Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan VI (konung av Portugal) - Johan den ståndaktige (kurfurste av Sachsen) - Johan Fredrik den ädelmodige (kurfurste av Sachsen) - Johan Georg I (kurfurste av Sachsen) - Johan Georg II (kurfurste av Sachsen) - Johan Georg III (kurfurste av Sachsen) - Johan Georg IV (kurfurste av Sachsen) - Johan (konung av Sachsen) - Johan Parricida (tronpretendent i Schwaben) - Johan Zápolya (konung av Ungern) - Johan (österrikisk ärkehertig) - Johan (Johann Orth, österrikisk ärkehertig)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Johan
464
sonen, Pedro, blev 1822 kejsare i Brasilien, som
s. å. lösgjort sig från moderlandet.
Sachsen. 1) Johan (ty. Johann) den
ståndaktige, kurfurste (1468—1532), bror till
Fredrik den vise, vid vars död 1525 han övertog
kurfurstevärdigheten. J. var en orubblig anhängare
av reformationen, bl. a. på riksdagarna i Speyer
1529 och Augsburg 1530. Tills, m. Filip av
Hessen bildade han 1526 förbundet i Torgau
och 1531 Schmalkaldiska förbundet.
2) Johan Fredrik den ädelmodige,
kurfurste (1503—54), regerande kurfurste från
1532. Han var ivrig anhängare av
reformationen men saknade handlingskraft. I
schmalkaldiska kriget blev han i slaget vid Mühlberg
1547 tillfångatagen av kejsaren, måste avsäga sig
kurfurstendömet, som gavs åt hans frände Morits
av Sachsen, och hölls fången till 1552. — Biogr.
av G. Mentz (3 bd, 1903—08).
3) Johan Georg I, kurfurste (1585—1656).
Kurfurste vid den äldre brodern Kristian II :s
död 1611, blev J. genom sin ställning en av
förgrundsfigurerna i trettioåriga kriget, ehuru
varken begåvning el. karaktär berättigade honom
därtill. Hatet mot calvinisterna och avunden mot
Pfalz förde 1620 J. över på kejsarens sida;
obenägenhet mot att bryta med denne och motvilja
att underordna sig Sverige ledde till hans
vacklande politik 1630—34. Efter freden i Prag stod
han troget på kejsarens sida. J. har särsk. från
svenskt håll blivit mycket hårt bedömd, men man
får ej förbise, att hans politik för Sachsen
medförde vissa fördelar, bl. a. förvärvet av Lausitz.
4) Johan Georg II, den föreg:s son,
kurfurste (1613—80), efterträdde 1656 fadern, slöt
sig i sin utrikespolitik om än med en viss
vacklan till Frankrike. Oerhört prakt- och
konst-älskande, gjorde J. Dresden till Tysklands
vackraste stad och grundade där den första fasta
teatern (operan) i Tyskland men bragte också
finanserna i en fruktansvärd oreda.
5) Johan Georg III, den föreg:s son,
kurfurste (1647—91), efterträdde 1680 fadern, var
en plikttrognare och kraftigare regent än denne,
inskränkte hovutgifterna och upprättade en
stående här. Han avbröt förbindelserna med
Frankrike, deltog 1683 med 10,000 man i Wiens
befrielse och förde under pfalziska kriget en tid
befälet över riksarmén vid Rhen men dog i
pesten.
6) Johan Georg IV, den föreg:s son,
kurfurste (1668—94), efterträdde 1691 fadern och
stod liksom denne i kampen mot Frankrike, trots
starka slitningar, på kejsarens sida. Därtill
bidrog, att denne till riksgrevinna von Rochlitz
upphöjde J:s älskarinna Magdalene Sibylle v.
Neidschütz, vars mor och övriga släktingar
hänsynslöst utnyttjade hennes makt över J. till att
rikta sig själva.
