Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel - Kantabel - Kantabrien - Kantabriska bergen - Kantabriska sjön - Kantakuzenos - Kantar - el-Kantara - Kantarell - Kantardin - Kantarus - Kantat - Kantblommor - Kantele - Kanteletar - Kanthal, ab. - Kantian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
897
Kantabel—Kantian
898
bl. a. H. Vaihinger, ”Kommentar zu K:s Kritik
der reinen Vernunft” (2 bd, 2:a uppl. 1922); Fr.
Paulsen, ”1. K.” (7:e uppl. 1924); A. Messer,
”1. K:s Leben und Philosophie” (s. å.); A.
Hägerström, ”K:s Ethik” (på ty., 1902); H.
Larsson, ”K:s transcendentala deduktion av
kategorierna”, 1 (3:e uppl. 1925) och delar av ”Den
intellektuella åskådningens filosofi” (1920); A.
Nyman, ”K:s väg” (om de förkritiska
skrifterna, 1919).
Kantabel (it. canta’bile), sångbar; melodiös.
Kantäbrien (lat. Canta’bria), forntida område
i romerska prov. Hispanina citerior av Spanien,
längs s. kusten av Biscayabukten. K. motsvarade
nuv. prov. Santander och Vizcaya.
Kantäbriska bergen, sp. Cordillera Cantabrica,
en fortsättning av Pyrenéerna längs Spaniens
nordkust, bestå i ö. av veckade mesozoiska och
i v. av icke veckade paleozoiska bergarter. K.
framträda nästan överallt som två parallella
kedjor, vilkas höjd sällan överstiger 1,100—1,200 m
ö. h. utom i v. delen, som har mera
högfjällsnatur (Penas de Europa, 2,678 m). N. sidan av
K. är rik på skog och betesmarker. Kol samt
järn-, mangan- och zinkmalm finnas.
Kantäbriska sjön, äldre namn på
Biscayabukten.
Kantakuzènos, grekisk släkt, tillhörande
fa-narioternas krets i Konstantinopel; till samma
släkt hörde kejsar Johannes VI. Under det
turkiska väldet voro flera medlemmar av ätten
hos-podarer i Moldau och Valakiet; andra ha spelat
framträdande roller i grekiska frihetskriget.
Kantar (även cantaro), viktmått i
Medelhavsländerna av skiftande storlek, t. ex. i Genua 47,65
kg, i Neapel cantaro piccolo 32,076, cantaro grosso
89,1 kg, på Malta 79,375 kg, i Egypten 44,906 kg
och i Turkiet 56,45 kg.
el-Ka’ntara, fruktbar oas i Algeriet, 160 km
s. v. om Constantine vid järnvägen till
Toug-gourt. K., som ligger vid mynningen av en
storslagen genombrottsdal vid s. foten av Djebel
Au-rès i Sahara-Atlas, är tack vare sin
utomordentliga naturskönhet en uppskattad turistort.
Kantare’ll, namn på de till släktet Canthare’llus
av hymenomyceterna hörande svamparterna,
kännetecknande av gaffelgreniga, på foten
nedlöpande skivor med trubbig egg. En vanlig art av
äggul färg, C. cibarius, är en högt skattad mat-
Vanlig kantarell.
Foto O. Andersson.
svamp, medan den likaledes allmänna brandgula
k., C. auranthiacus, med tunnare, finluden hatt,
är värdelös.
Kantaridin, se Spansk fluga.
Ka’ntarus (grek. ka’ntharos, lat. ca’ntharus),
grekiskt, särskilt beotiskt, dryckeskärl, attribut
till Dionysos; en djup bägare med låg fot och
utsvängd rand, med två höga, svängda grepar.
Kantät (it. canta’ta). 1) (Mus.) En
sammansatt musikalisk konstform, bestående av flera
solosånger med el. utan körer. K. framträdde på
1630-talet och utbildades i Rom av G. G.
Caris-simi. Vid 1700-talets början fick den i Neapel
under A. Scarlatti alla en operas musikaliska
konstformer, dock utan sceniskt utförande. Man
skilde först mellan kammarkantat med
världsligt innehåll och kyrkokantat med
kyrkligt. Den senare nådde sin högsta utveckling
på protestantisk grund med S. Bach. Småningom
begränsades k. till en festkomposition i allm. med
uvertyr samt stycken för soli el. kör, alltid med
ackompanjemang av orkester.
2) (Litt.) Efter den musikaliska k. benämndes
även den text, vartill den komponerades, med
samma namn; den sammanföll mer el. mindre
med odet och dityramben. Bland ryktbara k. må
nämnas V. Rydbergs till Uppsala univ:s
400-års-jubileum 1877.
Kantblommor, de ytterst i en blomkorg (då
även strålblommor) el. i en blomkvast
sittande blommorna, vilka till storlek och ofta
också till form och färg äro olika de inre.
Ka’ntele, gammalt finskt knäppinstrument, till
en början med fem strängar, sedan flera, särskilt
berömt genom ”Kalevala”.
Ka’nteletar (eg. kanteles, harpans, gudinna el.
fé), en av E. Lönnrot 1840 utg. samling finska,
mest lyriska folkdikter, ofta av stor skönhet,
några legendariska och episka, alla på vanlig
finsk runometer (se Kalevala). Ett urval övers,
av R. Hertzberg 1875.
Kanthäl, ab., Hallstahammar, grundat 1931,
driver elektrostålgjuteri, smältverk, varm- och
kallvalsverk samt tråddrageri; tillverkar
elektriskt motståndsmaterial, bimetall,
termoelement-tråd, elektrostålgjutgods samt högeldhärdiga
legeringar. Varumärke ”Kanthal”. Bolagets
aktiekapital är 8 mkr, antalet arbetare c:a 600.
Bolaget äges av Bultfabriks ab. Hallstahammar. —
Motståndsmaterialet kanthal är en legering
med järn som huvudbeståndsdel jämte tillsatser
av krom (20—30 °/o) och aluminium (4—7,5 °/o)
samt små mängder kobolt (upp till 0,3%).
Huvuduppfinnare till dessa legeringstyper, på vilka
de första patenten uttogos 1926, är Hans G. A.
v. Kantzow; produktnamnet utgör en
sammandragning av Kantzow och HaZlstahammar.
Legeringarna, som kännetecknas av bl. a.
utomordentligt hög temp.-resistens, även i oxiderande
atmosfär, ha fått vidsträckt användning för elektriska
motståndsapparater, härdugnar, smältugnar, emalj
-verk, porslinsugnar m. m.
Kantiän, anhängare av I. Kants kritiska
filosofi. — K an t i a n i’s m, åsikt, ansluten till
Kants filosofiska läror.
NF XI — 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
