Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan (Johann Orth, österrikisk ärkehertig) - Johan av Leiden - Johan av Nepomuk - Johan Filipsson - Johan Georg - Johan Kasimir - Johanna (påvinnan) - Johanna (drottning av Kastilien) - Johanna (drottning av Navarra) - Johanna I (drottning av Neapel) - Johanna II (drottning av Neapel) - Johannebergs församling - Johannedal - Johannelund - Johannes (apostel) - Johannes (22 påvar) - Johannes I den helige (påve) - Johannes II (påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Johan av Leiden—Johannes
466
el. mindre fantasibetonade skrifter. — 6/s 1945
dog i Kristiansand efter 40 års vistelse där
lito-grafen Hugo Köhler. Skiftesrätten i Bergen
fastslog s. å. J:s identitet med denne, vars
efterkommande därefter rest krav på den österrikiska
tronen.
Johan av Leiden, nederländsk vederdöpare
(omkr. 1510—36), hette eg. Jan
Beukels-zoon (ty. Bockhold). Han var ledare för
anabaptisterna (se d. o.) i Münster, där han lät
utropa sig till Zions konung och förde ett
tygellöst våldsregemente. Då Münster fallit för de
tyska landsfurstarnas belägring, avrättades J.
Johan av Ne’pomuk, se Nepomuk.
Johan Filipsson, storman (d. 1280), tillhörde
genom släktförbindelser det mot Birger Jarl och
hans ättlingar fientliga parti, som i Erikskrönikan
benämnes folkungar. Under 1270-talets förra del
konspirerade han mot konung Valdemar; efter
Magnus Ladulås’ upphöjelse ställde han sig 1278
i spetsen för ett uppror mot denne; trots att
förlikning åstadkoms, lät Magnus 1280 i Stockholm
avrätta J. jämte två av hans nära fränder.
Johan Georg, kurfurstar, se Johan, Sachsen.
Johan Käsimir. 1) Pfalzgreve, se Johan,
Pfalz-Zweibrücken. — 2) Konung, se Johan, Polen.
Johanna, ”påvinnan”, en sagogestalt, som i
många medeltida krönikor insköts i påvelistan,
vanl. mellan Leo IV och Benedictus III (på
850-talet), under namnet Johannes Anglicus.
Sägnen spåras först hos Jean de Mailly (mitten
av 1200-talet). I sin senare, mera utbildade form
förmäler den, att ”påvinnan”, bördig från Mainz
el. England valts till påve 855 (Johannes VIII)
samt 2V2 år därefter råkat röja sitt kön genom
att på gatan under en procession nedkomma med
ett barn. — Döllinger har uppvisat, att
berättelsen härrör från en romersk folksägen, vilken
sökt förklara en 1099—1521 övlig sed, att den
nyvalde påven under invigningsceremonierna tog
plats på två stenstolar med öppen sits; man
trodde, att därmed avsågs en undersökning av den
valdes kön. — Se vidare I. Döllinger, ”Die
Papstfabeln des Mittelalters” (2:a uppl. 1890).
Johanna, furstinnor.
Kastilien. Johanna (sp. Juana la loca, den
vansinniga), drottning (1479—1555). Hon var
dotter till Ferdinand den katolske och Isabella
och förmäldes 1496 med Filip (se d. o. sp. 386)
den sköne av Österrike. Vid moderns död (1504)
drottning av Kastilien, blev J. efter makens död
(1506) vansinnig.
Navarra. Johanna (fr. Jeanne), drottning
(1528—72), se Jeanne d’Albret.
Neapel. 1) Johanna (it. Giovanna) I,
drottning (d. 1382), dotter till hertig Karl av
Kala-brien av huset Anjou. Hon uppfostrades hos sin
farfar, Robert den gode, konung av Neapel,
förmäldes med prins Andreas av Ungern och uppsteg
t343, vid farfaderns död, på tronen. Hennes make
mördades 1345, varefter J., som stämplades som
medskyldig i dådet, 1347 förmälde sig med prins
Ludvig av Tarent. När den mördades broder
konung Ludvig av Ungern ryckte in i landet, måste
J. fly till Provence, där hon 1348 sålde Avignon
till påven; 1351 återfick hon sitt rike. Två gånger
omgift efter prins Ludvigs död (1362), bannlystes
hon slutligen (1380) och avsattes av påven
Urban VI, tillfångatogs av tronarvingen, Karl av
Durazzo, och stryptes.
2) Johanna II, drottning (d. 1435), dotter
till Karl av Durazzo (sedan konung Karl III av
Neapel), efterträdde 1414 sin broder Vladislav
på Neapels tron. Då Ludvig III av Anjou gjorde
anspråk på Neapels krona, inkallade J. konung
Alfonso V av Aragonien, som hon adopterade
till arvinge (1421). Men snart uppstod spänt
förhållande dem emellan, och J. adopterade i stället
Ludvig (1423) och efter hans död (1434) hans
broder René.
Johannebergs församling i Göteborg, bildad
1929 genom uppdelning av Vasa församl.
Johannedal, del av Sköns köping i Medelpad.
Johannelund, Evangeliska
fosterlandsstiftelsens missionsinstitut och missionsskola vid
Ulv-sundasjön i Bromma församl., Stockholm,
öppnades 1863. — Litt.: N. Rodén, ”J:s missionsinst.
genom 75 år” (1938).
Johannes, Sebedeus’ son, jämte sin broder
Jakob enl. evangelierna en av Jesu tolv lärjungar.
Mark. 1: 19 ff. berättar om Sebedeussönernas
fiskafänge och lärjungakallelse, och Mark. 3: 17
har bevarat traditionen om ett namn, som Jesus
tillagt dem: ”tordönsmän” (jfr Luk. 9: 54). Enl.
en gammal tradition skulle J. vara författare till
Uppenbarelseboken. Likaså har den övriga
johan-neiska litteraturen, evangeliet och breven
tillskrivits honom. Traditionen om J. såsom författare
till de skrifter i N. T., som bära hans namn, är
i vår tid energiskt motsagd inom forskningen,
fastän en betydande meningsriktning alltjämt
förfäktar den apostoliska härkomsten. Skulle en
tradition om Sebedeussönernas martyrdöd (som
måste ha infallit före år 70) vara riktig, vore
antagandet av en i Asien på Trajanus’ tid ännu
levande apostel Johannes omöjligt. — Litt.: Fl.
Preuss, ”J.” (1939).
Johannes. 22 påvar ha burit detta namn (den
siste av dem kallas emellertid J. XXIII, emedan
den tjugonde i ordningen oriktigt kallade sig J.
XXI). Flera av dessa regerade helt kort och voro
föga betydande, så t. ex. J. II (påve 533—535),
J. IV (påve 640—642), J. V (påve 685—686), J.
VI (påve 701—705; låg i strid med östrom och
langobarderna), J. VII (påve 705—707), J. IX
(påve 898—900), J. XIII (påve 965—972; vald
genom Ötto den stores inflytande), J. XIV (påve
983—984; vald genom Otto II :s inflytande, efter
dennes död störtad av Bonifatius VII och död i
fängelse), J. XVII (påve juni—dec. 1003) och
J. XVIII (påve 1003—09).
1) Johannes I den helige (påve 523
—526). J. sändes av Teoderik den store till
Kon-stantinopel för att utverka inställandet av
kättar-förfölj elsen mot de arianska goterna vid Donau.
Han kastades vid återkomsten i fängelse, där han
snart avled.
2) Johannes III (påve 561—574) lyckades
med Rom återförena vissa av de under ”tre-ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
