Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kölblock - Kölbåge - Köldbehandling - Köldblandning - Köldforskning - Köldhärdighet - Köldpoler - Köldpunkt, Köldsinne - Kölen - Kölfotingar - Kölhalning - Köligruppen - Kölingared - Kölliker, Rudolf von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189 Kölbåge-
städes under byggnad el. reparation varande
fartyg.
Kölbåge, se Båge 4).
Köldbehandling, med., se Förfrysning.
Köldblandning, blandning el. lösning av
ämnen, som av sig själv antager en lägre temp.,
än den ingredienserna hade. Man använder för
k. sådana salter, som lösas rikligt och snabbt,
t. ex. ammoniumnitrat, kalciumklorid,
natriumni-trat. Aceton och kolsvavla ge vid blandning i
lämpliga proportioner en temp-.sänkning från 20
till —44°. Vid blandning av kolseyresnö med eter
erhåller man —8o°, med aceton —no0. Jfr
Kyl-teknik.
Köldforskning, den del av
experimentalfysi-ken, som omfattar studiet av de extremt låga
temp. och av materiens egenskaper under dessa
betingelser. —• Av största betydelse för k. blev
den av tysken Karl v. Linde 1895 utvecklade
metoden att på basis av Thomson-Joule-effekten
framställa flytande luft billigt och i stor skala;
härigenom flyttades själva utgångspunkten vid de
fortsatta köldförsöken ned till c:a —1900. Det
blev därför möjligt att med hjälp av nämnda
effekt kondensera icke blott väte (kokpunkt
—252°e; J. Dewar, 1898) utan även den 1895
upptäckta gasen helium. Helium-kondensationen
genomfördes 1908 vid Leiden-univ:s berömda
köldlaboratorium av H. Kamerlingh-Onnes, vilken
för sina förtjänster om k. belönades med 1913
års Nobelpris i fysik. Att helium i det längsta
motsätter sig kondensation, sammanhänger med att
ämnet är en ädelgas och sålunda monoatomärt,
samtidigt med att atomens massa är mycket liten.
Genom snabbavdunstning av helium vid lågt tryck
kunde W. H. Keesom i Leiden 1927 nedbringa
temp. till —272°ä. Med användandet av
magnetiska metoder, föreslagna av holländaren P. Debye
(nobelpristagare 1936) och amerikanen W. F.
Giauque (nobelpristagare 1949), har man lyckats
åstadkomma ytterligare temperatursänkningar ned
till några tusendels grader över absoluta
nollpunkten.
Köldhärdighet, växters och djurs förmåga att
uthärda de skadliga verkningarna av låga
temperaturer (frostskador). 1) Bot. I allm. inträder
kölddöd genom förfrysning hos växterna först
vid o° och därunder. Vanl. sammanhänger
förfrysning med isbildning i vävnaderna, varvid den
vitala kolloida strukturen hos protöplasman
för-störes. Även ömtåliga växter ha emellertid kylts
ned till —6o° utan att för frysa, om blott
uppvärmningen gått långsamt. Kölddöden beror
på att, om den bildade isen smälter hastigt,
vattnet pressas ut ur cellerna och plasman förstöres.
Hastiga temp.-växlingar äro därför skadligare än
djup kyla. — Genom att omgiva växter och
växtdelar med dåliga värmeledare, ss. halm el. mossa,
kan man skydda dem från förfrysning. Även
rök skyddar genom att förhindra strålningen.
2) Zool. För varje levande organism finnas
med hänsyn till det omgivande mediets temp. vissa
gränser uppåt och nedåt, varöver, resp, varunder
temp. ej får gå utan att fara för livet inställer
sig. Emellertid ligga dessa temp.-gränser mycket
-Kölliker 190
olika för olika organismer. Vad djuren
beträffar, skiljer man mellan växel varma och
egenvarma djur. Hos de förra kan kroppstemp. i
regel sjunka ned ända till 0° och i många fall
långt därunder, utan att detta medför någon
skada. Vad de egenvarma djuren beträffar
(däggdjur och fåglar) kunna de visserligen på gr. av
sin kroppsbetäckning och värmereglering tåla en
ganska låg yttertemp., men om deras inre
kroppstemp. på gr. av värmeförlust sjunker ned under
25 å 20°, inträder snart döden. Härifrån utgöra
dock de vintersovande däggdjuren undantag. Hos
dem kan under vintersömnen temp. gå ned nära
o-punkten.
3) Med., se Förfrysning.
Köldpoler, trakter på jordytan, där temp. i
medeltal betydligt sjunker under omgivningens
temp. antingen under hela året el. åtm. under
vintern. Med fullkomlig säkerhet är genom
iakttagelser en dylik k. fixerad till sitt läge, näml,
i n. ö. Sibirien, med Verchojansk som kallaste
ort. I Verchojansk är medeltalet av årsminima
—63 °9 och den lägsta (i jan. 1892) uppmätta
temp. —Ö7°8, en bland de lägsta vid jordytan
uppmätta lufttemp. Andra k. finnas antagl. över
Grönlands inlandsis, möjl. över nordpolen och i
närheten av sydpolen. K. har en mycket stor
betydelse för luftcirkulationen, då de reglera den
väg lågtrycken taga.
Köldpunkt, Köldsinne, se Hudsinnen.
Kölen (bestämd form av samma ord som köl
i skeppsköl), no. Kjolen, gammal benämning på
den del av den skandinaviska fjällkedjan, som
sträcker sig på båda sidor om den svensk-norska
gränsen mellan Femunden och n. Dalarne i s.
samt Lyngenfjorden och gränsen mellan Sverige
och Finland i n. Stundom har K. använts som
benämning på gränstrakterna utmed hela
svensknorska gränsen, även de sydligare.
Kölfotingar, zool., grupp av ordn. framgälade
snäckor, med bl. a. släktena Atlanta och
Cari-naria, se Snäckor.
Kölhalning, en förr använd metod att göra
träfartygs botten tillgänglig för rengöring och
reparation. K. utfördes vanl. vid en kaj,
köl-halningsbro, genom att medelst taljor,
fäs-tade till undermasterna, överhala (kränga)
fartyget, så att dess ena sida helt kom ur vattnet.
Köligruppen, se Kaledoniska bergskedjan.
Kölingared, sn i Redvägs hd, Älvsborgs län,
73,33 km2, 466 inv. (1952). Genomflytes i
sjö-rikt lopp av Tidan och begränsas i n. v. av
sjön Lönnern; höglänt skogstrakt (240—330 m
ö. h.). 798 har åker. Egendomar: Årås och
Kölingsholm. Kyrkan av sten är från 1850.
Ingår i Böne, Knätte, Liareds, Fivlereds och K:s
pastorat, Skara stift, Redvägs kontrakt. Tillhör
storkommunen Redväg.
Kölliker [kö’-], Rudolf Albert von,
schweizisk-tysk anatom (1817—1905); prof, i
Würzburg 1847—1902. K. var en av den
moderna vävnadslärans främsta banbrytare; hans
”Handbuch der Gewebelehre des Menschen”
(1852) blev förebilden för all senare behandling
av ämnet. Detsamma gäller ”Entwicklungsge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
