Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalevala - Kalevipoeg - Kaleviska bildningar - Kalf, Willem - Kalfaktor - Kalfatring - Kalgan - Kalgoorlie - Kalhyttan - Kali (gudinna) - Kali (kemi) - Kaliber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791 Kalevipoeg—Kaliber 792
Ilmarinen och Lemminkäinen fara till Pohjola
och röva Sampo därifrån; på vägen skapas
harpan (39—42). Pohjolas härskarinna förföljer de
flyende (43—46), tar fast sol och måne och stjäl
bort elden (47). De befrias dock åter (48—49).
Jungfrun Marjatta föder en son ( = Jesus), som
döpes till Karelens konung. Väinämöinen vredgas
häröver och överger sitt land men lämnar harpan
kvar, sitt folk till evig glädje (50).
Under de första årtiondena efter K:s tillkomst
vande man sig att anse K. som ett folkligt epos,
som sedan urminnes tider i mer el. mindre
fullständig gestalt levat på folkets läppar och med
varsam hand rekonstruerats av Lönnrot. Först
på 1870-talet började den verkliga Ka le val
a-forskningen, grundad på själva
runomate-rialet, vilket Lönnrot med största pietet bevarat,
och samtidigt igångsattes en systematisk
uppteckning av den finska folkpoesien. Banbrytaren för
denna forskning var Julius Krohn, och hans
verk har fortsatts av framför allt sonen K a a r 1 e
Krohn. Man har därvid konstaterat, att det
icke funnits något gammalt, enhetligt epos av
K:s art, som blivit rekonstruerat av Lönnrot.
Folket har känt och känner endast enstaka runor,
vilkas form och innehåll växla från trakt till
trakt och från sångare till sångare. Medelst rad
för rad fortskridande jämförelse av de olika
runovarianterna har man kunnat med stor
sannolikhet fastställa den från den nuv. högeligen
avvikande form de i K. sammanflätande episka
sångerna från början haft. Till en del ha de
ursprungliga sångerna behandlat motiv, hämtade
från svenska ballader, i andra fall ha de
besjungit historiska tilldragelser i s. v. Finland el.
finska vikingafärder. Av sångernas språkform
och innehåll kan man sluta, att de väsentligen
uppkommit vid en tid, då kristendomen redan
inkommit i landet men hedendomen ännu icke blivit
helt tillbakaträngd. — Under de första årtiondena
utövade K. ringa verkan men blev sedermera, i
samband med den allmänna nationella väckelsen,
en av de viktigaste faktorerna för den finska
andens, den finska poesiens och konstens
utveckling. Omdömena om K:s estetiska värde ha
växlat. Alla betyga vissa partiers skönhet, men
allmänt erkännes också, att kompositionen är mycket
lös och att totalintrycket störes av oändliga
besvärjelser och långa bröllopssånger o. dyl., som
i alltför stort antal inlagts i dess text. —- Gamla
K:s förord är daterat 28 febr. 1835, och denna
dag firas numera som ”Kalevalas dag” överallt
i Finland.
Litt.: Sv. övers, av M. A. Castrén (2 bd,
1841), K. Collan (2 bd, 1864—68, 2:a uppl. 1922),
R. Hertzberg (1884), B. Collinder (1948, omarb.
uppl. 1950); förk. sv. uppl., utg. av O. Homén
(1944, 2:a uppl. 1947); J. Krohn, ”Finska
litteraturens historia, 1. Kalevala” (1891); K. Krohn,
”Kalevalastudien” (6 bd, 1924—28); F. Ohrt,
”K.” (2 bd, 1907); B. Collinder, ”Det finska
nationaleposet Kalevala” (1951).
Ka’levipoeg (”Kalevas son”, se Kaleva), ett
av F. R. Fählmann och efter dennes död F. R.
Kreutzwald på grundval av estniska folkdikter
och folksägner samt efter mönstret av Kalevala.
sammanställt estniskt epos, vilket utkom 1857—61
(med ty. övers.) i 20 sånger med tills, något
över 19,000 versrader i finsk estnisk fyr fotad
trokaisk runometer; utg. i en 6:e uppl. med
illustrationer av K. Raud och H. Mugasto i
Vadstena 1947. K. har för esterna och den
estniska litteraturen spelat en liknande roll som
Kalevala för den finska men är i långt mindre grad
folklig än Kalevala. Endast på få ställen har
Kreutzwald i K. återgivit folkets diktning
oförändrad, utan i den största delen av de 8,258
versrader han själv betecknat som folkliga har han
i själva verket behandlat sitt material
synnerligen fritt, och den övriga delen av K. utgöres av
urspr. på prosa avfattade sägner, vilka
Kreutzwald själv versifierat. Sägnerna om den
godmodige, jättestarke K. och hans bragder när och
fjärran äro blott kända från de norra och östra
delarna av Estland, ej från de västra och södra.
Kalèviska bildningar, några i ö. Finland och
Karelen förekommande glimmerskiffrar och
fyl-liter med inlagrade konglomerat, vilka skulle vara
jämnåldriga med de i Sveriges gnejsformation
inveckade Västerviks- och Åmålskomplexen men
något yngre än Västanå- och Kirunakomplexem
Numera räknas de snarast som yngsta urberget,,
medan de förr hänfördes till det äldsta
prekam-brium.
Kalf, W i 11 e m, holländsk stilleben- och
genremålare (1622—93). K. målade helst festligt
arrangerade silver-, porslins- och glaskärl med
frukter och blommor. Hans koloristiska uppfattning
tog senare intryck av Rembrandts
ljusdunkelmåleri med dess lysande djupa färger i rika valörer.
Kalfa’ktor (av lat. calefdcere, göra varmt),,
eg. ”en, som gör upp eld”, soldat, som är
upp-passare åt en officer.
Kalfätring, gemensam benämning på drivning,,
beckning och bestrykning av träfartyg. —
Kalfatra [el. ka’l-] nagelfara, strängt kritisera.
Kalgan, kin. Chang-kia, nu Wan-chuan, stad
i prov. Chahar i n. v. Kina, 180 km n. v. cm
Peking innanför Kinesiska muren; 130,000 inv.
K. är station på järnvägen Peking—Sui-yüan och.
utgångspunkt för karavan- och bilvägar till
Ulan-Bator-Choto och Sin-kiang. över K. gick förr
en stor del av tehandeln med Ryssland. K.
erövrades av japanerna i sept. 1937 men intogs av
kinesiska kommuniststyrkor i dec. 1948.
Kalgoorlie [kälgoGli], stad i Västaustralien,
540 km ö. om Perth vid järnvägen till Adelaide;
12,000 inv. K. växte hastigt efter upptäckten av
guld här 1893 och blev snart centrum för
Cool-gardie-guldfälten. K. hade sin glanstid omkr.
1900 med c:a 30,000 inv.
Kalhyttan, turiststation (sedan 1934) 1,5 km
s. v. om Filipstad; tillh. Skid- och
friluftsfrämjandet. Slalombackar.
Käli, äldre benämning för kaliumoxid.
Käli, ”den svarta”, se Durgä.
Kaliber (fr. calibre), diametern till ett
eldvapens lopp, mätt — vid räfflade vapen — mellan
bommarna. Då k. i huvudsak bestämmer
eldvapnets egenskaper, brukar den ingå i vapnets off.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
