Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanonbåt - Kanonikat - Kanonisation - Kanonisk rätt - Kanonjoll - Kanonport - Kanonslup - Kanontillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
881
Kanonikat—Kanontillverkning
882
bestyckning, avsedda för lokalförsvar, flod- och
skärgårdsstrider, vakt- och eskorttjänst m. m. —
Svenska kanonbåtar konstruerades och byggdes
av Chapman (omkr. 1768); de voro av två slag:
kanonslupar och kanonjollar, öppna el.
däckade, i regel framdrivna med åror men
försedda även med master och segel. Däckade
kanonslupar med fast rigg kallades efter 1844
kanonskonertar, däckade kanonjollar
kanonkuttrar. Under 1860-talet började i svenska
flottan införas pansrade, ångmaskindrivna mindre
fartyg, som benämndes pansarkanonbåtar (se d.
o.). — I modern bemärkelse användes kanonbåt
ofta som benämning på för kustbevakning, vakt-,
inspektions- och eskorttjänst el. dyl. avsedda
fartyg i utländska flottor (i Storbritannien och
U.S.A. under en period benämnda sloops) med
deplacement vanl. mindre än 2,000 ton,
bestyck-ning 1—3 lätta el. undantagsvis medelsvåra
kanoner samt fart vanl. lägre än 20 knop.
Kanonikat, inom rom.-kat. kyrkan en kaniks
ämbete.
Kanonisatiön (mlat. canonizätio’, se Känon
1), upptagande i kanon, d. v. s. förteckningen på
den katolska kyrkans helgon; helgonförklaring.
Rättigheten att kanonisera hävdades 1170 av
påven Alexander III som en den romerska stolens
företrädesrätt. Det ännu gällande
kanonisations-förfarandet fastslogs genom påvliga dekret 1625
och 1745. Den, för vilken k. sökes, skall
bevisligen ha fört en from vandel och efter sin död
ha förättat under. Efter noggrann prövning av
ärendet i kardinalkongregationen ”dei riti” har
påven, om granskningen utfallit gynnsamt,
högtidligt förklarat honom salig (beatus). Om den
”saliges” kult växer, särskilt genom nya under,
kan efter ny prövning k. följa, varigenom den
”salige” förklaras ”helig” (sanctus). Efter
bea-tifikationen är kulten lokalt bunden och betraktas
som endast t i 11 å 11 i g, efter k. anses den f
ö-r e sk r i v e n inom hela rom.-kat. kyrkan. •—
Litt.: J. Brosch, ”Der Heiligsprechungsprozess”
(1938).
Kanonisk rätt (lat. ius cano’nicum; se Kanon
1), i ursprunglig och vidsträckt bemärkelse inom
den äldsta kristna kyrkan av dennas organ
antagna rättssatser. Från 400-talet sammanfördes
dylika av olika förf, i ett stort antal samlingar,
alla otillfredsställande, vissa bemängda med
förfalskade urkunder (se Pseudo-isidoriska
dekre-talerna). Dessa samlingar ersattes efter 1150 av
Corpus juris canonici, och det blev vanligt att
med k. beteckna den rätt, som innehölls i denna
samling. Sedan denna Corpus från 1918
efter-trätts av Codex juris canonici, har i fråga om
gällande rätt beteckningen k. överflyttats på
denna. K. har under tidernas lopp utövat stort
inflytande samt dels inom vissa områden utgjort el.
åtm. främjat uppkomsten av en västerländsk
internationell rätt, dels påverkat västerländska staters
kyrkliga och världsliga rättsutveckling. Inom
världslig rätt har k:s påverkan — frånsett
familjerätten, varav stora delar länge erkändes
tillhöra k. —- varit särskilt stark i fråga om
straff-och processrätt. Den protestantiska kyrkan över-
Fig. 1. Kanon av smitt järn. 1400-talet.
Fig. 2. 24-pundigt
stycke från
Danmark. Armémuse-um, Stockholm.
tog ett stort kanoniskrättsligt arv. K:s
utgångspunkter äro att söka främst i bibeln, vidare i
romersk rätt och därjämte i viss mån i de olika
medeltida folkrätterna. Detta material
omformades och tillökades genom kyrkans rättsskapande
verksamhet.
Litt.: ”Fontes iuris canonici selecti collegit
Andreas Galante” (1906); P. Hinschius,
”Kir-chenrecht” (6 bd, 1869—97); U. Stutz, ”Der
Geist des Codex juris canonici” (1918); A.
Lil-j enstrand, ”Om kanoniska rättens inflytande på
Sveriges lagstiftning” (1851), och L. M. Bååth,
”Bidrag till den kanoniska rättens historia i
Sverige” (1905)-
Kanonjoll, se Kanonbåt.
Kanonport, öppning i fartygssida för kanon.
Kanonslup, se Kanonbåt.
Kanontillverkning. E 1 d r ö r tillverkades på
1300-talet av gjuten brons el. av smitt järn. I
senare fallet användes smidda järnstänger, som
antingen lades raka bredvid varandra och
hopfogades till ett rör, vilket sedan förstärktes genom
påträdda järnband (fig. 1), el. också lindades de
runt en grov järnbult, av det blivande loppets
form, varefter de välldes tillsammans, så att ett
rör bildades. Under 1400-talet började även
järnkanoner mera allmänt gjutas, men ännu på
1600-talet voro fältkanoner
av tackjärn mindre vanliga
än sådana av ”metall”.
Förfaringssättet vid
kanongjut-ning var intill mitten av
1700-talet i stort sett det, att
eldrören gjötos över en
”kärna”, bestående av en smidd
järnstång, överdragen med
en deg av aska. 1756
bestämdes i Sverige, att alla
kanoner skulle gjutas massiva för
undvikande av de
felaktigheter i form av gallror, hål och
blåsor, som voro förknippade
med det äldre
tillverkningssättet. Enl. en helt annan
tillverkningsmetod
framställdes de under Gustav II
Adolfs tid förekommande
”läderkanonerna”, vilka dock
snart ersattes med
hållbara-re, gjutna metallpjäser, de
s. k. regementsstyckena.
1500-och 1600-talskanonerna voro
ofta rikt utsirade (fig. 2). —
Först på 1800-talet gjordes
i Sverige mera väsentliga
avsteg från de äldre metoderna
vid k. Före 1881 användes
här endast tackjärn el. brons
som eldrörsmaterial. Den d. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
