Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Kasimir (pfalzgreve av Pfalz-Zweibrücken) - Johan II Kasimir (konung av Polen) - Johan Sobieski (konung av Polen) - Johan I, den store (konung av Portugal) - Johan II, den fullkomlige (konung av Portugal) - Johan III (konung av Portugal) - Johan IV (konung av Portugal) - Johan V (konung av Portugal) - Johan VI (konung av Portugal)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
Johan
462
till Sverige och bosatte sig på Stegeborgs slott,
vilket han fick i förläning. Gustav Adolf, som
högt skattade sin svågers redbarhet, klokhet och
duglighet, gav honom flera ansvarsfulla sysslor.
Efter konungens övergång till Tyskland 1630
delade J. med marsken Jakob De la Gardie
härväsendets skötsel i hemlandet. I jan. 1631 överlät
Gustav Adolf åt honom den maktpåliggande
högsta ledningen av kammarens arbete.
Genom konungens död blev svågerns ställning
i Sverige ömtålig. På grund av hans egen
reformerta bekännelse saknade hans barn arvsrätt till
kronan, men då dessa voro luteraner, ägde de
likväl inflytelserika förespråkare; pfalzgreven
själv kom i fråga till riksföreståndare, i det
att man i honom sökte en motvikt till högadeln.
Han måste dock vika för rikskanslerns och
rådskretsens fasta motstånd och nedlägga sitt värv
i finansförvaltningen i juni 1633; arvskraven
blevo nu av rådet öppet ogillade. J. iakttog
sedan en varsammare hållning. Jakob De la
Gardie, Johan Skytte och Karl Karlsson
Gyllen-hielm voro eljest de, som inom rådet stodo
pfalzgreven närmast. Kristina, som växt upp i J :s
hem, satte honom ständigt högt och gjorde
honom 1651 till hertig. Den under förmyndartiden
uppkomna spänningen mellan J :s familj och den
svenska högadeln fortsatte emellertid och blev
av stor betydelse för framtiden.
Polen. 1) Johan II Kasimir (po. Jan
Kazimiers), konung (1609—72), son till
Sigismund Vasa och Konstantia av Österrike. Han
satt i sin ungdom en
tid fången i
Frankrike, begav sig efter
lösgivandet till Rom
och blev där 1640
jesuit och kardinal men
avsade sig följ, år
denna värdighet. Efter
halvbrodern Vladislavs
död 1648 valdes J. till
konung och äktade
Vladislavs änka,
Ma-rie-Louise av
Gonzaga-Nevers. Början av
hans regering
fylldes av ideliga
stri
der mot kosacker och tatarer, som 1654
utvidgades till krig mot Ryssland. Samtidigt började
en inre upplösning i Polen. Genom J :s anspråk
på svenska kronan fann Karl X Gustav anledning
till krig mot Polen; vid svenskarnas anfall 1655
syntes riket alldeles falla sönder, och J. flydde
till Schlesien. Huvudsaki. religiösa skäl bragte
dock snart åter polackerna i vapen, J. återvände,
tog sitt land till län av den heliga jungfrun
och återvann småningom sitt rike. Länshögheten
över Ostpreussen och betydande områden i ö.
måste dock offras. De ständiga inre striderna
och gemålens död förmådde 1668 J. att nedlägga
kronan och draga sig tillbaka till ett franskt
kloster, där han dog.
2) Johan Sobieski, konung (1629—96),
gjorde sig tidigt känd såväl för militär
duglig
het som för politisk äregirighet och opålitlighet
och blev i slutet av Johan Kasimirs regering
kronstorfältherre. I franskt intresse stämplade
J. både vid valet 1669 och senare mot Mikael
Wisniowiecki utan hänsyn till de från
turkarna hotande farorna. Hans segrar över dem,
den mest bekanta vid Hotin 1673, gåvo J. en
sådan popularitet, att han 1674 kunde
genomdriva sitt val till konung. 1676 måste J., dåligt
understödd av polackerna, sluta en oförmånlig
fred med turkarna. I början slöt han sig i
utrikespolitiken nära till Frankrike och intog
därför även mot Sverige en vänlig hållning. Lamt
understödd av Ludvig XIV i sina försök att
stärka konungamakten, närmade sig dock J.
sedan kejsaren, slöt 1683 förbund med denne mot
turkarna och tog en ärofull del i Wiens
befrielse s. å., om han än ej torde böra
tillerkännas hela äran därför. Missnöjet i landet och
uteblivandet av större framgångar i kriget
förbittrade J:s sista år.
Portugal. 1) Johan (port. Jom) I, den
store, konung (1357—1433), naturlig son till
Peter I, hävdade sitt lands oberoende genom
segern över spanjorerna vid Aljubarrota 1385 och
blev s. å. konung. Under J:s tid började kampen
med mor erna i Afrika (Ceuta erövrades 1415),
och 1418 inledde hans son Henrik Sjöfararen
upptäcktsfärderna längs Afrikas västkust.
2) Johan II, den fullkomlige, konung
(1455—95), reg. från 1481. J. var begåvad men
despotisk; han sökte stöd hos borgerskapet för
att kväsa adeln och dödade med egen hand två
av dess ledare. Upptäcktsresorna främjade han
planmässigt.
3) Johan III, konung (1502—57), reg. från
1521. Han gynnade handeln och koloniseringen
samt organiserade särskilt Brasilien. Han lät
beslagtaga de andliga riddarordnarnas gods; 1536
införde han inkvisitionen.
4) Johan IV, konung (1604—56), urspr.
hertig av Braganza, en ättling av det gamla
portugisiska kungahuset, gjorde 1640 uppror mot
det spanska väldet, utropades till Portugals
konung, besegrade 1644 spanjorerna vid Montijo
och återvann 1654 Brasilien genom ett krig med
Nederländerna.
5) Johan V, konung (1689—1750), reg. från
1707. En svag regent i det inre, anslöt sig J.
i sin yttre politik till England. J. erhöll av
påven titeln ”allra trognaste konung”.
6) Johan VI, konung (1769—1826), son till
Peter III och Maria I, från 1792 regent för sin
sinnessjuka mor och vid hennes död 1816 konung.
Då J. troget stod på Englands sida under
krigen mot Napoleon, lät denne 1807 en fransk
armé besätta landet, varpå J. flydde till
Brasilien. Han återvände ej förrän efter
regimförändringen 1820 och avlade 1822 ed på den nya
författningen. Med engelskt och franskt
understöd lyckades J. 1824 avvärja ett kuppförsök, som
leddes av hans egen gemål, den härsklystna och
intriganta Charlotta Joachima Theresa (1775—
1830), samt hans yngre son dom Miguel; äldste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
