Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Josephson, 2. Ludvig - Josephson, 3. Ernst - Josephson, 4. Carl David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Josephson
586
2) Ludvig Oscar J., den föreg:s bror,
regissör, teaterledare och dramatisk författare
(1832—99). Han var urspr, anställd i
bokhandel, bl. a. i Paris, studerade 1853—54 teater i
Dresden och innehade 1855—57 egen bokhandel
i Stockholm. J. debuterade 1858 på Mindre
teatern (gamla
Dramaten) och var anställd
där, tills han 1861
efter debut som Jago i
”Othello” fästes vid
Kungl. teatern, från
1864 som regissör och
1865—68 som
intendent för såväl
talsom sångscen. Han
verkade därefter som
regissör el. chef vid
olika teatrar i
Stockholm och Göteborg,
var 1873—77 chef för
Kristiania teater och
ledde 1879—87 tills, m. V. Holmquist Nya
(sedermera Svenska) teatern, som de 1880
—90 tills, ägde. 1891—94 var han regissör och
1894—96 sekr. vid Kungl. teatern. J. har
utgivit bl. a. ”Teaterregie” (1892), ”Studier och
kritiker” (5 h., 1895—98) samt ”Ett och annat
om Henrik Ibsen och Kristiania teater” (1898).
Bland hans dramatiska arbeten märkas de
historiska skådespelen ”Folkungalek” (1864) och
”Marsk Stigs döttrar” (1866). Han
iscensatte bl. a. operan ”Afrikanskan” samt
skådespelen ”Sardanapalus”, ”Brand”, ”Peer Gynt” och
”Mäster Olof”. Som dramatisk författare är J.
omständlig och föga originell. J :s betydelse för
svensk teater ligger helt i hans ideella kamp
för det högre dramats plats i repertoaren, hans
djärva initiativ, då det gällde att framföra den
nyare litteraturens storverk (Ibsen, Strindberg),
och framför allt i hans verksamhet som
regissör. J. har efterlämnat omfattande memoarer i
handskrift (Ideal och verklighet), som förvaras i
Kungl. biblioteket.
3) Ernst Abraham J., den föreg:s brorson,
målare, skald (1851—
1906). J. studerade
vid Konstakad. från
1867, i Paris 1873—
74 och vann kungl.
medaljen 1876, reste
s. å. utrikes (Paris,
Amsterdam, Florens,
Rom) och hemsände
förtjänstfulla kopior
efter Rembrandt,
Ti-zian och Rafael. Han
flyttade till Paris
1879, vistades 1881—
82 i Spanien och
därefter åter i Paris.
I Italien hade han sökt sig fram i
renässansmästarnas anda (”David inför Saul”, ”Faun och
nymf”) och i Rom även målat ett i koloristisk
hållning mycket dämpat porträtt av J. P. Jacob-
sen (1879; i Frederiksborgs slott),
överflyttningen till Paris medförde en våldsam
kraftutveckling. Inflytandet av Manet är uppenbart i de
porträtt han där målade (av H. Birger, C.
Skån-berg, A. österlind, G. Renholm). Från Spanien
må nämnas ”Smeder”, ”Spansk dans” m. fl. och
från besök i Sverige några betydande
kvinnoporträtt. 1882—84 behandlade han motivet
”Strömkarlen”, de första versionerna romantiskt
hållna (näcken spelar invid en fors i beslöjat
månsken); den slutliga målningen genomfördes
realistiskt i fria luften i skarpt solljus. Vid
denna tidpunkt blev J. stiftare och ledare av den
mot Konstakad. riktade konstnärsopposition, som
urladdade sig 1885, men redan 1887 utgick han
ur det av opponenterna bildade
Konstnärsförbundet. Han levde ganska isolerad i två år på
landsbygden i Frankrike, drabbades av sinnessjukdom
och fördes 1888 till hemlandet. Bland hans
målningar från tiden före sjukdomens utbrott äro de
tre franska motiven ”Byskvaller”, den lyriskt
stämda ”Höstsol”, den koloristiskt fantastiska
”Spinnerska”. Hans största duk, ”En skandal
i societeten” (salongsinteriör med figurer i
eldsljus), blev ofullbordad.
J:s anslutning till parisisk modernism hade
väckt motvilja på flera håll, och i Sverige blev
han fullt uppskattad först 1893 efter
special-utställningar i Stockholm och Göteborg. Hans
sinnessjukdom var då ej längre akut, den
stridslystne oppositionsmannen var förvandlad till en
blid drömmare. Skaparlusten var oförminskad
men tog sig nya uttryck, någon gång i visionära
skisser i olja men oftast i pennteckningar.
Själs-krisen hade frigjort hans fantasi, hans ingivelser
hade lösgjort sig från all strävan efter realitet,
formen blev famlande och obestämd, linjespelet —
ytterligt minutiöst och tålmodigt genomfört —
kunde vara drivet ut i det extrema, likväl med
en envis konsekvens, ett sjukt snilles fantasispel.
J. utgav diktsamlingarna ”Svarta rosor” (1888)
och ”Gula rosor” (1896). Hans lyrik är starkt
personlig, växlande mellan yr uppsluppenhet och
djup melankoli samt buren av okonstlade, alltid
målande uttryck för romantik och realism.
De flesta av J :s målningar finnas i
offentliga samlingar: i Nationalmuseum ”Strömkarlen”
(1883), ”Spanska smeder” i dess första
exemplar, ”Saul och David”, porträtt samt målningar
och en mängd teckningar från J:s senare skede;
på Waldemarsudde bl. a. det slutliga exemplaret
av ”Strömkarlen” m. fl.; i Thielska galleriet
bl. a. ”Spansk dvärg”; i Göteborgs museum
”Spinnerska” m. fl.; även i museerna i Oslo
(”Spanska smeder”, det slutliga exemplaret),
Köpenhamn och Helsingfors är J. representerad.
Litt.: Monogr. av K. Wåhlin (2 bd, 1911—
12), P.-O. Zennström (1946), E. Blomberg
(1951); studier av G. Pauli (1902 och 1914), K.
Fåhræus (1907), A. Brunius (i J:s ”24
målningar”, 1916), G. Paulsson (i J:s ”Teckningar
1888—1906”, 1918) och I. Jacobsson (1946).
4) Carl David J., den föregis kusin,
läkare (1858—1939), prof, i obstetrik och
gynekologi i Uppsala 1909—23, framstående läkare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
