Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonbytare, jonutbytare - Joner el. jonier - Jones, Arne - Jones, Daniel - Jones, Henry Arthur - Jones, Inigo - Jones, Jennifer - Jones, Jesse - Jones, Sidney - Jones, Stanley - Jones, Sir William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
509
Joner—Jones
510
g a n o 1 i t e r-, äro syntetiska produkter av
konst-hartsnatur. De ha visat sig överlägsna de
oorganiska j. genom större kapacitet, god mekanisk
hållfasthet på gr. av sin elastiska struktur, god
kemisk motståndskraft och därmed
sammanhängande funktionsduglighet vid alla
vätejonkoncentrationer och olika organiska lösningsmedel. Vidare
kan man tillverka dyl. organiska j. alltefter
behov för katjonbyte el. anjonbyte el. för
speciella selektiva utbytesförfaranden. Sålunda kan
man syntetiskt framställa j. av typen
fenol-for-maldehydhartser och i dessa införa kat jon- el.
anjonbytande grupper. Katjonbytare erhålles med
grupper som —SO3H,—COOH, —OH, —SH och
anjonbytare med —NH2, —NHR, —NR2, där R
betyder en alkyl- el. arylrest. Dyl. j.
tillverkades av I. G. Farbenindustrie med beteckningen
wofatiter. Kända amerikanska produkter äro
dowex och amberlite. — Största
användningen ha j. fått för vattenrening. Vid
avhär d ning av vatten användas zeoliter el.
organoliter. Avsaltning av havsvatten fick
under 2:a världskriget stor betydelse.
Flygarna voro för nödlandning på havet utrustade
med en lätt apparatur, innehållande j., för
beredning av dricksvatten. I
sockerindustri-e n användas j. för att ur sockerlösningarna
avlägsna kalcium- och alkalisalter, vilka fördröja
sockrets kristallisation. Ur lösningar, som
innehålla flera metallkatjoner, kunna dessa skiljas
med j. Sålunda har man i U.S.A. vid
arbetena med atomsprängningen använt j. för att
separera uranets olika spjälkningsprodukter,
varvid jonbyte kombineras med kromatografisk
elue-ring. I den analytiska kemin användas j. för
att byta ut en jon mot en annan, som är lätt
att filtrera, t. ex. vätejon, enl. metoder,
utarbetade av svenskarna O. Samuelson och L.
Wik-lander. Tyskarna använde under 2:a världskriget
j. för att framställa kalciumpermanganat för
raketdrivmedel ur kaliumpermanganat. —
Åkerjorden är en naturlig j. Handelsgödselns
katjo-ner och anjoner bindas i jorden och övergå
därifrån till växterna genom jonbytesprocesser. Allt
flera användningsområden för j. upptäckas
alltjämt. P. senare år ha j. även kommit till
medicinsk användning. Införda i tarmen, kunna
lämpliga j. medföra vissa förändringar i
kroppsvätskornas halt av vissa joner. Behandlingen står
ännu på experimentstadiet. — Litt.: ”lon
ex-change, theory and application”, utg. av F. C.
Nachod (1949).
Joner el. jö’nier, en av de tre grekiska
huvudstammarna, som bebodde Ättika, Eubea,
Kykladerna och mellersta delen av Mindre Asiens
västkust.
Jones, Arne, skulptör (f. 1914). J. har
skapat sig ett namn som företrädare för den
abstrakta riktningen inom svensk skulptur (bl. a.
”Katedralen”). Hans porträtt av vänner ha
uppmärksammats för sin fängslande karakteristik.
Jones [d’5aunz], Daniel, engelsk språkman
(f. 1881), prof, i fonetik vid Univ. College i
London 1921—49. J. är en framstående
foneti-ker, som bl. a. utg. en engelsk uttalsordbok.
Jones [d^åilnz], Henry Arthur, engelsk
dramatiker (1851—1929), en av de fruktbaraste
under det engelska dramats renässans mot
slutet av 1800-talet. J. var jämte Pinero den
förnämste representanten för sededramat, till en tid
påverkad av Ibsen men eljest förespråkare
fölen konventionell anständighet. Hans första stora
framgång var ”The silver king” (1882).
Jones [d-jåunz], Inigo, engelsk arkitekt
(t573—1652), studerade i Italien och överförde
till England Palladios renässans; blev 1615
generalinspektör över byggnadsväsendet i London.
Hans mest bekanta arbeten äro där
bankettbyggnaden i Whitehall med kolonnhallar i två
våningar, vidare delar av Somerset House och
kolonnaden kring S:t Paulskatedralen. Efter
Palladios Villa rotonda uppförde J. Villa Chiswick.
Han införde den italienska scenbilden i England.
”Designs of I. J.” utgåvos av W. Kent 1727
i 2 bd (ny tillökad uppl. i 2 bd, 1770). —■ Monogr.
av St. C. Ramsey (1924).
Jones [df^aunz], J e n n i f e r, amerikansk
filmskådespelerska (f. 1919). J. erhöll
teaterutbildning i New York och turnerade sedan i U.S.A.
1943 fick hon sin första uppgift inom filmen,
titelrollen i ”Sången om Bernadette” (efter Franz
Werfels roman). Av hennes senare filmer
märkas ”Osynliga länkar”, ”Husan, som inte visste
sin plats”, ”Kärleksbreven”, ”Duell i solen”,
”Natt över Cuba” och ”Madame Bovary”. —
G. 1942—44 m. skådespelaren Robert Walker; 2)
1949 m. filmproducenten David O. Selznick.
Jones [d^åunz], Jesse, amerikansk
finansman (f. 1874), 1932—39 ordf, för Reconstruction
Finance Corporation, blev sistn. år chef för
Federal Loan Agency; sedan 1936 har han även
varit ordf, i exekutivkommittén för
Export-Import Bank. J. var handelsminister 1940—45.
Jones [d^åunz], Sidney, engelsk
operettkompositör (1869—1946). J:s mest populära verk är
den över hela Europa givna ”The geisha” (1896;
”Geishan”, Stockholm 1898). Bland hans övriga
operetter märkas ”The gaity girl” (1893), ”An
artisfs model” (1895) och ”A Greek slave”
(1899).
Jones [d^aunz], Eli Stanley, amerikansk
missionär (f. 1884), sedan 1907 verksam inom
Methodist Episcopal Church i Indien, valdes till
biskop 1928 men avsade sig för att fortsätta
missionsarbetet, superintendent i
Lucknow-distrik-tet, rektor för Sitapur Boarding School, har utg.
uppmärksammade arbeten om den kristna
missionen i Indien (bl. a. ”The Christ of the Indian
Road”, 1925; övers, till 20 olika språk), av vilka
flera finnas i svensk övers. — Litt.: H.
Sær-mark, ”S. J. Vem han är och vad han vill” (1934).
Jones [d^åunz], Sir William, engelsk
orientalist (1746—94), 1783 överdomare i Kalkutta.
J. är den indiska filologi ens egentlige skapare;
han bildade dess första vetenskapliga samfund,
Asiatic Bengal Society (1784), utgav den första
vetenskapliga uppl. av en sanskrittext
(Kalida-sas ”Rtusamhara”, 1792) och var den förste,
som genom övers, gjorde sanskritlitteraturen
bekant i Europa (Kalidasas ”Qakuntala”, 1789,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
