Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Langa - Langaard, Knud Christian - Langare - Langas - Langbehn, Julius - Langdon, Stephen - Lange, Albert - Lange, Birgit - Lange, 1. Carl - Lange, 2. Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
Langa—Lange
352
Langa, lämna, räcka, särskilt från hand till
hand. — Langa brännvin, olovligen och
i smyg sälja brännvin el. medverka därvid. —
Langare, person, som (mer el. mindre
yrkesmässigt) bedriver sådan olovlig försäljning.
La’ngaard [-går], Knud Christian, norsk
donator (1849—1922), delägare och intressent i
en mängd industriföretag. Skänkte värdefulla
samlingar till konstindustrimuseet och
national-galleriet i Oslo (utförlig beskrivning av H. Fett
m. fl. i 2 bd 1913).
Langare, se Langa.
Langas, övre delen av Stora Lulevatten,
mellan Stora Sjöfallet och Jaurekaskafallet; 55 km2,
375 m ö. h., 73 m djup.
La’ngbehn, Julius, tysk författare (1851
—1907). Han utgav 1890 anonymt ”Rembrandt
als Erzieher”, ett arbete, varmed han sökte
åstadkomma en andlig omvälvning i Tyskland. Han
bekämpade däri industrialisering, materialism och
idélös formalism samt krävde idealism, innerlighet
och tyskhet. — Monogr. av B. M. Nissen (1926).
Langdon [tändan], Stephen Herbert,
engelsk assyriolog av amerikansk börd (1876—
*937)» prof, i Oxford 1919. L. var en av sin
generations ledande, forskare inom
babylonisk-assyrisk fornkunskap och har utg. ett stort antal
arbeten betr, babylonisk och sumerisk filologi,
religionshistoria och arkeologi. Bland hans
skrifter må nämnas ”Tammuz and Ishtar” (1914) och
”Babylonian wisdom” (1923). Från 1922 ledde
L. utgrävningarna i Kisj, publicerade i
”Exca-vations at Kish” (3 bd, 1924—34; tills, m. L.
Ch. Watelin).
Lange, Friedrich Albert, tysk filosof
(1828—75), prof, i Zürich och Marburg, en av
de första grundarna av och representanterna för
nykantianismen. Hans mest berömda verk,
”Ge-schichte des
Materialismus” (1866, ånyo
utg. med inledning av
H. Cohen, 1902; sv.
övers. 1913), söker
visa, att materialism
alltid kommer att vara
den mest
tillfredsställande grundvalen för
en naturvetenskaplig
världsåskådning, att
den. emellertid finner
sin principiella gräns
genom den kantska
kunskapsteoriens
påvisande av att ”materien”
själv är ett begrepp, som förutsätter det
mänskliga medvetandet, och ingen metafysisk realitet.
En metafysik, en kunskap om ”tinget i sig” är
omöjlig, är begreppsdiktning. L:s hänvisning till
Kant har starkt påverkat H. Cohen och den s. k.
marburgskolan. I socialfilosofiskt hänseende
företrädde L. socialistiska idéer i en för sin tid
avancerad form (”Die Arbeiterfrage”, 1865).
Lange, Birgit Elisabeth, författarinna (f.
1901 15/t). L. avlade examen vid Anna
Sandströms seminarium i Stockholm 1924, tjänstgjorde
en tid som lärarinna, utgav flickböckerna ”Karl
Petters Ann-Mari” (1927) och ”Ann-Mari
flygfärdig” (1928), ivrig lärjunge till A. Häger ström,
vars filosofi hon tog intryck av, studerade S.
Freuds skrifter och lärde av hans
människouppfattning, vilket kom till uttryck i romanerna
”Ringmuren” (1935), vars miljö är Visby, och
”De ömtåliga” (1939), en berättelse om ”unga
människors kärlek i brytningstid”. Hennes
sympatier för den tyska nationalsocialismen
avspeglades i en rad skrifter av filosofiskt-pedagogiskt
innehåll (”En man finner sig själv”, 1938, ”Vårt
gemensamma väl”, 1940, ”Under en revolution”,
1941, ”Själens hälsa”, 1942, ”En fredlig
ordning”, s. å.). Senare anknöt hon till kristen
livsåskådning. Denna nya inställning har hon tolkat
i en rad resonerande skrifter, ”Tre brev till en
kristen” (1943), ”Mina grundvalar” (1944), ”Ny
himmel” (1945), ”Den stora tryggheten” (1946),
”Debatt med marxismen” (1947), ”På väg mot
ett mål?” (1948), ”Fasthet och andakt” (s. å.),
”Bibliskt arv” (1950), ”Den drömde Guden”
(1951) och ”Det finns en väg till försoning”
(s. å.), samt i romanerna ”Nu tändas åter
stjärnorna” (1944) och ”Det dagas väl bättre tider”
(1945). G. 1929 m. jur. prof. Karl Olivecrona,
Lund.
Lange. 1) Carl Georg L., dansk läkare (1834
—1900). L. blev 1875 doc. i patologisk anatomi,
1877 lektor och 1885 prof. Han var en ovanligt
klar och skarp begåvning med omfattande
kunskaper och stor praktisk duglighet. Hans talrika
skrifter föllo dels inom patologisk anatomi, dels
inom psykofysiologien (bl. a. det bekanta verket
”Om sindsbevægelser”, 1885).
2) Julius Henrik L., den föreg:s bror,
konstforskare (1838—96). Efter filologiska och
konsthistoriska studier blev L. doc. 1870 vid
konst-akad. och 1875 doc. vid
univ. i Köpenhamn, där
han 1888 fick en
personlig professur. Sin
konstuppfattning
framlade L. i skriften ”Om
kunstværdi” (1876),
där han framhöll
värdet av intimitet
mellan konstnären och
hans verk. Själv var
han filolog i högre
grad än
konstanalytiker. Grunden i hans syn
på konsten är att söka
i hans djupa,
harmo
niska mänsklighet. Urval av hans studier samlades
i böckerna ”Nutidskunst” (1873), ”Billedkunst”
(1884) och ”Bastien Lepage og andre af
handlinger” (1889) m. fl. Som sitt centrala verk
betraktade L. den skildring av
människoframställ-ningen i konsten under olika tider, vars första
del, ”Billedkunstens fremstilling af
menneskeskik-kelsen i dens ældste periode” etc., utgavs 1892.
Efter L:s död utgåvos 1898—99 ytterligare två
dir (den sista delens text ej slutförd av förf.).
1886 hade L. utgivit ”Sergel og Thorvaldsen”,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
