Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagförklaring - Lagg - Lagga - Laggkärl - Laghouat - Lagkommissioner - Lagkommittén - Lagligt betalningsmedel - Laglott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281 Lagg—Laglott 282
avseende ter sig 1. som en utläggning av lagens
stadganden; men den stannar ej vid
lagtolkning utan innebär ett skapande av en ny
lagnorm rörande innebörden i det stadgande, som
är föremål för 1.; denna är alltså en
lagstift-ningsakt. Den svenska R. F., §§ 21, 83, 88,
påbjuder därför, att 1. skall försiggå i samma
ordning, som tillkommer lagstiftning. Högsta
domstolen kan visserligen enl. R. F. § 19 på
förfrågan av domstolar el. ämbetsmän meddela 1. ang.
”lagens rätta mening i sådana fall, som till
domares åtgärd höra”, men denna 1. kan
underkännas av följ, riksdag, och sedan riksdagarna
blivit årl. sammanträdande, har 1. genom Högsta
domstolen kommit alldeles ur bruk.
Lagg, se Mosse.
Lagga, sn i Stockholms län, Långhundra hd,
omfattande sydöstligaste delen av Uppsalaslätten,
kring Stor- el. Laggaån; 46,11 km2, 541 inv.
(1952). 1,368 har åker. Egendomar: örby och
Kasby. I L. ligga Mora stenar. Kyrkan av
gråsten är från 1200-talet, starkt förändrad 1814—
16 men restaurerad 1926—27. Ingår i L., östuna
och Fundbo pastorat i Ärkestiftet, Vaksala
kontrakt; tillhör storkommunen Knivsta.
Laggkärl, runda kärl, sammansatta av
bottnar och ett antal avpassade sidostycken av trä,
sammanhållna av tunnband. Sidostyckena kallas
laggar el. stavar.
Laghouat [lagæa’t], stad i dep. Ghardaia,
Algeriet.
Lagkommissioner. Från början av 1600-talet
voro flera 1. efter varandra verksamma för att
till vissa delar el. i deras helhet omarbeta
landslagen och stadslagen. Efter en av Karl IX
tillsatt lagkommission, som sammanträdde 1604, äro
två lagförslag, som icke antogos, bevarade,
”Rosengrens förslag” och ”Karl IX :s förslag”. En
kommission av nitton lagfarna män från
över-och underrätterna, bl. a. J. Stiernhöök och G.
Stiernhielm, avgav 1643 ”Betänkande öfver några
punkter uti justitieväsendet”. Fyra av dess led.
(bland dem Stiernhöök och Stiernhielm)
utarbetade därefter fyra särskilda lagförslag inom
process- och straffrätt, vilka emellertid ej blevo lag.
En ny kommission, vari Stiernhöök deltog,
avgav 1665 förslag inom process- och straffrätt
samt om enstaka civila institut.
För att tillmötesgå lekmännens allt starkare
önskan att erhålla en tidsenlig och redig lagbok
tillsatte Karl XI 1686 ”den stora
lagkommissionen” med Erik Lindschöld som ordf. Efter
Erik Lindschölds död (1690) arbetade
kommissionen under Nils Gyldenstolpe som ordf, till
dennes död 1709. Efter förslag av 1. utkom 1695
”Stadga och förordning innehållande några mål
till vidlyftigheters avkortande och lindring uti
rättegångar”. Under Gustaf Cronhielm, som blev
ordf. 1710, slutförde lagkommissionen sitt
arbete. Bland hans medarbetare gjorde sig särskilt
professorn i Uppsala C. Lundius känd. För 1723
års riksdag framlade kommissionen äntligen
förslag till ny lagbok. Efter ytterligare omarbetning,
granskning i riksdagen och av hörda myndigheter
antogs lagförslaget i sin helhet 1734 att lända till
efterrättelse från 1736. Den nya lagen
motsvarade lands- och stadslagarna med det undantag,
att den saknade konungabalk. Så mycket som
möjligt byggde man på de medeltida lagböckerna
o. a. redan gällande rätt. Lagverket fick
därigenom en konservativ och nationell prägel. Även
stilen hölls ålderdomlig och korthuggen. — Efter
fullbordandet av 1734 års lag fortsatte
kommissionen sin verksamhet, med avbrott för åren 1785
—91, ända till 1808. Den meddelade
lagförklaringar till den nya lagen, avgav utlåtanden i svåra
rättsfall och utarbetade eller yttrade sig över
lagförslag.
Litt.: ”Lagförslag i Carl den niondes tid” (i
Handlingar rörande Sveriges Historia, 1864);
C. J. Wahlberg, ”Åtgärder för lagförbättring
1633—65” (1878); ”Förarbetena till Sveriges
rikes lag 1686—1736”, utg. av W. Sjögren (8 bd,
1900—09); J. A. Posse, ”Bidrag till svenska
lagstiftningens historia . . .” (1850); P. A.
östergren, ”Till historien om 1734 års lagreform” (2
bd, 1902); K. G. Westman, ”De svenska
rättskällornas historia” (1912).
Lagkommittén, en 1810 på riksdagens
hemställan tillsatt kommitté för utarbetande av ny
allmän civil- och kriminallag. L. utgav förslag
till giftermålsbalk 1815, handelsbalk s. å.,
ärvda-och jordabalken 1818, byggningabalk 1819,
ut-söknings- och rättegångsbalkar 1821. Med
anledning av från skilda håll framställda anmärkningar
företog L. en omarbetning, som resulterade i
”Förslag till allmän civillag” 1826. 1832 utkom
så ”Förslag till allmän criminallag”. På
ständernas begäran uppsatte därpå den s. k.
tablåkommittén jämförande tablåer över förslagen och
då gällande rätt, utkomna 1839—41. L:s förslag
vann ej bifall men har utövat ett ej ringa
inflytande på senare lagstiftning. Dess verksamhet
fortsattes av Lagberedningen.
Lagligt betalningsmedel, sådana penningar
(mynt, sedlar), med vilka betalning av skulder
enl. lag skall fullgöras och vilka alltså en
borgenär ej äger avvisa. I Sverige var ända till
1873 års myntreform silvermynt 1., och mindre
likvider fingo fullgöras med kopparmynt.
Genom lagen om rikets mynt 30 maj 1873, som
förde guldmyntfot i Sverige, ha guldmynten
blivit 1. ”i vilket belopp som belst”, varjämte
skiljemynten av silver, brons, järn (sedan 1917) och
kopparnickel (sedan 1920) erkänts som 1. dels
obegränsat vid betalning till statens kassor, dels
ock i allm. i vissa mindre summor (högst 20 kr.
i större silver, högst 5 kr. i mindre silver el.
kopparnickel, högst 1 kr. i brons- el. i järnmynt).
Skadade el. nötta myntstycken äro dock ej. 1.
Genom myntkonventionen 1873 och 1876 med
Danmark och Norge gällde även dessa länders
mynt som lagligt b. i Sverige till 1924.
Laglott, den andel av en avliden persons
kvar-låtenskap, över vilken han icke ägt genom
testamente förfoga och på vilken hans arvingar
(av-komlingar, adoptivbarn) alltså obetingat kunna
göra anspråk — bortsett från särskilda
undantagsfall. Hälften av bröstarvinges, liksom
av adoptivbarns, lagliga arvslott utgör 1. (lag 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
