Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Historia - Litt. - Lappby - Lappeenranta - Lappegrund - L’appétit vient en mangeant - Lappfjärd - Lappfogde - Lappförsamling - Lapphund - Lappi - Lappkast - Lappland - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lappby—Lappland
397
sion för utredning av frågan. Vid
unionsupp-lösningen 1905 skärptes konflikten, och först 1919
blev frågan efter långvariga förhandlingar
definitivt avgjord i en av svenska riksdagen och
norska stortinget undertecknad konvention, enl.
vilken de svenska l:s rätt till sommarbete i Norge
betydligt inskränktes. Detta har medfört, att en
stor del av tornelapparna med sina renhjordar
måst flyttas till sydligare lappmarker, huvudsaki.
till Jokkmokks och Arjeplogs socknar, där
utrymmet varit större. På vissa håll har även en
stark nedskärning av renstammen varit
nödvändig, varom bestämmes i lag av 1925 och 1928
samt senast i ett tillägg 1944 till 1928 års
lapplag, vari renantalet per ägare maximeras till 600
djur. Gränsen mellan Norge och Finland
spärrades för nomadernas flyttningar 1852, och mellan
Sverige och Finland företogs 1889 en liknande
sträng gränsspärrning, vilken dock i någon mån
mildrats genom en konvention 1925.
Den kristna missionsverksamheten bland 1.
började redan på 1000-talet, men med någon större
framgång bedrevs den icke förrän under
1500-och 1600-talen, och först på 1700-talet utrotades
officiellt den lapska schamanismen och dess
främsta redskap, trolltrumman. 1739 inrättades
Lappmarks ecklesiastikverk, under vars
direktion den andliga odlingen bland de svenska 1. i
hög grad utvecklats. Under mitten av 1800-talet
åstadkom kyrkoherden i Karesuando (1826—49)
och Paj ala (1849—61) Lars Levi Læstadius en
stark religiös rörelse, læstadianismen, som spritt
sig över hela den finskspråkiga delen av
Nord-sverige samt Finlands och Norges nordligaste
delar och blivit av genomgripande betydelse för
både l:s och den bofasta befolkningens andliga
liv.
L. ha icke någon skriven historia, men stora
samlingar av lapska traditioner ha upptecknats,
i vilka det ofta berättas om l:s gamla strider
med tjudeh och karjelah (finnar och ryssar;
”rövare”) samt med jättelika, stundom i järn
rustade stal oh, sannolikt mytifierade nordbor.
Litt.: Allmänt: ”Lappland”, utg. av O.
Bergqvist och F. Svenonius (1908); K. B.
Wik-lund, ”Om 1. i Sverige” (2:a uppl. 1910); J. E.
Rosberg, ”Lapplynne” (1922); B. Collinder, ”L.”
(1932), ”The Lapps” (1949); E. Manker, ”De
svenska fjällapparna” (1947). —
Antropologi: H. Lundborg, S. Wahlund och G.
Dahlberg, ”The race biology of the Swedish Lapps”
(1932—41; demografi m. m.). — Arkeologi:
O. Solberg, ”Eisenzeitfunde aus Ostfinmarken”
(1909); G. Hallström i ”Norrbotten” (1921),
”Sverige”, 6 (1924), ”Till fjälls” (1929),
”Arkeologiska studier tillägnade H. K. H. kronprins
Gustaf Adolf” (1932); A. Bagge i ”Norrbotten”
(1937) m. fl. — Etnografi: J. Turi,
”Muit-talus samid birra. En bog om Lappernes Liv”
(utg. av E. Demant 1910; revid. sv. övers. 1917),
”Från fjället” (1931); E. Demant-Hatt, ”Med
lapperne i höjfjeldet” (1913); E. Manker,
”Raj-den går” (1934), ”Vägen går krokigt” (1936);
”Die lapp. Zaubertrommel” (2 bd, 1938—50),
”Under samma himmel” (1939), ”Det nya
fjällvatt
398
net” (1941), ”Markens människor” (1944), ”Lapsk
kultur vid Stora Lule älvs källsjöar” (s. å.),
”över vidderna” (1952); F. Hultblad,
”Flytt-lapparna i Gällivare sn” (1936); I. Ruong,
”Fjälllapparna i Jukkasjärvi sn” (1937), ”Studier i
lapsk kultur i Pite lappmark” (1944); Nils
Nilsson Skum, ”Same sita — lappbyn” (1938). —
Historia: K. B. Wiklund och J. Qvigstad,
”Dokument angående flyttlapparna” (2 bd, 1909);
K. B. Wiklund, ”Lapparnas forna utbredning i
Finland och Ryssland” (i Le monde oriental, 5,
1911), ”Huru länge har det funnits lappar i
Jämtland och Härjedalen?” (i Fornvårdaren, 2, 1927
—30), ”Lapparna” (1947; postumt). — Sedan
1938 utgives av Nordiska museet en större
publikationsserie, Acta Lapponica.
Lappby, se Lappar.
La’ppeenranta [-pèn-], fi. namnet på
Vill-manstrand.
La’ppegrund [-gron], danskt fyrskepp,
stationerat n. om Helsingör.
L’appétit vient en mangeant [lapeti’ viä’t ä
mä^ä’], fr., ”aptiten kommer, medan man äter”,
citat från Rabelais.
Lappfjärd, kommun i Vasa län, Finland; 348
km2, c:a 5,000 inv., övervägande svensktalande.
Lappfogde, se Lappar.
Lappförsamling, benämning på personella
församlingar, i vilka sammanförts den lapska
befolkningen inom resp. Hotagens, Frostvikens,
Tän-näs’ och Undersåkers kommuner i Jämtlands
län. Genom kungl. beslut upplöstes dessa förs,
med ingången av 1942.
Lapphund, se Hundraser, sp. 565 och bild 1.
La’ppi, Finlands nordligaste landskap, se
Lappland.
Lappkast, se Skidlöpning.
Lappland, Sveriges största och nordligaste
landskap, har en areal av 109,684,16 km2 el. nära
90 ggr så stort som Öland; 130,065 inv. (1952).
— Nordligaste punkten är belägen på 69°4’ n. br.,
den sydligaste på 63°53’.
Geologi. Urberget upptar de ö. 2/a av L.
De äldsta kända bergarterna anträffas i
Skel-leftefältets porfyrserie, bestående av tuffer och
inlagrade sediment, överlagrade av svarta,
gra-fitförande, ofta magnetkisimpregnerade skiffrar.
Av samma ålder äro även de ytbergarter, som
ingå in. L:s porfyr-leptitformation och
innesluta de intrusiva apatitj ärnmalmerna i
Kieruna-vaara, Loussavaara och Gällivare. Något yngre
äro arvidsjaurpor fyr erna i mell. L., som vittna
om en intensiv vulkanisk verksamhet, då
lättflytande lavor utgötos över vida arealer. I
samband med en bergskedj eveckning inträngde en
djupbergart, arvidsjaurgranit, som är starkt
differentierad. Denna urgranit anträffas
huvudsaki. i centrala L., mellan Lule och Skellefte
älvar. S. därom består berggrunden av den
yngre, grovkristallina revsundsgraniten med sina
karakteristiska stora fältspatindivider. Denna
granit är förbunden med skifferådergnejser, som
stryka i n. v.—s. ö. Genom metasomatiska
omvandlingar av vulkaniska bergarter uppstod i
samband med veckningen en betydande sulfid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
