Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Læstadianer - Læstadius, 1. Lars Levi - Læstadius, 2. Petrus - Læstadius, 3. Lars-Levi - Læsö - Lætus, Julius Pomponius - Lafayette - La Fayette, 1. Marie Madeleine de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Læstadius—La Fayette
252
den ursprungliga, exklusivt dömande och lagiska
læstadianismen. — Litt.: Se under art.
Læstadius, L. L., och vidare G. Johansson, ”Den
närvarande læstadianismens läroframställning”
(1898); ”Protokoll fört vid de kristnas stora
möte i Kalix den 3, 4 och 5 juli 1920”.
Læstadius. 1) Lars Levi L.,
väckelsepredikant, botanist (1800—61). Han blev student i
Uppsala 1820, prästvigdes 1825, förordnades till
vicepastor i Arjeplog
och missionär i Pite
lappmark, utnämndes
s. å. till kyrkoherde
i Karesuando
(tillträdde 1826) samt fick
1849 transport till
Pajala. De första
tjugo präståren bragte
icke L. i någon
djupare kontakt med
för-samlingsborna. Men
sedan han genomgått
en kris, framträdde
han vintern 1845
som en väldig
botpre
dikant, som med sitt ”skarpsaltade”, stundom
cyniska bildspråk och sina skräckinjagande
helvetes-skildringar åstadkom en genomgripande och
hastigt växande väckelserörelse bland den halvt
förvildade lappmarksbefolkningen. Väckelsens
frukter visade sig främst i en inom
nykterhetsrörelsens historia enastående snabb och allmän
övergång från hej dlös dryckenskap till absolut
nykterhet men också i ökad redbarhet och
fridsamhet. Ett för alla læstadianer (se d. o.)
utmärkande drag blev också den kulturfientlighet, åt
vilken L., delvis under inflytande av ett
rousseau-anskt färgat natursvärmeri, givit drastiska
uttryck redan i sin 1843 tryckta pastoralavh.
”Cra-pula mundi”. En god bild av L:s syn på kyrka
och samhällsliv ger den av honom 1852—54 utg.
Tidskriften Ens Ropandes Röst i öcknen. I
centrum för den under de senaste årtiondena ivrigt
bedrivna L.-forskningen har stått uppspårandet
av det för kännedomen om L:s teologi viktiga,
länge som förlorade ansedda manuskript
”Dårhushjonet”, av vilket alla böckerna, utom den
första, ännu ej återfunna, utgåvos 1949 av E.
Bäcksbacka. L. var framstående kännare av
Lapplands flora, stod i förbindelse med G.
Wahlen-berg samt sände floristiska och växtgeograf i ska
meddelanden till Vet.-akad:s Handl. och
Botaniska Notiser. — Litt.: Märta Edquist, ”L. L. L.”
(1922); C. J. E. Hasselberg, ”Under polstjärnan”
(i935); G. Dahlbäck, ”Den gamla och den nya
människan i L. L. L:s teologi” (1950).
2) Petrus L., den föreg:s bror,
lappmarks-missionär (1802—41). Han blev mag. i Uppsala
1826 och s. å. missionär i Pite lappmark.
1832 blev han visitator i
lappmarksförsamlingar-na och skolkollega i Piteå. 1836 utnämndes han
till kyrkoherde i Vibyggerå pastorat av
Härnösands stift. Ett av L. 1835 uppgjort förslag till
anordning av de kyrkliga förhållandena i
Lappland blev grunden till regi, för
Ecklesiastikver
ket i Lappmarken av 14 april 1846. I ”Journal
af Petrus Læstadius, för första året af hans
tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken”
(1831; nya uppl., senast 1928) samt
”Fortsättning af Journalen öfver missionsresor i
Lappmarken, innefattande åren 1828—1832” (1833) gav
L. synnerligen åskådliga och märgfulla skildringar
av sin missionärsverksamhet, lapparnas seder och
nybyggarlivet i Lappmarken. L. utgav även
”Tankar om fattigdomen och fattigvården i Sverige”
(1840). — Litt.: E. Curtelius, ”Petrus Læstadius”
(1909)-
3) Lar s-Lev i L., sonsons son till L.i),
författare och teaterchef (f. 1909 W12), fil. kand,
i Uppsala 1936, sekr. vid Göteborgs stadsteater
1936—46, från 1943 även regissör därstädes. 1946
blev L. teaterchef i Hälsingborg och 1950 för
Malmö stadsteater. Han är även verksam som
dramatiker: ”Stenen vill falla” (1936; uppf. av
Studentteatern i Stockholm), ”Herr Blink går
över alla gränser” (1943; uppf. i Stockholm och
Göteborg), ”Melodi på lergök” (1947; uppf. i
Stockholm, Hälsingborg och Göteborg).
Læsö, den största ön i Kattegatt, Hjörring
amt, n. Jylland, varifrån L. skiljes genom den
13 m .djupa Læsö Rende; 112,7 km2, c:a
3,400 inv. Höjden ö. h. är i allm. blott 2—5 m.
L. är i det närmaste skoglöst men var fordom
bevuxet med tallskog. Flygsandsfält och
ljunghedar. Från Vesteröhavn regelbunden
ångbåts-förbindelse med Frederikshavn. Læsö T r i
n-d e 1, ett av Kattegatts farligaste grund, ligger
13 km åt n. ö. och utmärkes med ett fyrskepp.
Lætus [lé’-J, Julius Pomponius (it.
namnform Giulio Pomponio Leto), italiensk
humanist (1425—98). Han företrädde renässansens
längst gående svärmeri för antiken, vars anda
han sökte återuppliva genom instiftandet av en
klassisk akademi i Rom.
Lafayette [lafeie’t], namn på ett tjugotal
städer i U.S.A. Mest betydande är Lafayette
i Indiana; 36,000 inv. Säte för ett
statsuniversi-tet, Purdue university, gr. 1869; 16,791 stud.
1950/51.
La Fayette [la fajä’t], 1) Marie
Madeleine de L., grevinna, fransk författarinna
(1634—93). Olycklig i sitt äktenskap, lämnade L.
i slutet av 1650-talet makens slott i Auvergne
och bosatte sig i Paris, där hon snart intog en
ledande ställning i det aristokratiska sällskapslivet.
Till hennes intima
vänkrets hörde madame
de Sévigné och hertig
de La Rochefoucauld,
som blev hennes
älskare och litteräre
rådgivare. I sitt
debutarbete ”La princesse de
Montpensier” (1662),
visar hon sig redan fri
från den härskande
preciositetens
förkonstling både i stil och
psykologi. Det kan
betraktas som en förstu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
