Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laglott - Lagman - Lagmansered - Lagmansgärd, lagmansskyld - Lagmanshästar - Lagmansrätt - Lagmansting - Lagmansö - Lago - Lagoftalmus - Lago Maggiore (Lago Verbano)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283 Lagman—Lago Maggiore 284
juni 1928 om arv, kap. 7). Annan släkting har
ej 1., lika litet som efterlevande make.
Lagman, ämbetsmannatitel av hög ålder på
Skandinaviska halvön, Island och i de forna
norska kolonierna. I Sverige fick l:s ämbete sin
största betydelse. Där hade, sedan landskapen
förenats under en konung, varje landskap
(lagsaga) sin 1. Han var ordf, på landskapstinget
samt föreslog och gav former åt de domar, som
fälldes och som blevo normgivande för
landskapets sedvanerätt, varför han sades ”lag göra
och skilja”. Honom ålåg också att framför andra
i minnet bevara denna rätt och att på tinget årl.
föredraga den för tingsmenigheten (”lag säga
eller tälja”). Han ledde på tinget
förvaltningsärendenas handläggning, ombestyrde de fattade
beslutens exekution och förde
landskapsmenig-hetens talan inför konungen. Genom dom å
landskapets vägnar erkände han under
landskapslagarnas tid en nyvald konung, då denne red sin
eriksgata. Enligt landslagen skulle han jämte tolv
män från lagsagan taga del i det gemensamma
konungavalet på Mora ting. Han skulle även vara
bisittare i landskapets beskattningsnämnd. Enl.
Sveriges äldsta landskapslag utsågs 1. av och
bland landskapets självägande bönder. Ämbetet
var ej ärftligt, men vanl. togs 1. ur vissa
storbondesläkter (ofta son efter far). Under slutet
av 1200-talet övergick 1. till organ för
konungamakten. Det blev vanligt, att 1. fingo plats i
konungens råd, och genom Magnus Erikssons
landslag fick konungen inflytande på deras
tillsättning. På 1500-talet blev det vanligt, att 1.
utan vidare tillsattes av konungen. Genom
adelsprivilegier och konungaförsäkringar (Johan HI:s,
Gustav II Adolfs) förbehöllos nu
lagmansämbete-na åt adeln, men vanl. blevo de ett slags prebenden
åt riksråd, som uppburo de från dem härflytande
betydande inkomsterna, lagmansränta,
lagmans-skyld och lösen, men överlämnade deras skötande
åt vikarier (underlagmän, lagläsare),
som till 1668 tillsattes av dem själva men därefter
av hovrätt. I grev- och friherreskapen innehade
intill 1680 års reduktion greven och friherren
lag-mansämbetet. 1680 stadgades, att 1. skulle själv
sköta sitt ämbete och att riksråd ej vidare skulle
få utnämnas till 1. Lagmansämbetenas
förbehållande åt adeln bortföll i 1723 års privilegier. Med
lagmansrättens avskaffande 1849 (i Finland 1868)
försvann också lagmansämbetet. 1947
återinfördes benämningen 1., nu som tjänstetitel för ordf,
å hovrätternas olika avd. —- Också i Norge och
på Island omtalas sedan tidig medeltid en 1.
(”lagsagoman”), ehuru utan den starka ställning
som i Sverige. Den norska 1. var ordf, i
lag-mansrätten, tills denna upphävdes 1797. 1888
återupplivades titeln för ordf, i de
brottmålsdom-stolar, som då nyskapades. — I Finland är 1.
numera en titel, som tilldelas högt ansedda
jurister. — Litt.: H. Linder, ”De svenska l:s
ställning” (1875); R. Tengberg, ”Om den äldsta
territoriella indelningen och förvaltningen i
Sverige” (s. å.); K. G. Westman, ”Svenska rådets
historia till år 1306” (1904).
Lagmansered, sn i Älvsborgs län, Bjärke hd,
s. ö. om Trollhättan; 54,26 km2; 466 inv. (1952).
Sträcker sig från Vanderydsvattnet i v. upp i
Risveden i ö. 987 har åker. Egendom: Koberg
(se d. o.). Nuv. kyrkan byggdes 1934—35. Ingår
i Stora Mellby, Magra, Erska och L:s pastorat
i Skara stift, Väne kontrakt; tillhör
storkommunen Bjärke.
Lagmansgärd, 1 a gm an s s ky 1 d, förr en
skattegård för lagmannens underhåll.
Lagmanshästar, kam., se Fodring.
Lagmansrätt, fordom lantdomstol i andra
instans (mellan häradsrätt och hovrätt). Urspr.
bestod 1. av lagmannen och hela tingsmenigheten,
men småningom trädde i den senares ställe
lag-mansnämnden, vilken enl. 1734 års lag skulle
bestå av 12 nämndemän från lagsagans
häradsrätter. L. avskaffades i Sverige 1849 och i
Finland 1868.
Lagmansting, jur., ting, som enl. Magnus
Erikssons landslag skulle hållas av lagmannen
för vart härad i motsats till landstinget, som hölls
för hela landskapet. Erik av Pommern föreskrev
genom en stadga 1413, att 1. skulle ersättas med
räfsteting för hela landskapet. Kristofers
landslag av 1442 bibehöll 1. Detta skulle enl.
landslagen hållas en gång om året men enl. 1614 års
rättegångsordinantia blott vart tredje år. Senare
blev lagsagan domsområde för 1., som skulle
hållas vartannat (1668) el. varje år (1680, 1734).
Från 1600-talet upptog 1. blott från häradsrätt
vädjade tvistemål, ej brottmål. L. avskaffades
1849.
Lagmansö, gods i Vadsbro sn i Södermanland,
på en halvö i sjön Långhalsen; med underlydande
i Vadsbro, Bettna och Lerbo socknar 2,578 har,
därav 868 åker, med ett tax.-värde av c:a 1,5
mkr. Rik tavelsaml. L. är känt sedan början av
1300-talet och har ägts inom bl. a. ätterna Posse,
Sparre, Sture, Oxenstierna och Ryning. Sedan
1670-talet tillhör godset ätten Falkenberg. Nuv.
innehavare är friherre G. Falkenberg.
Lago [la’gå] (it. av lat. INcus}, sjö, ingår
ofta i geografiska namn, t. ex. L. di Como
(Co-mosjön), L. di Garda (Gardasjön).
Lagofta’lmus (lagophthallmus-, till grek,
lagaro’s, slapp, och oftalmo’s, öga), det tillstånd, då
ögonlocken ej helt kunna täcka ögat. Genom
ut-torkning skadas hornhinnan.
Lago Maggiore [la’gå mad^åTe] (it., den
större sj ön), även Lago Verban o, den
västligaste och näst största av de stora, inom
Alpernas s. randzon belägna, delvis genom över
fördjupning bildade norditalienska sjöarna; 194 m ö. h.,
62 km lång, 1,5—4,5 km bred, 212 km2, 372 m
djup. Den nordligaste delen av L. ligger inom
Schweiz. Sjön genomflytes av Ticino. Utmed
den ö. stranden går Gotthard-, längs den s. v.
Simplonbanan. Bland städerna vid L. märkas
Locarno, Pallanza, Intra och Arona. I
Pallan-zaviken, i vilken Toce, vars dalgång följes av
Simplonbanan, mynnar, ligga Borromeiska öarna
med slott och berömda parkanläggningar, där
t. o. m. tropiska växter trivas. Se bild nästa
sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
