Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapteyn, Jacobus Cornelius - Kapucinapor - Kapucinkrasse - Kapucinorden - Kapun - Kapuschong - Kap Verde - Kap Verde-öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
921
Kapucinapor—Kap Verde-öama
922
Mösskapucin.
och utarbetade nya metoder för att ur dessa data
bestämma stjärnsystemets utsträckning och form.
I sin sista avh. ”First attempt at a theory of the
arrangement and motion of the sidereal system”
(1922) samlade han sina resultat och försökte
giva en dynamisk förklaring av stjärnsystemet.
1904 publicerade K. en viktig upptäckt rörande
stjärnornas rörelser. Dittills hade man antagit,
att det ej existerar någon lagbundenhet hos dessa,
men K. påvisade, att
stjärnorna
företrädesvis rörde sig i två
diametralt motsatta
riktningar, och antog,
att stjärnorna i vår
omgivning bildade två
stj ärnströmmar, som
rörde sig åt motsatta
håll (K:s
tvåströms-hypotes). — K. insåg
redan tidigt, att den
största svårigheten vid
utforskandet av stj ärm
systemets byggnad var
bristen på
observa
tionsmaterial, särsk. för ljussvaga stjärnor. Då
det emellertid är omöjligt att undersöka alla de
ljussvaga stjärnor, som kunna nås med moderna
instrument, föreslog K. (”Plan of selected areas”,
1906), att man skulle utvälja ett par hundra
representativa arealer, fördelade över hela himlen,
vilka genom internationellt samarbete skulle
omsorgsfullt analyseras. För stjärnorna inom dessa
arealer skulle koordinater, magnituder,
egenrörelser, parallaxer, spektra och radialhastigheter
bestämmas. Tack vare K:s stora
organisationsförmåga kom denna plan till utförande, och nu
håller den på att fullföljas. När detta arbete en
gång blir färdigt, kommer det att bli av stor
betydelse för utforskningen av stjärnsystemets
byggnad.
Kapucinapor, Cèbus, ett släkte av de
brednäsi-ga aporna. De ha en
genomsnittlig kroppslängd av 80
cm, varav nära hälften på
den fullständigt
hårbeklädda svansen. Fingrarna bära
platta naglar, och tummen
är väl utvecklad. Alla k. ha
kindskägg, och håret på
huvudet är förlängt till en
huva som på en munkkåpa;
därav namnet k. Hjärnan
är väl utvecklad och
själs-förmögenheterna goda. K.
leva i stora sällskap i alla
större skogar i
Mellan-och Sydamerika.
Indianerna äta gärna deras kött.
Den egentliga k a p u c i
n-a p a n, C. cap-ucinus, från
Guayana, är rostbrun med
naket, köttfärgat ansikte,
ljusa skuldror och
överarmar.
Kapucinkrasse, bot., se Blomsterkrasse.
Kapucinorden, en utgrening av
franciskan-orden, stiftad 1525 av minoriten Matteo di
B a s c h i, som s. å. fick påvens tillstånd att leva
som eremit, bära pyramidformig kapuschong
(capucium, därav ordens namn) och helskägg
samt predika för folket. 1528 erkändes de nya
eremiterna som en särskild kongregation av
fran-ciskanorden med egen generalvikarie. K. hävdar
det strängaste franciskanidealet. Småningom
utvecklades k. till en ultramontan missionsorden,
som främst verkade bland det lägre folket och
var likgiltig för alla bildningssträvanden. Urspr.
inskränkt till Italien, utbredde sig k. till
Frankrike (1574). Tyskland (1593), Spanien (1578)
och Schweiz. 1619 fick k. egen general.
Seku-larisationerna i Frankrike och Tyskland vid
1700-talets slut decimerade kapucinerna starkt. Det
finns även kvinnliga kapuciner, som
leda sitt ursprung från en gren av klarissinnorna.
— Litt.: M. Heimbucher, ”Die Orden und
Kon-gregationen der katholischen Kirche”, 1 (3:e
uppl. 1933)-
Kapün (lat. cäpo), kastrerad tupp av
tam-hönsen. K. lämpa sig särskilt väl för gödning
och lämna ett mycket välsmakande kött.
Kast-rering (kapunering), som endast bör utföras på
6—8 veckors djur, har nu kommit rätt mycket ur
bruk. — En kastrerad höna kallas p o u 1 a r d e.
Kapuschong [-å’i)] (fr. capuchon, av it.
ca’p-pa, kåpa), huva, som sitter fast vid en kappa el.
ytterrock och bildar dess krage eller är en del
av denna (se bild 52 å pl. vid Dräkt).
Kap Verde, port. Cabo Verde, fr. Cap-Vert
(”Gröna udden”), Afrikas västligaste punkt, på
I7°34’ v. Igd och I4°53’ n. br., mellan Gambia
och Senegal, upptäckt 1444 av portugisen Nuno
Tristäo.
Kap Verde-öarna, port. Ilhas de Cabo Verde,
ögrupp 550—800 km v. om Kap Verde på
Afrikas v. kust, mellan 23° och 27° v. Igd och mellan
14° och i8° n. br.; 4,033 km2; 147,097 inv.
(1950), därav 3,109 européer och 42,487 negrer
samt resten blandras. K. bestå av 10 större och
några mindre öar, ordnade i en mot v. öppen
båge. De delas i två grupper, Ilhas de
Barla-vento (”öarna i lovart”) och Ilhas de Sotavento
(”öarna i lä”).
K. äro höga bergöar, som resa sig ur ett 4,000
m djupt hav. I huvudsak består berggrunden av
yngre eruptiver, men på de flesta finnas även
äldre bergarter (diorit, syenit, gabbro,
glimmer-skiffer, granatgnejs, dolomit, kalksten och
sandsten), som visa, att K. en gång tillhört en större
landmassa. Fogo är en väldig ringkrater, från
vars botten reser sig en kraterkägla 2,970 m ö.h.,
vilken hade stora utbrott 1785 och 1799- öarna
Sal och Säo Vicente ha stora kratrar, i vilka
havet trängt in.
Klimatet är oceaniskt men torrt. Hela året
blåser n.ö.-passaden, som dock i jan.—febr, har
en riktning mera från ö., och då sveper
ökensand från Sahara över öarna. Låglandet har
ringa nederbörd. Mest har Sao Tiago (Praia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
