Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jästsvampar - Jät - Jätsberg - Jättar - Jätteasp - Jättebaggar - Jättebastborrar - Jättebälta - Jättecell - Jättedaggmask - Jättegrytor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
735
Jät—Jättegrytor
736
Litt.: Chr. Bartliel, ”Mikroorganismerna i
lantbrukets och industriens tjänst” (1916).
Jät, socken i Kronobergs län, Kinnevalds
härad, s. om Växjö, vid sjön Åsnens n. ö. strand;
58,50 km2, 554 inv. (1952); övervägande
skog-täckt slättområde. 1,202 har åker. Egendom:
Jätsberg. Gamla kyrkan från äldre medeltiden
(vapenhus och sakristia yngre). Nya kyrkan från
1910. Ingår i Kalvsviks och J:s pastorat i Växjö
stift, Kinnevalds—Norrvidinge kontrakt; tillhör
storkommunen Väckelsång.
Jätsberg, gods i Jäts socken, Kronobergs län,
nära Äsnen, 22 km s. om Växjö; omfattar med
underlydande 1,574 har, därav 326 har åker;
tax.-värde 715,000 kr. Huvudbyggnaden av trä uppf.
1655. Tillhörde 1855—1921 ätten Rappe. Nuv.
ägare J. Lysén.
Jättar, i mytologi och folkdiktning varelser
med mer el. mindre mänsklig gestalt men av
ofantlig storlek. Hithörande föreställningar, som
träffas hos alla folk, ha uppstått ur olika
förutsättningar. Upphovssägnen söker förklara
uppkomsten av vissa naturbildningar, ss. flyttblock
el. s. k. jättekast, grottor, åsar och långa uddar,
med att j. kastat klippblocken mot kyrkor el.
emot varandra, byggt grottorna o. s. v. Stundom
tillämpas detta även på verkliga byggnader, t. ex.
de cyklopiska murarna i Grekland, forngravar och
vissa stenkyrkor i Sverige (jfr Finn). —
Föreställningar om j. uppstå även genom sagans
och hjältediktens önskan att framhålla hjälten
genom att göra motståndaren så farlig som
möjligt. För att göra segern över jätten mera
lysande ger man denne stundom tre el. flera huvuden,
varigenom han har kvar liv och styrka, så länge
något huvud finns kvar, el. också kan han ej
besegras, enär hans liv är dolt någonstädes utanför
honom et. emedan han är sårbar blott på en enda
fläck o. s. v.; hjälten lyckas dock alltid finna
hemligheten och döda sin fiende. — Ofta
fram-hålles vilka massor mat, som fordras för att
mätta en jätte (ordets betydelse är sannolikt urspr.
ä t a r e, d. v. s. s t o r ä t a r e).
I nordisk mytologi uppträda j. i anslutning till
upphovssägner och sagor dels som urtidsväsen,
dels som motståndare till gudarna. I sammanhang
med deras motsättning mot gudarna äro j. då
än visa, för att gudarna må kunna förvärva deras
visdom, än dumma för att lätt av gudar el.
människor kunna överlistas o. s. v. Naturprägel
(bergjättar, frostjättar o. s. v.) är sekundär och
har tillkommit, emedan man måst förlägga deras
boning till otillgängliga trakter, ss. den norska
fjällvärlden och ishavsregionerna. — Se C. W.
v. Sydow, ”Jättarna i mytologi och tradition” och
”Mytologiens jättar” (i Folkminnen och
Folktankar 1919 och 1921).
Jätteasp, se Asp.
Jättebaggar, Dynastinae, skalbaggar,
tillhörande fam. Scarabaeidae bland bladhorningarna. De
omfatta ett tusental, huvudsaki. tropiska arter,
som utmärkas av stor och klumpig
kroppsbyggnad samt matta, dämpade färger. Hannarna ha
stora, hornlika utskott på huvud och mellankropp.
Herkulesbagge, hanne (t. v.) och hona.
De mest bekanta j. torde vara goliatbaggen
(Goliathus regius), den största av alla kända
skalbaggar, samt herkulesbaggen
(Dynas-tes hercules), som har betydligt mindre kropp
men vars hanne dock tack vare sina väldiga horn
i längd överträffar alla andra skalbaggar. Den
blir ända till 16 cm lång. I s. Sverige
förekommer ej sällan noshornbaggen (Oryctes
nasicornis). Den är glänsande mörkbrun och kan
bli nära 4 cm lång. Hannen bär på huvudet ett
uppåtriktat, kort hom, svagt böjt bakåt mot ett
tretandat utskott på mellankroppen.
Jättebastborrar, Dendro’ctonus, släkte bland
bastborrarna. En art, D. micans, blir intill 9 mm
lång. Den förekommer sällsynt i gran och
angriper vanl. stammens nedre del. Den har en
enkel, kort modergång och ett utmed denna beläget
gemensamt äggrum, varifrån larverna borra sig
ut i ett stort skivformigt gemensamt larvrum.
Förpuppningen sker inne i larvrummet. Någon
större skadegörelse åstadkommer denna art icke,
enär den endast angriper sjuka el. skadade träd.
Jättebälta, zool., se Bältdjur.
Jättecell uppstår i allm. genom stark tillväxt
av en cell på så sätt, att kärnorna dela sig utan
att en protoplasmadelning kommer till stånd (jfr
Celldelning, sp. 571—572).
Jättedaggmask, Megascolldes austrälis, den
största arten bland daggmaskarna, förekommer i
ett begränsat område av sydöstra Victoria i
Australien, där den är fridlyst. J. kan nå en
längd av över 3 m.
Jättegrytor, rundade ursvarvningar i
berggrunden el. sällan i flyttblock. J, finnas av tre
olika slag: 1) Vanliga älvgrytor, som bildas
i vattenfall el. forsar vid vanliga landälvar
genom nötning av stenar (löparstenar), som
av vattenvirvlarna bringas i rotering och så
själva rundnötas. 2) Glacifluviala j., orsakade av
landisars och glaciärers smältvattensflöden och
därför ej som de föreg. bundna till terrängens
lägsta delar och vattendragen. Hit höra flertalet
fennoskandiska j. Ofta äro de belägna högt uppe
på bergshöjderna. Mest synas de härröra från
avsmältningstidens subglaciala älvar, men ovan
högsta strandgränsen även från laterala och
su-perglaciala isälvar. Deras glaciala ursprung
framgår ej sällan av glaciala räfflor vid mynningen.
Ofta äro de, ss. i Bohuslän, bundna till
framträdande avsatser i terrängen, vilka i istäcket
antagl. framkallat bristningar och sprickor, som
i sin tur verkat dirigerande på det glacifluviala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
