Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärnkemi - Kärnkropp - Kärnmembran - Kärnreaktioner - Kärnrör - Kärnröta - Kärnskugga - Kärnspole - Kärnsprickor - Kärnsvampar - Kärnten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
Kämkemi—Kärnten
178
Kärnkemi, den del av kemin, som sysslar med
kärnreaktioner.
Kärnkropp, se Cell, sp. 562.
Kämmembrän, se Cell, sp. 562.
Kärnreaktioner, fys., reaktioner el.
omvandlingar mellan atomkärnor. Dyl. reaktioner,
vilkas åstadkommande utgjorde målet för alkemien
i äldre tider, ha först i våra dagar kunnat
realiseras på konstgjord väg och därigenom göras
till föremål för studium. Den första konstgjorda
k. utförde E. Rutherford 1919, då han vid
be-skjutning av kväve med a-partiklar kunde
påvisa en omvandling mellan kvävekärnan och
a-partikeln (heliumkärnan), resulterande i
bildning av en syrekärna och en vätekärna
(proton). Processen kan beskrivas genom formeln
“N + + [H el. förk. 14N(a, p^O. Ett
stort antal k. med användning av strålning från
radioaktiva element har senare studerats. Ett
betydande framsteg gjordes av J. D. Cockcroft
och E. T. Walton, då de 1932 lyckades
sönderspränga litiumkärnan i 2 heliumkärnor genom
be-skjutning med på konstgjord väg accelererade
protoner enl. processen: 3U + —► 2 2He el.
7Li(/>, a)4He. På denna upptäckt följde ett
intensivt utforskande av k. med utnyttjande av
på konstgjord väg accelererade partiklar.
Pionjärerna använde för detta ändamål en
kaskadgenerator. För samma ändamål ha senare
förutom kaskadgeneratorer använts bandgeneratorer,
cyklotroner, betatroner, synkrotroner etc. En
3:dje grupp av k. upptäckte J. Chadwick 1932,
då han kunde visa, att vid bombardemang av
beryllium med a-partiklar neutroner utslungades
under samtidig bildning av en kolisotop enl.
formeln: ^Be + aHe —► ^C + Jn el. ®Be(a, «)12C.
Analoga k. ha senare i många fall funnits.
Därvid kunde I. Curie och F. Joliot 1934 visa, att
vissa av de därvid uppkomna isotoperna voro
radioaktiva. Snart lärde man även känna, att
dyl. radioaktiva isotoper kunna
uppkomma även vid beskjutning med
neutroner, vilka partiklar på grund av
sin avsaknad av laddning äro särsk.
benägna att intränga i atomkärnor
och ge upphov till k. — Förloppet
av en k. föreställer man sig tillgå
så, att av de primärt reagerande
partiklarna genom sammansmältning
först bildas en s. k. compoundkärna,
vilken efter i allm. mycket kort tid
sönderfaller i k:s slutprodukter.
K. kunna indelas i ex o t e r m i
s-k a k., som förlöpa under
energiutveckling, och endotermiska k.,
som för att komma till stånd fordra
tillförande av ett visst minimum
energi. Om en k. är av 1 :sta el. 2:dra
slaget, beror av om summan av de
reagerande partiklarnas massor
överstiger, resp, understiger summan av
de bildade partiklarnas massor.
Förutom med protoner, neutroner och
a-partiklar kunna k. åstadkommas
med positiva och negativa elektroner, deuteroner,
y-strålar, neutrinos och mesoner. På senaste tid
har det även lyckats att få till stånd k. med
tyngre partiklar, t. ex. med kolkärnor. De
vanligaste k. med neutroner äro (n, y)-, (n, p)-, (n,
2n)~ och (n, a)-processer. De vanligaste proton
-och deuteronreaktionerna äro av typerna (p, n),
(p, a) och (p, y), resp, (d, p), (d, n), (d, a) och
(d, 2n). Av k. med a-partiklar äro de flesta
av typerna (a, n), (a, p) och (a, 2n). y-strålar
ge mestadels upphov till (y, n)- och (y,
/>)-pro-cesser. Angående k. med mera genomgripande
förändringar av kärnorna se Klyvningsfenomenet.
Kärnrör, se Kanontillverkning, sp. 883.
Kärnröta, se Tickor.
Kärnskugga, se Skugga.
Kärnspole, se Celldelning, sp. 571.
Kärnsprickor, sprickor i stammens inre hos
gamla, grova träd. K. utgå i regel strålformigt
från märgen och avsmalna mot periferien. De
anses uppstå i samband med de inre vedlagrens
uttorkning.
Kärnsvampar, Pyrenomycétes, enl. äldre
uppfattning en naturlig, systematiskt avgränsad grupp
bland säcksvamparna. Enl. nyare forskningar
anses k. vara en spridningsbiologisk typ av ordn.
Ascohymenia’les bland säcksvamparna.
Kärnten [kä’-], österrikiskt förbundsland;
9,534 km2; 474,180 inv. (1951). K. skiljes från
Salzburg i n. v. genom Tauern, vars s. massiv
Schoberalperna och Kreuzeckgruppen uppfylla
större delen av v. K. I n. ö. resa sig de mjukare
modellerade Gurktalalperna. Mot Jugoslavien
följer gränsen Karawankerna och mot Italien
Kar-niska alperna. Mellan dessa alpkomplex ligger K:s
huvuddel, det sjörika Klagenfurt-bäckenet (450
m ö. h.). I detta mynna Drava och Gaildalarna,
mellan vilka resa sig de av kalksten uppbyggda
Gailtalalperna. Klimatet är kontinentalt på gr. av
K:s starkt markerade bäckenform; medeltemp. för
jan. i Klagenfurt —6°4. Befolkningen är tysk
Kvinnor i ålderdomliga dräkter på en kyrkogård i Kärnten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
