Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kansler - Kanslersgillet - Kansli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
K ansler s gillet—K ansli
890
fylldes på 1570-talet av Erik Sparre i egenskap
av vicekansler el. hovkansler. Den
k., som hertig Karl tillsatte 1602, fick aldrig
ledningen av kansliet. Vid sin tronbestigning 1611
förordnade Gustav II Adolf Axel Oxenstierna
till ”sin och riksens k.”. Denne kom att inneha
ett verkligt statsämbete. Kansliet fick nu en
verklig ledare, enl. regler fastställda i 1626 års
kansliordning. Jämte den formella expeditionen
hänvisades i denna också den reala handläggningen
av vissa ärenden, främst utrikesärendena, till
kansliet. Samma princip genomgår 1634 års R. F.
Trots detta vidhöll Oxenstierna därjämte det
gamla kravet på kansliets ställning som ett
expedierande verk för alla regeringens grenar, viss
om att han därigenom också skulle få det reella
avgörandet i sin hand. Ehuru blott det fjärde
i rang av de fem höga riksämbetena, kom
rikskanslerämbetet i själva verket under denne store
rikskanslers tid att fungera som ett
premiärministerämbete. Efter hans död minskades
ämbetets betydelse avsevärt, och 1656—60 stod det
obesatt. Under Karl XI :s minderårighet hade
ämbetet en viss renässans i Magnus Gabriel De la
Gardies person för att efter krigsutbrottet åter
sjunka. När denne 1680 utnämnts till riksdrots,
tillsattes rikskanslerämbetet ej mera. Då det
återupplivades 1792—99, var det blott för att
tillfredsställa ett arkaiserande modekrav hos den
gustavianska tiden. I realiteten var dess
innehavare utrikesminister. — Om justitiekansler och
univ.-kansler se dessa ord.
K anslersgillet, ämbetsverk, som vid
Kanslikollegiums upplösning 1801 övertog en del där förut
handlagda ärenden. Det bestod av kanslererna
vid rikets univ. i Uppsala, Lund och Åbo,
sedermera även andra civila ämbetsmän. Enl. instr.
27 okt. 1801 ålåg K. styrelsen av allmänna
upp-fostringsverket. I sammanhang med
ombildningen av K. m:ts kansli upplöstes K. 1809.
Kansli (mlat. cancelläria), eg. namn på det rum,
i vilket under medeltiden konungars och furstars
tjänstemän skötte expeditionen av in- och
utgående handlingar; senare sammanfattande
benämning på dessa tjänstemän; numera vanlig
beteckning för den avd. inom ett verk el. en myndighet,
som huvudsaki. handlägger dennas formella
uppgifter, mottar och registrerar handlingar, samlar
material och utför förberedande utredningar,
uppsätter och expedierar skrivelser etc.; även
sammanfattande benämning på den härmed
sysselsatta personalen.
I Sverige hade konungen och riksföreståndaren
under medeltiden en kansler eller en sekr.;
men om dessas underordnade tjänstemän känner
man föga. Under Gustav I:s tid framträder ett
k. av lågbördiga skrivare, med en kansler som
överordnad. K:s uppgift var att expediera
stats-handlingar. Det indelades av språkliga hänsyn i
det svenska och det tyska k. Under Erik XIV :s
och Johan HI:s tid började K:s sekr. och
skrivare att utöva inflytande på regeringsärendenas
handläggning, men Karl IX återförde dem till
deras expedierande uppgifter.
Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna lade
grunden till en modernare organisation av K.
genom ett flertal kansliordningar (1612, 1613, 1618
och 1620), som reglerade arbetet. Kansliordningen
1626 fullbordade utvecklingen genom att ordna
K. som ett ämbetsverk med ett kollegium av höga
ämbetsmän i spetsen, kanslern och två
kansliråd, under dem fyra sekr. jämte skrivare. Från
denna tid kan man tala om ett
kanslikollegium, ehuru denna benämning uppkom först
senare. K. blev ett expedierande organ för hela
regeringen; från dess handläggning uteslötos
finansärenden, som hänvisades till r ä k n i n g
e-kammaren, och krigsärenden, som hänvisades
till ett krigsråd. Under K. stannade
utrikes-ärenden, frågor rörande råds- och ständermöten,
privilegier och domsrevisionen, allmänna stadgar
och ståthållarinstruktioner, skolor och
barmhärtig-hetsanstalter m. m. Dessa ärenden skulle beredas
till föredragning inför konungen och sedan
expedieras. Tanken på stora ämbetsverk, som vart
för sig skulle stå i direkt förbindelse med
konungen, upptogs senare i 1634 års R. F.
Personalen ökades till fyra kansliråd. Därtill
kom-mo två s t a t s s e k r., en högre sekr. och en
hovkansler samt underordnade sekr., r e f
e-r e n d ar ie r. K. blev ett förvaltande
ämbetsverk. Men Axel Oxenstierna förbehöll därjämte
åt K. dess äldre uppgift att vara ett expedierande
organ för hela regeringen. Alla ärenden skulle
gå genom K. och där beredas till föredragning.
Härigenom kommo de föredragande
kanslitjänstemännen att utöva ett visst inflytande på
ärendenas avgörande. Detta inflytande ökades under
Kristina och Karl X Gustav men hejdades under
Karl XI, som samlade makten hos riksrådet. 1661
års kansliordning står på samma grund som 1626
års. Under tidernas lopp hade revisionssekr.
tillsatts för behandling av revisionsmålen,
justitie-ärenden. 1669 organiserades en särskild
institution för dessa mål, ursprunget till
Revisions-expeditionen el. Nedre j u s t i t i
e-revisionen.
Under Karl XI :s krig 1675—79 blev K:s sekr.
konungens rådgivare. Det gamla riksrådet
upplöstes, rikskanslern efterträddes av
kanslipresidenten, som huvudsaki. fick
utrikesärendena om hand. Karl XII utnämnde två statssekr.,
Piper och Polus, till statsråd, fortfarande med
plats i Kansliet som föredragande. Enl. 1713 års
kansliordning överlämnades K:s förvaltande
uppgifter — utrikesärenden, arkiv, bibliotek,
postväsen m. m. — till ett kollegialt ämbetsverk,
Kanslikollegium, under det att K:s föredragning och
expedition överlämnades åt sex expeditioner, av
vilka Revisionsexpeditionen förestods av högste
ombudsmannen och de övriga fem
statsexpeditio-nerna, Krigs-, Kammar-, Handels- samt Första
och Andra utrikesexpeditionen, av ombudsråd.
Dessa ämbetsmän voro alltså både föredragande
och rådgivande. Det fordom expedierande K.
hade ombildats till ett system av föredragande och
rådgivande departement över ämbetsverken.
Efter Karl XH:s död återuppträder rådet som
regeringsmaktens egentliga bärare. Genom 17iq
och 1720 års kansliordningar återfördes K. till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
