Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn och stål - Järn- och stålframställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
695
Järn och stål
696
eldning kunde få ett hårdare material, d. v. s.
stål, bildat genom kolupptagning från träkolet.
Då man i strävan att framställa denna
värdefullare produkt också ökade hettan i ugnen
genom kraftigare bläster, blev kolupptagningen
ibland så stark, att man jämte stål även fick
t a c k j ä r n, som på gr. av sin lägre smältpunkt
rann ut med slaggen. Man kom snart underfund
med de fördelaktiga egenskaperna hos detta järn,
som kunde gjutas och även användas som en
lätthanterlig råvara för framställning av
smid-bart järn. Man fick också möjlighet att driva
ugnarna kontinuerligt, då både järn och slagg
kommo i flytande form ur ugnen. Med denna
upptäckt (omkr. 1300) och införandet av höga
schaktugnar, masugnar, för
tackjärnsframställning kom järnhanteringen i ett nytt skede,
kännetecknat dels genom tillverkning av
järnföremål genom gjutning, dels genom
framställning av smidbart j. indirekt via tackjärn i
st. f. direkt från malm. För tackjärnets
överföring till smidbart j. utvecklades vid sidan av
och ur de primitiva metoderna, som givetvis även
de kvarlevde under årh. framåt, de s. k.
härd-smides- el. väll järnsmetoderna. Efter
olika utföringsformer och ursprung skiljer man
dessa i tysk-, vallon-, 1 a n c a s h i r e- och
f r a n c h e-c o m t é-s m i d e. De båda första
infördes i Sverige omkr. 1600, lancashire-smidet
omkr. 1830 och franche-comté-smidet omkr.
1850. Endast lancashiremetoden är ännu i
användning i Sverige, ehuru numera i ringa
omfattning. Under trycket av den tilltagande
trä-kolsbristen uppkom i England omkr. 1780 en ny
väll j ärnsmetod, puddlingsmetoden, där
tackjärnet behandlas i en stenkolseldad flamugn.
Metoden infördes även i Sverige och brukades
här intill början av 1900-talet. Vid de nu
nämnda metoderna erhölls järnet i form av halvsmälta,
degiga klumpar, som hopsmiddes och utsträcktes
till råskenor och stångjärn. I allm.
fördes processen så långt, att man fick mjukt järn
med låg kolhalt. För att få stål avbröt man
processen på ett tidigare stadium, el. också
framställdes mjukt stångjärn, som sedan inpackades
i kistor med kol och upphettades under lång tid,
då järnet upptog kol och man fick s. k.
brännstål. Såväl brännstålet som det direkt i härd
framställda stålet fick ofta en mycket ojämn
kolhalt, varför olika stänger lades tillsamman
och hopsmiddes el. hopvalsades till garvstål.
På samma sätt behandlades det stål, som
framställdes enl. den kort före 1850 uppfunna, men
snart därefter övergivna g 1 ö d s t å 1 s-metoden.
— En metod för framställning av stål i
smält form hade uppfunnits redan omkr.
1740, näml, d e g e 1 s t å 1 s-metoden, vilken ger
en förstklassig produkt men till så högt pris,
att metoden kunde få användning endast för
speciella ändamål. Stålets framställning i
flytande form är emellertid en grundförutsättning för
en stålproduktion av nutida mått, och den nuv.
epoken inom stålindustrien räknar därför sin
begynnelse i och med de kort på varandra följande
uppfinningarna av bessemer- och m a r t i n-
processerna (omkr. 1855 och 1865), vilka ännu
äro de förhärskande metoderna för framställning
av j. Ett ytterligare steg i utvecklingen togs i
början av 1900-talet genom införandet av
elektriska masugnar och elektrostål-ugnar med
högfrekvensugnen som senaste tillämpningsform.
Som råvara för ståltillverkning har
järnsvamp ägnats stor uppmärksamhet, spec. i
Sverige. Flera tillverkningsmetoder ha utarbetats, av
vilka två, Sieurins och Wibergs processer, ha
bragts i praktisk drift.
Järn- och stål framställning. Efter
tillverkningens gång kan man indela järnproduktionen i
tackjärnsframställning, ståltillverkning och
formgivning (genom gjutning, smidning el. valsning).
Tackj ärnsframställning. Järnets
utvinnande ur malmen sker för den ojämförligt
största delen av allt järn i masugn (el. hytta)
genom reduktion av järnmalm med kol.
Malmen kommer från gruvorna antingen som s
tycke m a 1 m el. som ett fint pulver, s 1 i g.
Styckemalmen rostats stundom för minskande av
svavelhalten. Sligen måste alltid sintras till styckeform
före användningen. Därvid nedbringas
svavelhalten och ökas reducerbarheten. Genom blandning
av olika sliger och tillsättning av slaggbildare
(främst kalksten) skapar man vid sintringen för-
Fig. 5. Tackjärnsproduktionens fördelning på
framställningsmetoder och produktionens storlek i Sverige
1900—1948.
utsättningar för bildande av lämplig slagg i
hyttan. Samma resultat nås vid styckemalm genom
riktig avvägning av beskickningen vid
uppsättningen på masugnen. I b 1 äs t e r m a
s-ugnarna användes träkol el. koks som
bränsle, i elektromasugnarna tillföres värmen
på elektrisk väg, och träkolet el. koksen är blott
reduktionsmedel. Beskickningen tillföres den 15
—30 m höga masugnspipan genom
uppsätt-ningsmålet. Malmen och kolet sjunka under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
