Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Sociala förhållanden och administration - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
Lappar
396
flyttningslag med samma beteckning. I spetsen
för lappbyn står sedan gammalt en vald
huvudman, numera kallad ordningsman, under
vars ledning byns inre angelägenheter behandlas,
något som tidigare stundom skedde vid ett slags
kåtating. Någon större administrativ enhet än
lappbyn torde 1. ej själva ha åstadkommit, och ett
eg. hövdingskap är ej känt. Tidigt insatte
emellertid de härskande rikena sina länsmän och
fogdar över 1., och numera lyda de svenska
lappbyarnas ordningsmän under det s. k.
lappväsendet, omfattande f. n. 5 lappfogdar (en
för vardera av följ, distrikt: Norbottens n., resp,
s. fjälldistrikt, Norrbottens skogsdistrikt,
Västerbottens län och Jämtlands län), vilka med biträde
av tillsyningsmän ha överinseende över 1.
och deras angelägenheter. Lappmarksindelningen
härrör från de gamla birkarlsdistrikten (se
nedan). — L. äro kyrk- och mantalsskrivna på
samma sätt som den bofasta befolkningen, och i
stort sett ha de samma skyldigheter och
rättigheter. I fredstid äro de svenska nomadlapparna
befriade från värnplikt. Fattigvården syftar
främst till ett omhändertagande av åldringarna.
1940 konstituerades i Jokkmokk ett sällskap för
den lapska odlingens framtid, ”sameätnam”, med
dels lapska, dels svenska led.
Det lapska skolväsendet i Sverige, som
hand-haves av en nomadskoleinspektör, har man
tidigare sökt anpassa för nomadlivet med flyttande
sommarskolor på småskolestadiet och fasta
vinterskolor på f olkskolestadiet; numera sker
undervisningen i fasta internatskolor, helt i nivå med
den svenska folkskolan. Lärarkrafterna äro
mestadels av lapsk nationalitet. En lapsk
folk-högsk. startades 1941 i Sorsele och är sedan 1944
förlagd till Jokkmokk. Bland akademiskt bildade
1. märkas framl. Torkel Tomasson, som utgav
l:s förträffligt red. språkrör Samefolkets egen
tidn., kyrkoherde Gust. Park, som övertagit
redigeringen av tidningen, och språkforskaren
Israel Ruong, som disputerade för doktorsgraden
*943-
Historia. Tiden för l:s inflyttning till sina
historiskt bekanta boningsplatser är ännu okänd.
Enl. en obestyrkt hypotes skulle l:s förfäder ha
varit i Skandinavien redan före senaste
isperioden och av denna drivits ned mot den isfria
ishavs- och atlantkusten, där de skulle ha
kvar-lämnat de under de senare decennierna gjorda
arkeologiska fynd, som blivit kända under
beteckningen komsakulturen. — De äldsta germanska
lånorden i l:s språk visa i alla händelser, att de
sammanträffat med nordbor i nordligaste
Skandinavien redan vid järnålderns början omkr.
mitten av första årtusendet f. Kr. I litteraturen
uppträda 1. för första gången 98 e. Kr. i Tacitus’
”Germania”, där de kallas fenni. Säkra
historiska uppgifter om dem finner man dock ej
förrän på 500-talet, då Prokopios beskriver dem
under namnet skrithiphinoi (”skridfinnar” =
skidåkarfinnar) och Jordanes under en liknande
benämning. Som renskötare omnämnas de först
vid slutet av 700-talet i Paulus Diaconus’
”Historia langobardorum” och utförligare ett sekel
senare i hålogalänningen Ottars berättelse för
konung Alfred av England (av denne återgiven
i hans övers, av Orosius’ världshistoria, omkr.
893), då emellertid renskötseln redan synes ha
nått en hög utveckling; i äldre källor skildras 1.
uteslutande som jägare och fiskare.
Fjällren-skötseln kan givetvis ej ha uppkommit, förrän
1. i Nordskandinavien mötte vildrenens
fjällvarie-tet, men sannolikt ha 1. tidigast i skogslandet
tillfångatagit och tämt renar som lockrenar vid jakt
på vildren, och man torde då även snart ha lärt
sig att använda dessa tämda renar som lastdjur.
Den verkliga, nomadiserande renskötseln anses
tillhöra ett senare stadium, som uppstått, sedan
man upphört med den rena rovdriften och med
hunden i sin tjänst börjat att i jaktvårdssyfte
öva tillsyn över renflockarna. — Från
Fenno-skandias n. del ha 1. först i historisk tid vandrat
söderut genom Skandinavien. Först på
1600-talet synas de ha nått Dalarne och Hälsingland,
och på 1700-talet ha de haft sin största och
sydligaste utbredning i Sverige. Senare ha de på
gr. av nybyggarväsendet nödgats draga sig
tillbaka, särsk. från kustlandet och de odlingsbara
älvdalarna. Sedan 1867 har svenska staten med
bl. a. en utstakad odlingsgrä.ns sökt
tillgodose både lapparnas och nybyggarnas intressen
och åtskilt deras områden.
Enl. uppgifter i Egill Skallagrimssons saga
beskattades 1. i äldre tider dels av de norska
stormännen och dels ö. om fjällen, av ”kvänerna”.
Senare uppträda som skattindrivare de s. k. b i
r-karlarna, kända från början av 1300-talet,
vilka som delägare i stora handelskompanier hade
privilegium på både lappskatten och handeln
med 1. inom bestämda distrikt, lappmarker;
s. om Pite lappmark skattade dock 1. till Kronan,
varför de även kallades ”Kronans egna lappar”.
Skatten utgick in natura och bestod till större
delen av pälsverk och torrfisk. Birkarlarna —
finska och västerbottniska storbönder — gjorde
sig emellertid kända för en hänsynslös framfart
bland 1., varför Gustav Vasa nödgades hålla
räfst med dem och Karl IX slutl. bröt deras
välde. Även sedermera ha l:s
skatteförhållan-den, på gr. av de olika ländernas pretentioner
på lappmarkerna, varit synnerligen både
invecklade och kännbara; de nordligare ha sålunda till
stor del blivit skattskyldiga under tre riken och
de sydliga delvis under två. Dessa
missförhållanden blevo dock slutl. ordnade: betr.
Sverige-Norge 1751, då gränsen fastställdes, och
Norge-Ryssland 1826. De svenska l:s skatt har sedan
1695 utgått i penningar till ett visst belopp för
varje lappby, och nu (sedan 1929) beskattas 1.
i stort sett som andra medborgare. — L:s
urgamla rätt till renbete inom sina
flyttnings-områden, oavsett de senare tillkomna
riksgrän-serna, har vållat långvariga tvister mellan de
nordiska länderna. Då den nuv. svensk-norska
riksgränsen 1751 bestämdes, bibehölls den lapska
rätten till överflyttning. Men konflikterna
mellan de svenska nomaderna och Norges bofasta
befolkning tilltogo, så att det redan 1843 blev
nödvändigt att tillsätta en svensk-norsk kommis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
