Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Josefos - Josefson, Arnold - Joseph, Le père, e.g François Le Clerc du Tremblay - Joseph Bonaparte - Joséphine, f. Tascher de la Pagerie - Josephson, släkt - Josephson, 1. Jacob Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
Josefson—Josephson
584
komsten i judarnas uppror men skonades av
Vespasianus och antog efter sin frigivning
dennes släktnamn, Flavius. Han vistades sedan i
Titus’ läger och bevittnade Jerusalems fall (70
e. Kr.). Senare bodde han i Rom, sysselsatt
med författarskap. Följ, skrifter äro bevarade:
1) en historia om det judiska kriget (7 böcker;
sv. övers. 1884); 2) judisk fornkunskap (20
böcker), den förnämsta källan för stora delar av
judarnas historia fram till Neros tid; 3) en mot
den antisemitiske grammatikern Apion riktad
stridsskrift (2 böcker); 4) en självbiografi, i
vilken han försvarar sin hållning i kriget. Uppl.
av B. Niese (7 bd, 1885—95) och av H. St. J.
Thackeray (med eng. övers., 7 bd, 1926—43). —
Litt.: R. Laqueur, ”Der jüdische Historiker
Flavius Josephus” (1920); H. St. J. Thackeray,
”Josephus the man and the historian” (1929).
Josefson, Arnold Robert, läkare (1870—
1946), med. dr vid Karolinska inst. 1903
(”Studier öfver akromegali och hypofystumörer”), doc.
i praktisk medicin s. å.., organiserade och ledde
1906—08 Stockholms stads upplysnings- och
un-derstödsbyrå för tuberkulossjuka, t. f. prof. 1914
—16, överläkare vid Provisoriska sjukhuset,
Stockholm, 1914—19, vid Maria sjukhus’
medicinska avd. 1919—24 och vid Sabbatsbergs
medicinska avd. 1924, bitr, lärare i medicin 1908
—34, prof:s titel 1930. J. utgav bl. a. ”Om
endokrina skelett- och utvecklingsrubbningar”
(1915), ”Vad betyda insöndringsorganen för vår
kropp och själ?” (1925), ”Om s. k. ischias och
dess behandling” (1927) och ”Gifter och
förgiftningar” (1945)-
Joseph [^åzä’f], Le père J., fransk
statsman, eg. F r a n q o i s Le Clerc du T r e
m-blay, ”den grå eminensen” (1577—1638),
ingick 1599 i kapucinorden, var ivrigt verksam
för kättarnas omvändelse, deltog i grundandet
av en nunneorden och drömde om ett korståg
mot de otrogna. Splittringen inom kristenheten,
som omöjliggjorde detta, fyllde honom med hat
mot huset Habsburg, han blev Richelieus trogne
medarbetare, och ivern för katolicismen
tillbaka-trängdes småningom av patriotismen. J. verkade
kraftigt för ett franskt ingripande i trettioåriga
kriget, spelade bl. a. vid förhandlingara i
Regensburg 1630 en högst betydande roll och kan
från 1632 nästan betraktas som Frankrikes
utrikesminister. — Litt.: G. Fagniez, ”Le père J.
et Richelieu” (2 bd, 1894); A. Huxley, ”Grey
eminence” (1942; sv. övers, s. å.).
Joseph Bonaparte [%åzä’f bånapa’rt], se
Josef, furstar: Spanien.
Josephine [$åzefi’n], f. Tascher de la
Pagerie, fransmännens kejsarinna (1763—
1814). Hon föddes på Martinique som dotter till
en fransk löjtnant och plantageägare och var
1779—94 g- m- vicomte A. de Beauharnais; i
det föga lyckliga äktenskapet föddes Eugène och
Hortense de Beauharnais. Efter makens
avrättning 1794 var J., nära lierad med madame
Tallien och Barras, en av stjärnorna i
thermidor-societeten. Genom Barras sammanfördes hon med
den sex år yngre Napoleon Bonaparte och gav
efter för hans stormande frieri. Äktenskapet
ingicks 9 mars 1796. J. deltog i sin makes
triumftåg i Italien 1797, men hennes
uppförande under hans frånvaro i Egypten gav anledning
till skarp kritik, åtm. från Napoleons släkt. Efter
hand svalnade Napoleons kärlek till den sköna
men något indolenta
kreolskan, och han var
henne icke trogen.
Under konsulattiden
ledde hon med takt och
smak hovet i
Tuileri-erna. 2 dec. 1804
krönte Napoleon
henne till kejsarinna, men
äktenskapets
barnlöshet och hans släkts
intriger framtvingade
slutligen skilsmässa,
dec. 1809. Med titeln
kejsarinna och ett
rikligt apanage drog sig
J. tillbaka till Malmaison, där Napoleon flera
gånger besökte henne. — Litt.: Monogr. av F.
Masson (3 dir, 1898—1901) och R. Régis (1947).
Josephson, svensk-judisk släkt, härstammande
från David J. (1750—1838), född i Prenzlau,
Brandenburg, inflyttad till Sverige 1780 och
anställd som lärare vid den då upprättade judiska
skolan i Stockholm. Dennes sonsöner voro J.i)
och 2).
1) Jacob Axel J., tonsättare (1818—80). Han
övergick från mosaiska bekännelsen till
kristendomen 1841, blev fil. mag. i Uppsala 1842 och
director musices vid Uppsala univ. 1849. S. å.
grundade J. en förening för blandad körsång,
Filharmoniska sällskapet, blev 1854 därjämte
dirigent för sångsällskapet Orphei Drängar och
1864 domkyrkoorganist. Han var i Uppsala högt
uppburen som musikledare. Vid univ. höll han
föreläsningar i musikens historia. Han deltog i
omredigeringen av Hæffners koralbok. 1867—
70 utgav han en saml. andliga sånger, ”Zion”.
Sin största betydelse
hade J. som
tonsättare, där han särskilt
som
romanskompositör fortsatte i A. Fr.
Lindblads anda. Flera
av hans första
solosånger höra ännu till
hans populäraste:
”Längtan till havet”,
”Vårhälsning”, ”1
skogen”, ”Jublande
skaror”, ”Fågeln i
november” m. fl. För
manskör skrev han
ypperliga kvartetter,
däribland ”Vårt land”, ”Stjärnorna tindra”,
”Vårliga vindar” och ”Requiem” m. fl. Bland större
kompositioner märkas körverken ”Islossning”,
”Korsriddarne utanför Jerusalem”, ”Arion”,
musiken till Viktor Rydbergs jubelfestkantat 1877
samt en symfoni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
