Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Utbredning och antal - Rasförhållanden - Karaktär - Levnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Lappar
392
narna samt i överkalix, Råneå och Edefors.
Sin största geografiska utbredning ha 1. i
Sverige, men det stora flertalet är hemmahörande i
Norge. — Vid 1945 års folkräkning var antalet
1. i Sverige 10,193 (Norrbottens län 7,1 11,
Västerbottens län 1,965, Jämtlands län jämte Idre
909, övriga län 208). I Norge är antalet nära
20,000, i Finland något över 2,500 och i
Ryssland c:a 1,800. Den lapska folkstammen uppgår
sålunda numerärt till omkring 34,000. Den täml.
allmänna föreställningen, att 1. befinna sig i
utdöende, är felaktig. Deras totalsiffra har med
smärre perioder av nedgång i stort sett ökats
sedan 1700-talet, och de svenska l:s antal
företer numera, efter en nedgångsperiod under
1800-talets senare hälft, åter en tydlig ökning.
Rasförhållanden. I olika trakter är den lapska
typen på grund av rasblandning något olika.
Renast ha de svensklapska nomaderna, särskilt s.
om Torne lappmark, bibehållit sig. Redan i
äldre tider blevo 1. starkt blandade med finnar. I
Sverige och Norge har sedan nordiskt blod i
större el. mindre mån inblandats, i Ryssland
ryskt. Den typ, som med skäl kan nämnas den
rent lapska, karakteriseras av lågväxthet (150
cm el. något mera för männen), korta ben i
förhållande till bålen och armarna, små händer och
fötter, i förhållande till bredden mycket kort
skalle med brett och lågt ansikte, starkt
utstående kindknotor, svagt utvecklad underkäke med
spetsig haka, bred mun samt en och annan gång
snedställda ögon; hudfärgen ljus med svagt
brun-aktig anstrykning, ögonen bruna, håret mörkt till
svart, rakt, grovt, skäggväxten sparsam.
Främmande blod ger sig i olika grad till känna i
högre kroppslängd, längre huvud och ansikte,
starkare underkäke (mycket stark sådan är ett finskt
drag), ljusare färger, mjukare hår, starkare
skäggväxt. L. föras ofta, men trol. med orätt, till
de ”mongoloida” folken; med tanke på de många
primitiva dragen i deras kranium skulle man
snarare vilja antaga, att de utgöra sista
återstoden av en primitiv ras, som uppstått
någon-städes i de ö. delarna av Mellaneuropa och
därifrån följt den tillbakavikande inlandsisens rand
norrut.
Karaktär. Lapparna äro vanl. glada och
godmodiga människor, som för det mesta utmärka
sig för snabb uppfattning och stor livlighet. Den
ofta hörda beskyllningen för misstänksamhet
visar sig, om man kan umgås med dem, ej vara
synnerligen grundad. De äro i allm. sparsamma
och försiktiga i affärer. Ärligheten är god.
Nykterheten är numera mycket tillfredsställande.
Renligheten är, särskilt med tanke på de svåra
förhållandena i de rökiga kåtorna, fullt
tillfredsställande. L:s vanligaste fel brukar vara bristande
fasthet. Ofta ha 1. även blivit beskyllda för lättja
och klen energi, vilket dock mestadels beror på
missförstånd.
Levnadssätt. Av de svenska 1. äro c:a 2,900
renskötande. De flesta bland renskötarna äro
fjällappar, vilka på sommaren vistas med
sina hjordar på fjällen ned t. o. m. Idre i
Da-larne, varvid 1. norr om Torneträsk ävensom en
Gällivarelapp med sin båt. Foto E. Manker.
del Arjeplogs- och Västerbottenslappar även gå
över till Norge. På hösten flytta de till
trakterna närmast ö. om fjällen, framkomma vid
jultiden till sina egentliga vinterbetesmarker och
återvända vid vårens annalkande mot v. för att
under kalvningstiden från mitten av maj några
veckor befinna sig i björkskogen i trakterna
under fjällen. Flyttningarna äro i huvudsak
betingade av naturförhållandena, d. v. s. sommarens
myggplåga i skogen och på lågfjällen, vinterns
stormar på de nakna fjällen och vårens tjocka
skare, vilken hindrar renarna att med klövarna
gräva sig ned till laven på marken. I varmt
väder på sommaren gå renarna högt till fjälls,
i svalt och regnigt väder lågt. Mjölkningen av
renkorna börjar efter midsommar och fortgår
långt ut på hösten; den har numera mestadels
upphört. Slakten börjas i oktober och fortsättes
hela vintern igenom. Sommaren, då hjordarna
böra vaktas dag och natt, är renskötarens
mödosammaste tid. Under vintern skingras hjordarna
icke fullt så lätt, men även då måste renskiljning,
”rarkning”, ofta ske, för att varje renägare måtte
få blott sina egna renar att sköta. Under normala
år är renskötseln mycket lönande, ehuru
mödosam, men under svåra vintrar och då epidemier
bland renarna tillstöta, förminskas kapitalet ofta
med katastrofal hastighet. Vargen, som fordom
var renens svåraste fiende, är numera mindre
vanlig. I gamla tider träffades skogslappar
(”granlappar”) i de nedre delarna av alla
svenska lappmarker ävensom i Anundsjö och Tåsjö i
Ångermanland, men numera ha de allra flesta
sedan länge blivit bönder och försvenskats el. i
n. förfinskats. Även de, som ännu bedriva
skogs-renskötsel, idka vid sidan därav nästan överallt
jordbruk. Skogsrenarna gå icke upp till fjälls
på sommaren utan uppehålla sig hela året om i
skogen; de äro betydligt större än fjällrenarna.
Utarmade fjällappar pläga slå sig ned som
fiskarlappar vid någon sjö. De flesta norska
1. äro havsf iskare, s. k. sj ö lappar, el.
nybyggare. Finlands fåtaliga 1. äro dels fjällappar,
dels fiskare, så särskilt i Enare, och nybyggare:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
