Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar - Judas’ brev - Judas Galiléern - Judas Iskariot - Judas Lebbeus el. Taddeus - Judas Mackabeus - Judas’ silverpenningar - Judasträd - Judasöra - Judéen (Judiska landet) - Judehatt - Judekristna - Judekörsbär, judekirs, japanska körsbär - Judemärke - Judendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
Judas’ brev—Judendom
60P
Judar från Buchara i Jerusalem.
diska folkets öde” (1944); J. Lestchinsky,
”Cri-sis, catastrophe and survival” (1948); S. Hahn,
A. Brody och W. Fürstenberg, ”J :s historia”
(1950). — H. Valentin, ”J:s historia i Sverige”
(1924).
Judas’ brev, ett av de sju s. k. katolska
breven i N. T., riktar sig med skärpa mot en
li-bertinsk gnosis; det sammanfaller väsentligt till
innehållet med Petrus’ andra brev, kap. 2. På
uppgiften i brevets v. 1 bygger traditionen om att
det skrivits av Judas, Jesu broder (se Mark.
6: 3)- J. torde vara författat omkr. 100 e. Kr.
Judas Galiléern, judisk upprorsmakare från
Gamala i Gaulonitis, uppträdde under den av
Augustus påbjudna skattskrivningen omkr. år 7
e. Kr. J :s företag omtalas i Apg. 5: 37 som
misslyckat. Enl. Josef os hade han dock lagt
grunden till zelotismen, som i judiska kriget 66—70
spelade en viktig roll.
Judas Iskäriot, förrädaren bland Jesu tolv
lärjungar. Påverkad av de mot Mästaren
fientliga myndigheterna och fal för penningar,
utpekade J. under Getsemanekvällen med en kyss
den man, som den utsända skaran borde gripa.
Judas Lebbeus el. T a d d é u s, enl. de
ny-testamentliga apostlaförteckningarna en av Jesu
tolv förtrogna lärjungar.
Judas Mackabéus, se Mackabéer.
Judas’ silverpenningar, bot., se Korsblommiga.
Judasträd, bot., se Cercis.
Judasöra, Auriculäria aurilcula Jüdae, till
gelésvamparna hörande svampart, vars i väta
geléar-tade, på fläderstammar växande fruktkroppar
något likna ett människoöra.
Judéen (Judiska landet), på Jesu tid
vanl. namnet på en del av Palestina (v. om
Jordan), mellan Iduméen i s., Döda havet och Jordan
i ö., Samarien i n. och Medelhavet i v. Namnet
betecknar dock t. ex. hos Josefos även hela det
av judar bebodda området.
Judehatt, se Judemärke.
Judekristna kallas den grupp av den första
tidens kristna, vilken utgjordes av dem, som voro
till börden judar. De fasthöllo vid fädernas lag,
och omskärelse var för dem ett villkor för att
de skulle erkänna kristna av hednisk börd som
bröder. Paulus’ brev återspegla flerstädes den
spänning detta vållade mellan dem och
hedna-aposteln.
Judekörsbär, judekirs, japanska
körsbär, de gula, ätbara bären av Physalis alkckengi,
en i s. Europa och Asien hemmahörande
flerårig ört av fam. Solanaceae, som odlas särskilt
som prydnadsväxt. Fodret, som tillväxer efter
blomningen, omger till sist frukten som en nästan
klotrund, mönjaröd ballong. Ännu praktfullare,
orangerött fruktfoder har Physalis Francheti.
Judemärke kallas ett kännetecken, som judarna
i de flesta europeiska länder av myndigheterna
ålades att bära. Påvliga dekret härom finnas
från 1215; de sista förordningarna om j.
upphävdes i slutet av 1700-talet. Det mest kända j.
var en framtill på dräkten fastsydd gul ring.
En sorts j. var även den medeltida toppiga j
u-dehatten. I Tyskland påbjöds i aug. 1941,
att alla judar skulle bära en gul, sexuddig s. k.
davidsstjärna (se bild å sp. 610 vid Antisemitism).
Judendom, judarnas religion. Under Israels
historiska tid ägnade sig präster och profeter åt
folkets religiösa uppfostran. I
prästreligionen, som utgått ur Israels folkreligion,
utgöra offer, fastor och yttre reningar
grundkaraktären, och alla dessa urgamla bruk och
prästerliga föreskrifter, ceremoniallagen,
utvecklas småningom till en enhetlig livsform och
framställdes som en av Gud åt Mose given lära.
En sammanfattning av prästreligionen äger man
i prästkodex. — Av annan, högre art är
profetreligionen. Enl. denna fordrar
Jahve icke offer och fastor utan ”omskurna
hjärtan”, obetingad hängivelse åt den gudomliga
viljan. Uppfattningen av de sedliga fordringarna
och deras hörsammande utgöra den enda
måttstocken för fromheten. Då profeternas ideella
fordringar måste stranda på folkets sedliga
omogenhet, uppstod tidigt ett behov att åstadkomma
en syntes mellan präst- och profetreligion. Det
första kända försöket att infatta ritual och kult
i ramen av profetiska idéer finnes i
Deuterono-mium. Längre i denna riktning har prästen och
profeten H e s e k i e 1 gått. Han sökte föreställa
sig folkets helgelse och rening såsom
iakttagandet av riter, som han härledde ur begreppet om
Jerusalems Guds helighet. Verkligt dominerande
ställning fick denna riktning inom den officiella
j. först genom E s r a, den egentlige
grundläggaren av den judiska församlingen.
Esra medförde vid sin inflyttning till Palestina
de heliga kärlen samt ”torat Moscheh”, Moses
lära. 444 vidtog han i förening med sin
medhjälpare Nehemja alla mått och steg för att
göra Israel till ett ”heligt folk”, d. v. s.
avsöndra det från alla andra folk. De gamla, stora,
världsomfattande religiösa tankar, som
profeterna förkunnat, ha emellertid genom kanonisering
av skrifterna, alltså även profeternas, under
alla följ. årh. bibehållit sig och bevarat
religionen från förstelning, men ceremonielet har dock
under århundradenas lopp givit sin prägel åt den
officiella j :s gestalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