7) Johan, konung (1801—73), en mångsidig
och högt begåvad furste, efterträdde sin bror
Fredrik August II 1854. I inrikespolitiken
företrädde J. en progressistisk konservatism, i
utrikespolitiken var han nära knuten till Österrike.
— Under sign. Philalethes översatte J.
Dante (”Divina commedia”, 3 bd, 1839—49);
hans ”Dichtungen” utkommo postumt 1902.
Schwaben. Johan (ty. Johann) P a r r i c i d a
(1290—efter 1313), son till hertig Rudolf II av
Schwaben, krävde förgäves av sin farbror och
förmyndare, konung Albrekt I, andel i de
habs-burgska besittningarna och mördade honom 1308.
Förklarad i akt av kejsar Henrik VII flydde han
förklädd till munk och bönföll förgäves påve
och kejsare om nåd.
Ungern. Johan (ung. Janos) Zåpolya,
konung (1487—1540), var av förnäm ungersk
börd, framträdde under Vladislav II och Ludvig
II som ledare för det mot hovet och dess
habs-burgsvänliga politik oppositionella lågadliga
partiet samt genomdrev 1505 ett beslut, att ingen
utlänning vidare skulle väljas till kung. 1511 blev
J. vojvod i Transsylvanien, konspirerade
alltjämt mot hovet och kom med Transsylvaniens
adelsuppbåd för sent till slaget vid Mohäcs 1526.
Efter Ludvig II :s död här var J. det nationella
partiets tronkandidat gentemot Ferdinand av
Österrike och kröntes s. å. till konung men
fördrevs 1527 av Ferdinand. J. sökte stöd hos
Habsburgs fiender, Polen och Frankrike. Men
Frankrike ville även vinna Turkiets vänskap och
förmedlade ett avtal, enl. vilket sultanen
godtog J. som ungersk konung mot att denne
erkände Turkiets överhöghet. Med turkisk hjälp
vann J. nu huvuddelen av Ungern, som han
regerade intill sin död. Vid denna indrog sultanen J :s
rike direkt under sin styrelse men överlät
Transsylvanien till hans son Johan Sigismund.
Österrike. 1) Johan (ty. Johann), ärkehertig,
tysk riksföreståndare (1782—1859), son till
kejsar Leopold II. Han förde under Napoleonskrigen
1800 befäl i Bayern, där han 3 dec. besegrades
vid Hohenlinden, 1805 i Tyrolen och slog 1809
Eugène Beauharnais vid Sacile (16 april) men
led nederlag vid Raab (14 juni); aug. 1815 intog
han Huningue. Till följd av ett morganatiskt
äktenskap och sitt rykte för sympatier för en tysk
enhetsstat var J. illa sedd vid hovet och tillbragte
större delen av sitt liv i Steiermark, där han
i Graz grundade en storartad kulturell institution
med museum. Vid Wienupproret 1848 blev J.
kejsar Ferdinands ställföreträdare men utsågs 29
juni s. å. till tysk riksföreståndare; som sådan
spelade han en föga framträdande roll och avgick
20 dec. 1849. J :s brevväxling med Fredrik
Vilhelm IV utgavs 1924.
2) Johan Nepomuk Salvator, ärkehertig,
yngste son till Leopold II av Toscana (1852—1945).
Han deltog som generalmajor vid ockupationen
av Bosnien 1878, kritiserade högsta arméledningen
i sin skrift ”Drill oder Erziehung” (1883) och
måste 1887 avgå på grund av sin inblandning i
den bulgariska kungafrågan. J. avsade sig 1889
sina värdigheter och antog namnet Johann
Orth. 1890 begav han sig med ett av honom
utrustat fartyg på en världsomsegling. Då han
aldrig återvände, antogs det, att han omkommit
vid fartygets förlisning vid Kap Horn 1891,
och han förklarades 1911 officiellt för död. Hans
mystiska försvinnande gav stoff till talrika mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
