Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagerlöf, 1. Petrus - Lagerlöf, 2. Erland - Lagerlöf, 3. Selma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Lagerlöf
276
i) Petrus L., skald, universitetslärare (1648
—99). Som student i Uppsala tillhörde L. Urban
Hiärnes litterära kotteri. Efter kand.-examen
1675 följde han Lars Flemings son på
vidsträckta studieresor (1679—81), blev vid
hemkomsten bibliotekarie hos M. G. De la Gardie,
därefter 1682 logices, 1684 poèseos och 1687
eloquentiae prof, i Uppsala samt 1695
rikshisto-riograf med uppdrag att författa text till
Dahl-berghs ”Suecia”, varav L. medhann omkr. 100
foliosidor. L. var en framstående latinsk vältalare
och skald; hans ”Orationes, programmata ac
car-mina varia” utgåvos av S. Älf 1780. Bland L:s
svenska dikter märkas ”Sång till Elisandra”
samt bröllops- och gravkväden. ”Samlade
vitterhetsarbeten” utgåvos av P. Hanselli 1866. L:s
föreläsningar i metrik och över samtida svensk
poesi blevo normgivande för lång tid; i motsats
till Stiernhielm ansåg L., att den svenska versen
endast kunde grundas på accent, och föredrog
alexandrinen framför antika versmått.
2) Erland L.; författare, översättare (1854
—1913), fil. dr i Lund 1892, doc. i teoretisk
filosofi där 1892—97, lektor i Västerås 1899. L.
utgav ”Dikter” (1895) men är eg. känd genom
omsorgsfulla och fina övers.: Theokritos’
”Idyller” (1884), Juvenalis’ ”Satirer” (1896), Homeros’
”Odyssée” (1908) och Homeros’ ”Iliad” (1912).
Särsk. Homerosövers. anses klassiska.
3) Selma Ottiliana Lovisa L., den föreg:s
syssling, författarinna (1858—1940). Hon växte
upp på hemgården Mårbacka, var sjuklig
alltifrån den tidiga barndomen och hängav sig
ivrigt åt läsning. Efter studier vid Högre
lärarinneseminariet var hon 1885—95 lärarinna vid
läroverket för flickor i Landskrona och flyttade
1897 till Falun. 1890 fick hon första priset i
tidningen Iduns romanpristävlan för fem kapitel
”Ur Gösta Berlings saga” och ägnade sig sedan
1895 uteslutande åt författarskapet. 1907 blev hon
fil. hedersdr i Uppsala, erhöll 1909 det litterära
Nobelpriset och invaldes 1914 som den första
kvinna i Sv. akad. 1907 inköpte hon Mårbacka,
där hon sedan bosatte sig. 1895—96 företog hon
en längre resa till Italien och vistades 1899—
1900 i Orienten, särskilt Palestina.
Redan tidigt hade hon försökt sig som poet.
Då hon ville behandla traditioner och berättelser
från Värmland, vilka hon hört under
uppväxtåren, började hon skriva en romancykel i stil
med ”Fänrik Ståls sägner” och övergick sedan
till den dramatiska formen. Den samtida
realistiska prosan kunde hon ej bruka. Först efter
fleråriga försök beslöt hon sig för en cykel av
självständiga prosaskildringar, givna i en
romantisk stil. ”Gösta Berlings saga” (2 bd, 1891)
betecknade 1890-talets genombrott på prosans
område. Där sammanbundos med genial fantasi fritt
omgestaltade sägner till ett omfattande epos från
det forna herrgårdslivet, och verket fängslade
lika mycket genom stoffets nyhet och rikedom
som genom berättarkonstens starka originalitet.
Närmast följde berättelsesamlingen ”Osynliga
länkar” (1894; 3:e uppl. 1904 och följ, med delvis
alldeles nytt innehåll), vilken liksom ”Drottningar
i Kungahälla (1899) inrymde mycket skiftande
ting, fornnordiska, moderna, legendariska och
andra motiv. Den figurrika romanen ”Antikrists
mi-rakler” (1897), där författarinnan visade samma
sällsynta konstruktiva fantasikraft som i ”Gösta
Berlings saga” och som har samma episka
resning, hämtade skådeplats och gestalter från
Sicilien. Händelserna berättades under den stora
syntesen av strid mellan den socialistiska
rörelsen, vilken i likhet med Antikrists rike endast
är av denna världen, och det kristna
fromhets-livet. Samtidigt utkom ”En herrgårdssägen”, en
suggestiv mirakelhistoria med djup psykologisk
innebörd. Ett tredje stort epos var ”Jerusalem”
(i 2 dir, ”1 Dalarne”, 1901, och ”1 det heliga
landet”, 1902; en avsevärd omarbetning skedde
1909). Det är jämte ”Gösta Berlings saga”
författarinnans betydelsefullaste verk. Med
utgångspunkt i ”Larssoniternas” utvandring från Nås i
Dalarne till Jerusalem gav hon där en besjälad
tolkning av svensk allmoge. — Sedan följde ånyo
några smärre arbeten, ”Kristuslegender” (1904),
”Herr Arnes penningar” (s. å.), en
brottmålshis-toria från 1500-talet, och ”En saga om en saga
och andra sagor” (1908). Dessutom skrev hon
för skolbarnen läseboken ”Nils Holgerssons
underbara resa” (2 bd, 1906—07), en beundransvärt
organisk enhet av äventyr och episoder, som
poetiskt skildrar Sveriges natur och folk.
Återvändandet till barndomshemmet inspirerade
större delen av hennes senare arbeten.
”Lilje-cronas hem” (19n) har Mårbacka till scen.
”Körkarlen” (1912) är en gripande omvändelsehistoria.
”Kejsarn av Portugallien” (1914) är en
samtids-berättelse från Värmland med en fattig
allmogeman, som blir tokig av sorg över sin dotter, till
huvudperson. Smärre sägner och berättelser
ingå i ”Troll och människor” (2 bd, 1915 och
1921). Romanen ”Bannlyst” (1919) är präglad av
smärta och förtvivlan över världskriget och dess
förvildning. Efter att ha övervunnit den kris
detta framkallade hos henne återvände hon till
motiven från det gamla Värmland. ”Mårbacka”
(1922) skildrar förhållandena där under hennes
fars tid med innerlig stämning och karakteristisk
tidsfärg. Till Gösta Berlings epok hör trilogien
”Löwensköldska ringen” (1925), ”Charlotte
Lö-wensköld” (s. å.), den livligaste och mest
humor-fyllda av hennes senare böcker, och ”Anna Svärd”
(1928). Efter fullbordandet av detta verk
fortsatte L. den egenartade, med stor finhet
genomförda skildringen av sin uppväxt i ”Ett barns
memoarer” (”Mårbacka II”, 1930) och ”Dagbok”
(”Mårbacka III”, 1932).
Selma Lagerlöf tillhör de stora berättarna.
Hennes diktning är icke analys utan intuition;
den kännetecknas av levnadsglädj e, samkänsla,
människokärlek. Utomordentlig rikedom och
åskådlighet, glans och kraft utmärka hennes
fantasi, som når sina mest överraskande verkningar
genom att göra övernaturliga skeenden naturligt
trovärdiga. — Ehuru många av hennes smärre
berättelser äro mästerliga (t. ex. ”Dunungen”,
”Morbror Ruben”, ”Gudsfreden”, ”Kejsarinnans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
