Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantmannapartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
Lantmannapartiet
380
A. K. Vid den första tvåkammarriksdagens
sammankomst 1867 började genast rivaliserande
partigrupper att bilda sig. Ett antal kända liberaler
sökte vid ett möte på Hotel Suède 17 jan. 1867
åstadkomma en sammanslutning till skydd för
ministären De Geer. Försöket blev i det hela
misslyckat, men den på Suèdemötet främst
representerade gammalliberala riktningen lyckades
nästan fullständigt besätta utskotten med sina
meningsfränder. De konkurrerande valsedlar, som
uppgjorts under sammankomster mellan greve
Arvid Posse, några godsägare och ett antal f. d.
bondeståndsled., lyckades blott i några få fall
vinna framgång. Efter två större möten (14
och 21 febr.) med godsägaren Emil Key, resp.
Posse som ordf, konstituerades på ett möte på
De la Croix’ hotell med omkr. 60 deltagare det
nya partiet. Därvid antogs ett huvudsaki. av Key
författat program. Som partinamn accepterades
det synbarligen av motståndarna uppfunna
”Lantmannapartiet”.
L. befann sig 1867 i regel i minoriteten men
lyckades vinna en svag övervikt vid utskottsvalen
1868. Vid början av 1869 års riksdag beslöt L:s
ledning att djärvt bryta med det under 1868
uppkomna Nyliberala partiet och vann därmed en
klar och för framtiden bestående majoritet.
Nyliberala partiet försvann under 1871 års strider
i försvarsfrågan, och L. hade därefter till
motståndare i kammaren det ministeriella partiets
efterträdare, Intelligensen, från 1873 även kallat
Centern. De bonderepresentanter, som förut
tillhört andra partier, sökte sig nu nästan
undantagslöst över till L. Partiet var från början
sammansatt av ganska olikartade element. Den
konservative men frihandelsvänlige Arvid Posse
samverkade där med ett antal protektionistiskt
sinnade herremän, varav de flesta voro
jämförelsevis konservativa, medan Posses f rände E. Key
var avgjort liberal. Huvudmassan av partiets
anhängare bestod av bönder. Kärnan i deras grupp
utgjordes av Eric Ersson i Vallsta (avgick 1868),
Carl Ifvarsson (efter 1867 länge den mest
inflytelserike bondeledaren), Jöns Rundbäck m. fl.
Det ursprungliga programmet framhöll som
partiets främsta fordran ”ett tidsenligt,
huvudsakligen på allmän värnplikt byggt försvarssystem”,
som borde realiseras på ett effektivt och sparsamt
sätt. Programmet yrkade vidare på ”en mera
rättvis och jämn fördelning, alla samhällsmedlemmar
emellan, av beskattningen” och krävde lindring
i skjuts- och vägunderhållningsbesväret. Av
övriga önskemål framhöllos reform av bank- och
kreditlagstiftningen, sparsamhet med statsmedlen
och förenkling inom administrationen. Märklig
är den resignation i tullfrågan, som partiet genast
vid starten nödgades uttala. Programmet slutade
med förklaringen: med regeringen för dessa o. a.
tidsenliga reformer men icke med regeringen
emot dem. Under 1871 års försvarsstrider
konsoliderades L. och radikaliserades även icke så
litet. Genom kompromissen 1873 erkändes
faktiskt det nödvändiga i att försvarsreformen
skedde samtidigt med avskrivandet av
indelningsverkets och grundskatternas bördor. Försök att
lösa detta frågekomplex gjordes från regeringens
sida 1875 och 1877. Då L. sistnämnda år
beskylldes för för svar svägran, tog det under Keys
ledning självt initiativet genom sju massmotioner
1878, men förslaget strandade på F. K:s
motstånd liksom det av Posses ministär 1883
framlagda.
Först 1885 lyckades Themptanders ministär
bärga den första frukten av kompromissen, och
1892 bragtes striden till sitt slut. Redan tidigare
hade det ofta varit med nätt nöd, som inom L.
enhetlig partimening även vid de viktiga
försvarsfrågorna kunnat åstadkommas, och 1883
hade de av Liss Olof Larsson, A. P. Danielson
m. fl. genomdrivna avprutningarna närmast
föranlett de Posseska förslagens fall. Detta hade
mellan dem och den del av partiet, särskilt
Ifvarsson och flertalet Skånerepresentanter, som stödde
ministären, framkallat en öppen animositet, som
än mer skärptes, då den nu uppflammande
protektionistiska rörelsen fick understöd från den förra
men bekämpades av den senare sidan. Brytningen
skedde vid början av 1888 års riksdag: A. P.
Danielson, N. Petersson i Runtorp, Liss Olof
Larsson m. fl. förenade sig med några av de
herremän från landsbygden, bl. a. E. G. Boström
och G. F. Östberg, som förut stått utanför L.,
och bildade Nya lantmannapartiet,
vilket även fick anslutning från städernas
protektionister. Det bar en ganska konservativ prägel,
medan den återstående delen av partiet, som nu
konstituerade sig under namnet Gamla
lantmannapartiet, under ledning av Ifvarsson,
Sven Nilsson i Everöd och Olof Jonsson i Hof
byggde på den liberala traditionen från
1870-talet och 1880-talets början och samverkade med
städernas frihandlare. Sedan de radikala
elementen bland stadsrepresentanterna vid 1893 års val
fått avsevärd förstärkning och samtidigt
tullfrågan förlorat sin dominerande betydelse,
åväga-bragtes vid början av 1895 års riksdag en
sammanslagning av de båda lantmannapartierna under
det gamla namnet Lantmannapartiet. L. upphörde
småningom att vara jordbrukarnas och
lantbefolkningens politiska företrädare och övergick i
stället till att bli A. K:s högerparti. Såsom
sådant stod det länge kyligt mot kraven på en
röst-rättsreform men samlade sig slutligen på den
linje, som 1902 års riksdag under ivrig medverkan
av dess då ledande kraft, Ivar Månsson i Trää,
utstakat: allmän rösträtt med proportionella val
och lika representation för stad och land. I
försvarsfrågan visade det vida större förståelse än
tidigare för vad omsorgen om rikets säkerhet
krävde. Vid början av 1906 års riksdag utgick
ett 40-tal av L:s medl. under ledning av Hans
Andersson i V. Nöbbelöv och bildade
Nationella framstegspartiet, som dock stod
L. mycket nära. L. var under denna sista tid
väsentligen åter ett bondeparti, vars främsta män
voro Carl Persson i Stallerhult och L. J. Jansson
i Djursätra. Partiet upphörde vid början av 1912
års riksdag, då L. och Nationella
framstegspartiet förenade sig till Lantmanna- och
borgarepartiet (se d. o.). — Litt.: E. Ther-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
