- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 13. Kufstein - Longör /
331-332

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landsfredsbrott - Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt - Landsförräderi - Landsförvisning - Landshut - Landshövding - Landshövdingehus - Landsjö - Landskamp, landsmatch, federationsmatch - Lands-kamrer(are), -kansli, -kanslist - Landskap - Landskapslagar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

331

Landsfredsbrott—Landskapslagar

332

Landsfredsbrott, brott mot landsfreden i
Tyskland. I modern tysk straffrätt:
sammangaddande av ett flertal personer för våldsdåd mot
person el. egendom.

Landsföreningen för kvinnans politiska
rösträtt, se Föreningen för kvinnans politiska
rösträtt.

Landsförräderi, se Förräderi.

Landsförvisning, förr ingalunda ovanligt
straff för politiska men även för andra brott,
t. ex. religiös irrlärighet. På goda grunder har
nyare lagstiftning förkastat denna straffart.
Använd i något större utsträckning, skulle den leda
till ett utbyte av förbrytare länderna emellan,
vilket innebure de största faror för
rättstillståndet. Alla stadganden om 1. bortföllo 1864.

Landshut [la’ntshöt], huvudstad i
Nieder-bayern, vid Isar 60 km n. ö. om München;
47,000 inv. Flera gamla byggnader, däribland
S:t Martinskirche från 1300—1400-talen, med ett
133 m högt torn. Gammal borg, Trausnitz, förr
residens för hertigarna av Bayern-L.

Landshövding, se Länsstyrelse.

Landshövdingehus, en från Göteborg bekant
hustyp, som där brukades under 1800-talets sista
årtionden: nedre våningen av sten, de två övre
av trä.

Landsjö, egendom i Kimstads och Skärkinds
socknar i Östergötland, 10 km s. v. om
Norrköping; 1,725 har, tax.-värde 948,800 kr. Sedan
1769 tillhör L. ätten Kuylenstierna, från 1794
som fideikommiss, vars nuv. innehavare är
godsägare C. Kuylenstierna.

Landskamp, sportv., landsmatch el., som
den förr även i Sverige i vissa spel benämndes,
federationsmatch, en av internationella
federationen (vederbörande landsorganisation)
godkänd lagtävlan i viss idrottsgren mellan 2 el.
flera nationer.

Lands-kamrer(are), -kansli, -kanslist, se
Länsstyrelse.

Landskap. 1) Ett av vissa naturliga gränser
och en viss etnografisk el. historisk
samhörighet bestämt större område i ett rike.

De svenska l:s ursprung kan ledas tillbaka till
den germanska urtiden, då hos våra förfäder
liksom i allm. hos germaner fanns en mångfald
små fristående samhällen, vilka kallades
folkland el. blott land (därav landskap). Varje
folkland hade sin egen lag. Lagstiftningsrätten
utövades på ”landets” ting
(landskapsting-e t) under ledning av en lagman. Detta ting
var även ”landets” högsta dömande myndighet. I
samma mån den av konungadömet representerade
riksenheten utvecklades, försvagades ”landens”
självständighet. Den enda officiella betydelse
”landen” bevarade in i nya tiden blev den
att vara lagmännens jurisdiktionsområden —
lagsagor. De gamla svenska landen-landskapen
återfinnas i allm. i nuv. svenska 1. Vissa
påpekanden må dock göras. Småland utgjordes urspr.
av de ”små landen” Ydre, Kind, Tveta m. fl. s.
om Östergötland och har först i senare tid
kommit att inbegripa utom ett flertal av dessa
”små-land” även de gamla Värend, Njudung och

F i n (n) veden. Landskapet Uppland har
uppstått ur tre folkland: Tiunda-,
Attunda-och Fjädrundaland, som 1296 förenades
till e n lagsaga. Det svenska Norrland utgjorde
urspr. ett biland till Uppland med egen lag,
Hälsingelagen, men genom odling uppstodo i de stora
vildmarkerna avskilda bygder: Gästrikland,
Hälsingland, Medelpad,
Ångermanland och Väster- (N o r r-) b o 11 e n, vartill
senare kommo Lappmarkerna.
Jämtland, Härjedalen och Bohuslän hade
utgjort norska land, Skåne, Halland och
tidigt även Blekinge hörde länge under
Danmark.

2) Geogr., område, som uppvisar enhetliga, från
omgivningen avvikande terrängformer, växttäcke
och kulturgeografi och som därför ter sig som
en enhet. De nämnda 3 karaktärsdragen äro vanl.
mer el. mindre klimatiskt betingade. Där
bebyggelse el. vegetation saknas, äro olikheter i
terrängformer tillräckliga som landskapsskiljande
egenskaper. Å andra sidan kan olikhet i vegetation el.
bebyggelsetyp gentemot omgivningen vara så
framträdande, att ett område enbart på denna
grund ter sig som en geografisk enhet.

3) Se Nation.

Landskapslagar, medeltida uppteckningar av
de rättsregler, som gällde i de forna svenska och
danska landen el. landskapen. Med någon
utvidgning av begreppet 1. kunna även de samtida
lagarna för tingsförbunden i Norge räknas hit. Alla de
större landskapen ägde egna rättsuppteckningar.
Äldst äro de norska Borgar-, Eidsiva-,
Gula-och Frosta-tingslagarna (alla från 1100-talet),
något yngre äro de danska Skånelagen, Eriks
sjællandske lov och Jydske lov (förra hälften
av 1200-talet), till uppteckningen yngst de
svenska Västgöta- (1220-talet), Östgöta- (efter 1285),
Upplands- (1296), Smålands-,
Södermanna-(1327), Dala-, Hälsinge- och Västmannalagarna
(före 1347). Urkunderna omtala även 1. (leges
ter-rae) för Närke och Värmland, men dessa ha gått
förlorade. Fristående ställning intog
Gotlandslagen, även kallad Gutalagen (slutet av 1200-talet),
av mycket ålderdomlig prägel. I föreliggande
skick äro flertalet privata uppteckningar. Jydske
lov, Upplands- och Södermannalagarna ha dock
fått kungl. bekräftelse. L. äro i sitt slag
enastående i det västerländska kulturområdet och av
utomordentlig vikt för rätts-, språk- och
litteraturhistorien, för den materiella odlingens historia
såväl som för den allmänna politiska historien.
Särsk. gäller detta de svenska (och de norska) 1.
Det avskilda läget bortom haven har här
bevarat uråldriga, stundom hedniska rättsregler,
ehuru den skriftliga uppteckningen ej är så
gammal. Språket är också det inhemska fornsvenska,
ej den internationella lärdomens språk, latinet,
vilket eljest användes vid rättsuppteckningar i
Europa. Inflytandet av utländsk — romersk el.
kanonisk — rätt är i motsats till i andra
europeiska medeltidslagar obetydligt. L. avspegla därför en
i huvudsak ogrumlad germansk rättsuppfattning.
Stora partier äro avfattade i en allitererande,
udd-rimmande form, och grundstommen utgöres

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:18:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffm/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free