napoleon (1767—1815),
född i La Bastide-Fortunière (Lot, s.
Frankrike), son till en värdshusvärd, drev teologiska
studier i Toulouse men inträdde 1787 i armén
och avancerade raskt, särsk. sedan han 1795
knutit vänskapsförbindelser med Napoleon Bonaparte.
Han deltog i dennes italienska och egyptiska
fälttåg, blev
brigadgeneral 1796,
divisionsgeneral 1799. Efter
hemkomsten från
Egypten deltog J. i
statskuppen 18
bru-maire, då han
sprängde ”de femhundrades
råd” och blev
kommendant för
konsuls-gardet. Han knöts till
familjen Bonaparte
genom giftermål 1800
med Caroline
Bonaparte, Napoleons
yngsta syster. J. var sin
tids mest lysande kav.-general; han gj orde i
spetsen för det franska kav. avgörande insatser i
arméns stora drabbningar vid Marengo, Austerlitz,
Jena, Eylau och Friedland. 1804 blev han
marskalk, 1806 storhertig av Berg och Cleve. 1808
kommenderade han som Napoleons specielle
emis-sarie arméerna på Pyreniska halvön och
lyckades där tillfälligtvis trygga det franska väldet.
Han blev 1 aug. s. å. Josef Bonapartes
efterträdare som konung av Neapel — icke som han
själv hoppats spansk konung — och inledde i sitt
rike en ivrig reformverksamhet på skilda fält.
Han kom emellertid på alltmer spänd fot med
Napoleon men erhöll dock överbefälet över kav.
i det ryska fälttåget 1812, då han vid
betäckningen av återtåget utvecklade sin djärva
taktiska konst; sedan Napoleon lämnat sin slagna
armé för att skynda till Paris, hade J.
överbefälet. Men han blev alltmer benägen att skilja
sin sak från svågerns och inledde underhandlingar
med England; efter slaget vid Leipzig
förhandlade han separat med Metternich, lämnade hären
och slöt en pakt med Österrike n jan. 1814,
vilken garanterade honom tronen i Neapel. Då
detta icke erkändes av Wienkongressen, besatte
han under de 100 dagarna Kyrkostaten men
besegrades 3 maj 1815 vid Tolentino av
österrikiska trupper. J. begav sig till Frankrike men
fick ej företräde för Napoleon och gjorde i sept.
1815 från Korsika ett försök att med några få
trogna genom en kupp återtaga Neapel men
tillfångatogs, ställdes inför krigsrätt och sköts
1815. J. hade med Caroline två söner, av vilka
den yngste, Napoléon Lucien Charles Murat (1803
—78), av Napoleon III 1853 utnämndes till
senator och erkändes som fransk prins av blodet.
NE XI — 15
— Litt.: M. H. Weil, ”Joachim Murat, roi des
Naples” (5 bd, 1909—11); J. Chavanon och G.
Saint-Yves, ”J. Murat” (1905).
Joakim från Floris, italiensk apokalyptiker
(d. 1202). J. blev efter en vallfärd till Heliga
landet munk och senare abbot i ett
cisterciens-kloster, återvände omkr. 1188 till sin hemort i
s. Italien och grundade ett eget kloster,
”Sanc-tus Johannes in flore”. Detta blev
utgångspunkten för en egen kongregation
(floriacen-ser), vilken dock 1505 åter förenades med
cis-terciensorden. Hos J. förtätades tidens
apokalyp-tiska stämningar till en profetism, som blev
förebildlig för senare tiders många försök att i
Uppenbarelseboken finna förutsägelser om
kristenhetens framtidsöden. I historien såg han en
utveckling genom tre tidsåldrar: Faderns (d. v. s.
bokstavens och lagens), Sonens (sakramentens och
hierarkiens) och Andens (det tusenåriga rikets,
som skulle bryta in 1260 och föra ”evangelium
aeternum”, det andliga och förblivande i Kristi
evangelium, till seger). Hans 1254 utgivna tre
huvudskrifter (”Evangelium aeternum”) vunno
stor spridning, även sedan året 1260 blivit en
missräkning.
Joäo [•§oä’ö], port, namnform för Johan.
Joäo Pessoa [$oä’ö paså’a], före 1930 P a r
a-h y b a, huvudstad i staten Parahyba, ö. Brasilien,
vid floden Parahyba, 18 km från mynningen och
strax n. om Cabo Branco; 107,700 inv. över
sin uthamn Cabedelo har J. stor bomullsexport.
Joar Blå, en i Erikskrönikan nämnd svensk
storman, i vissa handskrifter även kallad Ivar
B1 å. Krönikan tillskriver honom det bekanta
yttrandet: ”under denna kjortel kan jag taga
fram en konung”, fällt, då Birger Jarl gav
uttryck åt sitt missnöje över att herrarna ej valt
honom utan hans son Valdemar till konung efter
Erik Eriksson. Krönikans framställning av
denna sak är felaktig enl. Håkonarsagans
vittnesbörd; det förefaller, som om krönikören här
upptagit ett äldre sagomotiv och inpassat det i sin
berättelse. — J. torde icke kunna med full
säkerhet identifieras; senare tradition har satt honom i
sammanhang med borgruiner på Gröneborg i
närheten av Enköping.
Jo’as. 1) J., konung över Juda rike (omkr.
800 f. Kr.). Han undangömdes i templet för
att räddas från det blodbad, som hans farmor,
Atalja, anställt i den kungliga familjen. Vid 7
års ålder smordes han till konung. J. avvärjde
syrernas tåg mot Jerusalem genom en dryg
löse-penning. — 2) J., konung över Israel, son och
efterträdare till Joahas. Landet angreps av den
judiske konungen Amasja, men denne blev
slagen av J., som erövrade Jerusalem.
Job (även Hjob och Hiob), huvudpersonen
i den gammaltestamentliga lärodikt, som kallas
Jobs bok. Boken behandlar frågan om den
rättfärdiges lidande. J. var en from man, som
levde i lycka och välstånd och var ärad och
aktad av alla. Men så drabbades han av de
svåraste lidanden. Man var i Israel övertygad
om att det skulle gå den rättfärdige väl, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
