Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
561
Jorden
562
vattenmassor, vilket ytterligare sänkte
vattenytan. Utom prekambriska istider ha sådana
påvisats efter den variskiska epoken i övre
karbon och undre perm. Efter den kaledoniska
orogenesen blev klimatförändringen tydligen
icke så stark, att påvisbara istider följt, även
om högfjällsglaciationen sannolikt ökat. I
samband med klimatförändringarna följde också en
betydande differentiation i flororna. Samtidigt
med denna bergsbildningsprocess började nya
geosynklinaler utbildas. Sedan avstannar
bergsbildningen mycket långsamt genom att erosionen
successivt bryter ned de högre områdena,
varvid dock dessa, till följd av jämviktsstörningar
genom att material avlägsnas under lång tid,
fortsätta att stiga. Samtidigt sänkas
geosynkli-nalerna genom utfyllnad av till havet el. till
innerkontinentala bäcken transporterat material.
Havsbäckenens botten stiger, likaså havsytan,
kontinenternas medelhöjd sjunker, peneplan
utbildas med ur geologisk synpunkt stor hastighet,
klimatet utjämnas och blir genomgående milt,
differentiationen i flororna minskas. Detta är
den anorogena periodens resultat, och den
rytmik i j :s liv, som denna växling mellan
oro-gena och anorogena perioder ger, synes ha
intervaller på grovt räknat 200 mill. år.
Försöken till förklaringar av denna rytmik ha
varit många, och en av de mest omfattade och
omdiskuterade under senare decennier har varit
A. Wegeners teori om kontinentalförskjutningar,
modifierad av R. Staub, enl. vilken
kontinenternas sialmassor gripits av simaströmningar.
Denna teori har motsagts bl. a. av de resultat, som
vunnits genom F. A. Vening Meinesz’
gravime-termätningar i Ostindiska arkipelagen och av
vissa mycket djupa jordbävningar, och en viss
återgång till kontraktionsteoriens tankegångar
har ägt rum. Det visar sig, att hypocentra för
jordbävningar sjunka in mot medelpunkten för
de konvexa bergskedjornas bågar, och sådana
hypocentra ha mätts ned till djup av 500—700
km. Bergskedjans front bildar sålunda ned till
stora djup i siman en yta, efter vilken tendens
till plötsliga utlösningar av rörelser finnas
(thrustlines). Radien i bergskedjans kurva är
beroende av den vinkel dessa
överskjutningslin-jer bilda med jordytan.
J:s befolkning uppgick enl. FN:s
beräkningar för 1948 till 2,335 rnill. (se tab. 4).
Osäkerheten i folkmängdssumman torde kunna
anslås till 20—30 mill.
Tab. 4. Fördelningen av jordens befolkning i
•mill. inv. 1948.
Afrika ............ 190
Amerika ........... 315
Nordamerika .... 160
Syd- och
Mellanamerika ......... 155
Asien (utom
Sovjetunionen) ........ 1,248
Indiska unionen
och Pakistan .. 430
Kina ............... 463
Europa (utom
Sovjetunionen) ....... 391
Sovjetunionen ...... 199
Oceanien ............ 12
Folkmängdstillväxten på j. och de olika
världsdelarnas relativa andel i befolkningen under olika
tider framgå av tab. 5 (enl. Carr-Saunders). I
Tab. 5. Befolkningens tillväxt och procentuella
fördelning 1650—1900.
1650 1800 1900
mill. inv. »/o mill. 0/ inv. mill. inv. •/.
Europa ........ 100 18,3 187 20,7 401 24,9
Nordamerika .. 1 0,2 6 0,7 81 5,1
Syd- och Mel-
lanamerika .. 12 2,2 19 2,1 63 3,9
Australien .... 2 0,4 2 0,2 6 0,4
Afrika ........ 100 18,3 95 9,9 120 7,4*)
Asien.......... 330 60,e 602 66,4 935 58,3
l l 545 l l 9» l l 1.606 l
*) Minskningen anses delvis bero på slavhandeln.
medeltal för hela j. uppskattas
födelsefrekvensen uppgå till c:a 35 °/oo och dödstalet till 25 °/oo,
varför j :s befolkning f. n. kan antas växa med
c:a 1% el. icke fullt 25 mill. om året.
Obeboeliga äro i första hand de nedisade
områdena (c:a 16 mill. km2). Detsamma gäller
t. ex. stora områden, som omge Ishavet. Men
dessa anekumeners gränser äro osäkra och
varierande. De stora obebodda områdena i n. lösa
i s. upp sig i mindre, det till en början
vid-maskiga nätet av bebodda stråk förtätas
småningom, slutl. överväga de beboeliga områdena,
och anekumenerna bli som smärre öar
inneslutna i dessa. Samma övergångar kunna
iakttas invid ränderna av andra typer av
aneku-mener, ss. högfjäll, ökenområden och tropiska
urskogar.
På varje människa på jorden faller enl. A.
Penck en utnyttjbar jordyta på c:a 5 har av
starkt växlande värde inom olika geografisk
bredd och höj dläge. Räknas hela jordytan med,
är folktätheten c:a 14 inv. per km2, el. på n.
halvklotets landmassor 24 inv. per km2, på s.
halvklotets 3,4 (enl. 1940 års siffror med en
beräknad befolkningssiffra av 2,068 mill.). C:a
8cfl/o av jordytan ha en folktäthet mindre än
detta tal, och på denna utomordentligt stora yta
med relativt folkfattiga el. folktomma områden
kan folktätheten beräknas till 2,5 per km2. Omkr.
3/4 av j :s invånare bo i de tre stora
tätbygds-regionerna i Gamla världen. Om gränsen dras
för områden, som ha minst 33 inv. per km2,
erhållas värden enl. tab. 6. Den amerikanska
Tab. 6. Jordens tätbygdsregioner.
Mill. km’ Mill. inv. | Folktäthet
[ Östasien ......... 3,7 536 147
Främre Indien . 3,4 439 100
Europa ............. 6,0 472 78
tätbygdsregionen träder i jämförelse härmed
starkt tillbaka; på 1 mill. km2 bo här c:a 68
mill. inv. med en folktäthet av 68 per km2, och
endast 200,000 km2 i n. ö. U.S.A:s
industriregion ha högre folktäthet än 100. Den
östasiatiska tätbygdsregionen omfattar centra kring
Huang-hos nedre lopp, Yang-tsi-kiang-dalen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
