Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien - Historia - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
627
Jugoslavien
628
Tito och avtalade med denne, att ett
regent-skapsråd med en representant för vardera
Kroatien, Serbien och Slovenien skulle utöva den
kungliga makten, tills en folkomröstning hade
hållits. Regentskapsrådet skulle i samverkan med
antifascistiska rådet tillsätta en provisorisk
regering. I nov. s. å. besökte Subasic jämte E.
Kardelj, v. ordf, i Titos befrielseutskott, Moskva
och förhandlade med Stalin och Molotov.
Brittiska regeringen godkände de nya avtalen, men
konung Peter gjorde invändningar i samråd med
de serbiska emigranterna i London och kom i
konflikt med Subasic. På Jaltakonferensen i
febr. 1945 sanktionerade ”de tre stora” i
huvudsak Subasic-Tito-överenskommelsen, och konung
Peter, som hade blivit alltmer isolerad, böjde sig.
Regentskapsrådet tillsattes 2/s s. å., och 7/s
upprättades i Belgrad en regering med Tito som
ministerpresident och försvarsminister. Kardelj
var fortfarande hans högra hand. Subasic blev
utrikesminister (han efterträddes i febr. 1946 av
S. Simic). I Titos regering ingingo 6 medl. av
exilregeringen. J:s intima relationer med
Sovjetunionen manifesterades genom en 11A s. å.
undertecknad bistånds- och samarbetspakt på 20 år.
I n. v. J. höllo sig tyskarna kvar in i det sista,
vilket var möjligt bl. a. därför, att Tito var
upptagen av att likvidera rester av Mihailovics
och Nedics styrkor och Pavelics ustasjarörelse.
16/ä s. å. kapitulerade den tyske överbefälhavaren
i J., fältmarskalk Löhr. Tito försökte i krigets
slutskede bemäktiga sig Trieste och s. Kärnten
med Klagenfurt. Detta lyckades icke, men J.
besatte en del av Trieste och större delen av
Istrien. Vid allmänna val i nov. s. å., som
bojkottades av monarkistgrupperna, vann Tito stor
majoritet. Konstituerande nationalförsamlingen
proklamerade 29/ii J. som republik (dess
författning antogs 31/i 1946). Till ordf, i
nationalförsamlingens presidium valdes I. Ribar. Titos
regering, som erkändes av Storbritannien och
U.S.A., undertryckte efter hand all organiserad
politisk opposition. Rester av icke-kommunistiska
partier inlemmades i Folkfronten. Vid en process
dömdes Mihailovic till döden och avrättades i
juli 1946. På hösten s. å. häktades ett stort antal
katolska präster, och i okt. dömdes ärkebiskop
A. Stepinac till 16 års fängelse för samarbete
med fienden. Den serbiske bondeledaren D.
Jo-vanovic, som hade uttalat viss kritik mot
regeringen, uteslöts ur parlamentet och dömdes i
aug. 1947 till 10 års straffarbete. I april s. å.
antogs en ekonomisk 5-årsplan med tyngdpunkt
på industrialisering. I fredsfördraget med
Italien i febr. s. å. erhöll J. större delen av
Ve-nezia Giulia, Zara och Pelagosa samt några
mindre öar. Om Trieste se d. o. Tito hade
under slutet av kriget nära lierat sig med den
albanske kommunistledaren E. Hoxha och slöt
i dec. 1946 ett ekonomiskt avtal med denne,
varigenom Albanien kom i starkt beroende av
J. Jämte Albanien och Bulgarien stödde J.
kommunisterna i det grekiska inbördeskriget 1946
och följ. år. Tito ingick 1946 vänskapsfördrag
med Polen och Tjeckoslovakien och 1947 med
Bulgarien, Rumänien och Ungern. Fördraget med
Bulgarien hade speciellt intresse, därför att Tito
och den bulgariske kommunistledaren G. Dimitrov
syntes hysa planer på en Balkan-federation. Vid
bildandet av Kominform 1947 fick denna nya
kommunistiska internationella organisation sitt
säte i Belgrad, men 1948 kom J. i skarp konflikt
med Kominform och Sovjetunionen. I juni d. å.
uteslöts J. sålunda ur Kominform, varvid
jugoslaviska kommunistpartiet anklagades för
”avvikelser från marxismen-leninismen”. Konflikten
berodde väsentligen på att Tito såväl i utrikes- som
i inrikespolitiken motsatte sig Sovjetunionens
krav på absolut åtlydnad av ryska direktiv
genom Kominform. Tito visade sig behärska läget
inför ett knappast förtäckt hot från rysk sida.
Redan på våren s. å. hade han avlägsnat
industriministern A. Hebrang och finansministern S.
Zujovic, som stodo i nära kontakt med ryske
ambassadören. Jugoslaviska politiska polisen
OZNA, organiserad efter ryskt mönster och ledd
av inrikesminister A. Rankovic, var på sin vakt
mot främmande agenter och ev. uppror
stendenser. I aug. s. å. blev E. Kardelj utrikesminister.
I samma månad nedsköts vid gränsen
general-stabschefen A. Jovanovic, som försökte fly till
Rumänien och misstänktes vara konspiratör. Tito
tillbakavisade alla Kominforms anklagelser
(Kominform flyttade sin byrå till Bukarest), och
då blocket av kommunistiska vasallstater under
rysk ledning organiserade ekonomisk blockad
mot J., började han ekonomiskt orientera sig
västerut, slöt ett handelsavtal med England och
fick vissa krediter i U.S.A. Under 1949 antog
konflikten mera öppet karaktär av maktpolitisk
motsättning till Sovjetunionen. Vid
utrikesministerkonferensen i Paris maj—juni d. å. stödde
ryssarna icke längre J :s krav gentemot Österrike
på s. Kärnten. I juli s. å. stängde J. gränsen till
Grekland, till men för de grekiska
kommunistrebellerna. Sovjetunionen återkallade i aug. s. å.
sin ambassadör från Belgrad och uppsade följ,
månad vänskaps- och biståndspakten med J.;
Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien och
Ungern följde genast exemplet. J. kom även i
ett spänt förhållande till Albanien och uppsade
vänskapspakten med detta land. I okt. måste
Tito på rysk begäran hemkalla sin ambassadör
i Moskva, som av Sovjetregeringen beskylldes
för spionage. S. å. invaldes J. trots stark ryskt
motstånd i FN: s säkerhetsråd och slöt med
England på förmånliga kreditvillkor ett nytt
handelsavtal om 100 mill. £. över huvud taget
förbättrades förhållandet till västmakterna, och J. har
under senaste åren fått alltmer ekonomisk hjälp
från U.S.A. I jan. 1953 i samband med att en
ny författning antogs valdes Tito till landets
president. Han står samtidigt kvar som
regeringschef och överbefälhavare.
Litt.-. N Krebs, ”Beiträge zur Geographie
Serbiens und Rasciens” (1922); ”Südost- und
Süd-europa” (i ”Handbuch der geographischen
Wis-senschaft”, 1931); J. Morris, ”Yugoslavia” (1948).
— H. Wendel, ”Der Kampf der Südslaven um
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
