Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordkast el. jordskott - Jordkastanj - Jordklotet - Jordkräfta - Jordledning - Jordlina - Jordloppor - Jordlöpare - Jordlöparesläktet - Jordmagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
Jordkastanj—Jordmagnetism
568
Jordkastet vid Glumstorp 1903. A och B den uppkastade
jorden.
Vase socken i Värmland, där jordstycken av
omkr. 2,5 tons vikt flyttades från sin
ursprungliga plats; anmärkningsvärt är, att
avlossnings-ytan i bottnen av graven just var gränsen
mellan tjäle och ofrusen jord.
Jordkastanj, bot., se Bunium.
Jordklotet, se Jorden.
Jordkräfta, bot., se Honungsskivling.
Jordledning, se J ordning.
Jordlina, se Jordning.
Jordloppor, Halltica, ett skalbaggssläkte,
tillhörande fam. bladätare. De äro 2—3 mm
långa skalbaggar med kraftigt utvecklade bakben,
vilka tjänstgöra som hoppben. De fullvuxna
djuren gnaga hål på
bladen av en mängd viktiga
kulturväxter. J. räkna i
Sverige omkr. 90 arter,
av vilka de följ, äro
stora skadedj ur.
Randiga jordloppan,
Phyl-lotreta nemorum, är 3—
3,5 mm lång, glänsande
svart, med ett gult,
jämn-brett band på varje
täckvinge. De fullvuxna
djuren här j a periodiskt de
odlade kålväxterna.
Kornjordloppan, P.
vit-tula (2,3 mm lång), har
de gula banden i
fram-ändan inskurna. Den an-
griper på våren sädesbrodden, och larverna
intränga i de unga plantorna. Mot j. använder man
numera oftast besprutning med giftiga medel.
Jordlöpare, Cara’bidae, en till serien
rovbag-gar hörande fam. av de till Adephaga hörande
primitivare skalbaggarna. De ha en vanl. oval,
platt kroppsform samt långa löpben. De äro
både som larver och fullvuxna rovdjur, som vistas
på marken och jaga insekter, maskar, sniglar
o. dyl. Några klättra i träd, ss. släktet Calosoma
(larvmördare), vars arter fått betydelse inom
praktisk entomologi genom att de förtära
löv-skogsnunnans larver. De flesta arter försvara sig
genom att ur munnen avsöndra en skarp vätska,
men enstaka former, ss. bombarderbaggar,
avsöndra ur analkörtlarna en i luften med ett
svagt puffande ljud förflyktigande vätska. Till j.
höra jordlöparesläktet (se d. o.), A mar a
m. fl.
Jordlöparesläktet, Cärabus, ett släkte
skalbaggar, tillhörande fam. jordlöpare, som
omfattar storväxta, ända till 20 mm långa former,
som sakna flygvingar och ofta
ha vackert punkterade el.
skulpterade täckvingar. De
vanligaste arterna äro
parklöparen (C. nemoralis) och
trädgårdslöparen (C.
hortensis).
Jordmagnetism kallas
jordens magnetiska fält liksom
läran om detta. J:s
viktigaste egenskap, att ge en i sin
tyngdpunkt fritt upphängd
magnetnål en bestämd
riktning, utnyttjades i Europa re-
dan på 1200-talet för sjöfartsändamål. Att en
bestämd avvikelse i regel äger rum från
meridianriktningen var känt i Europa vid 1400-talets
mitt; mot samma århundrades slut var känt, att
denna avvikelse, magnetiska missvisningen el.
deklinationen, är olika i olika trakter.
1543 lyckades G. Hartmann bestämma den
magnetiska kraftens lutning mot horisontalplanet, den
s. k. inklinationen.
Den moderna, internationellt organiserade
utforskningen av j. arbetar med bestämmandet av
7 storheter: deklinationen, inklinationen, den
totala magnetiska fältstyrkan el. fältintensiteten,
d. v. s. den kraft, varmed en magnetisk
enhets-pol påverkas, vertikal-, horisontal-, öst—väst-,
samt nord—sydkomposanten av denna kraft.
Utforskandet av j. har givit vid handen, att
över hela jordytan härskar ett permanent
magnetfält, vars fördelning, bortsett från några
smärre områden med starka lokala störningar,
ger intryck av att hela jorden skulle vara en
magnet, vars axel tillnärmelsevis har n.—s.
riktning. Då den mot n. riktade polen av en
fritt rörligt upphängd magnet benämnes en
nordpol, måste enl. satsen, att liknämniga poler
repellera varandra, den i närheten av jordens
geografiska nordpol belägna magnetiska polen
vara en sydpol och den på s. halvklotet
befintliga magnetiska polen en nordpol. Dessa
bägge poler äro eg. belägna i jordens inre, men
det har (sedan Gauss) blivit brukligt att
beteckna de båda punkter på jordytan, där
fältvektorns riktning är lodrät och följaktligen
inklinationen 90° samt deklinationen obestämd,
som jordens magnetiska poler. Av
dessa befinna sig f. n. sydpolen vid Melville-öarna
på 7o°5o’ n. br., 96°o’ v. Igd och nordpolen på
den antarktiska kontinenten vid 7i°io’ s. br.,
Parklöpare.
Randiga jordloppan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
