Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Josef II (tysk-romersk kejsare) - Josef Ferdinand Salvator (ärkehertig av Österrike) - Josef av Habsburg (ärkehertig av Österrike) - Josef av Arimatia (el. Arimatea) - Josefina (Joséphine, drottning av Sverige och Norge) - Josefinahemmet - Josefos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
581
Josef av Arimatia—Josefos
582
de reformer. Maria Teresias död (1780) gav J.
fria händer att som en ”upplyst despot” snabbt
reformera på alla områden — kejsarens envålds-1
makt minskades dock icke — utan hänsyn till
historisk utveckling och rikets olika
nationaliteter. Han fortsatte sin moders enhets- och
centra-liseringssträvanden, sökte göra tyskan till
äm-betsspråk i hela riket, avskaffade privilegier,
reformerade beskattningen enl.
fysiokra-tiska grundsatser,
förbättrade böndernas
ställning utan att helt
avskaffa
livegenskapen, inrättade skolor
och sjukhus, införde
ett rekryteringssystem
efter preussiskt
mönster, humaniserade
lagarna, reformerade
rättskipningen och
fastställde allas likhet
inför lagen. Han
ville underordna kyrkan
under staten och minska påvens makt. J. indrog
700 kloster, förbjöd vallfärder och gav
protestanter och ortodoxa viss religionsfrihet. De många
och ofta förhastade reformerna väckte emellertid
missnöje inom olika klasser och landsdelar; i
Ungern måste J. kort före sin död återkalla
sina flesta reformer, i Belgien utbröt 1789
uppror. J. sökte på olika sätt vidga sitt rike och
stärka sin ställning i Tyskland. Han förmådde
sin moder att deltaga i Polens första delning
(1772) men led sedan mest motgångar: hans
försök att förvärva Bayern el. tillbyta sig det
mot Belgien stäcktes av Fredrik II (se Bayerska
tronföljdskriget och Fursteförbundet); hans krav
om Scheldes öppnande för Belgiens sjöfart föll
på Hollands och Frankrikes motstånd, och den
mot Turkiet riktade alliansen med Ryssland ledde
till föga ärofulla krig 1787 ff. Före sin död
hade J. sett sina flesta reformer misslyckas, men
många av hans för tidigt väckta idéer mognade
under 1800-talet. J. var rikt begåvad, flitig och
enkel i sina seder men led av dogmatisk tro på
sin förmåga att omedelbart kunna omskapa
staten efter upplysningstidens grundsatser. Han var
g. m. Maria Isabella av Parma (d. 1763) och
sedan med Maria Josef a av Bayern (d. 1767)
men efterlämnade inga barn och efterträddes av
sin broder Leopold II. — Monogr. av P. v.
Mitrofanov (ty. övers., 2 dir, 1910). och E.
Benedikt (2:a uppl. 1947).
3) Josef Ferdinand Salvator,
ärkehertig av Österrike, militär (1872—1942), son till
storhertig Ferdinand IV av Toscana, officer vid
inf. 1893, generalmajor 1909, generalöverste 1916.
Vid 1 :a världskrigets utbrott 1914 var J. chef
för 14 :e armékåren men utnämndes i sept. s. å.
till chef för 4:e armén. Med denna deltog han
framgångsrikt i slaget vid Limanova i dec. s. å.
samt i genombrytningen vid Gorlice—Tarnow Vs
1915. Han förmådde dock ej motstå Brusilovs Ve
1916 igångsatta offensiv, varför han
entlediga
des från armébefälet. 1917—18 var J. chef för
luftstridskrafterna.
4) Josef August Victor Clemens Maria,
kallad J. av H a b s b u r g, till 1918 ärkehertig av
Österrike (f. 1872), tillhörande en sedan mer än
ett årh. i Ungern bosatt ättegren av huset
Habs-burg, deltog som kav.-general i 1 :a världskriget
vid olika fronter, blev fältmarskalk 1918 och
sändes efter sammanbrottet s. å. av kejsaren som
”homo regius” till Ungern men tillbakavisades av
Kårolyi. Efter den röda terrorns kuvande i
Ungern var J. Vs—23/s 1919 riksföreståndare där;
hans tillbakaträdande följde efter påtryckning av
ententen. J. har på ungerska utg. memoarer i
flera band.
Josef av Arimatia (el. Arimatéa), enl.
evangelierna en led. av judarnas sanhedrin. J.
utbad sig av Pilatus Jesu döda kropp och
nedlade den i en nyuthuggen grav i sin trädgård
(Mark. 15: 42 ff. och parallellställen; Joh. 19:
38 ff. betecknar J. som en av Jesu hemliga
lärjungar).
Josefina (J o s é p h i n e) Maximiliana
Eugenia Napoleona, drottning av Sverige och Norge
(1807—76), dotter till prins Eugène (se
Beau-harnais), Napoleon I:s
styvson, vicekonung av
Italien, och Augusta
Amalia, dotter till
konung Maximilian I av
Bayern. J. föddes i
Milano och fick 1813
av Napoleon
värdigheten hertiginna av
Gal-liera med äganderätt
till slottet i Bologna
och domänen Galliera.
Efter en lycklig
barndom i Milano och hos
morföräldrarna i
Bayern trolovades hon
1822 och förmäldes 1-823 med kronprinsen
av Sverige-Norge, sedermera konung Oskar
L Som drottning och änkedrottning
befäste hon de sympatier hon från första stund
förstått att vinna i sitt nya hemland. J.
övergav aldrig sin katolska religion och var ivrigt
verksam för den katolska församlingen i
Stockholm; mycket tack vare henne kom dess
kyrkobyggnad till stånd. Hon arbetade även för
genomförandet av lagen om religionfrihet, som
antogs 1860. J. hade 5 barn, däribland Karl
XV och Oskar II. — Litt.: A. Lundebeck,
”José-phine” (1943).
Josefinahemmet grundades 1873 i Stockholm
av änkedrottning Josefina och har till ändamål
”att kostnadsfritt upptaga och vårda fattiga och
orkeslösa, företrädesvis kvinnliga medlemmar av
den romersk-katolska församlingen i Stockholm”.
Stiftelsen äger fastigheten Högbergsgatan 41,
där plats finnes för omkr. 14 personer.
Josefos (lat. losèphus), judisk historieskrivare
(37—omkr. 100 e. Kr.). J. uppfostrades i
fariséernas lära, besökte år 64 Rom för att försvara
några judar inför kejsaren; deltog efter
hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
