- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 13. Kufstein - Longör /
399-400

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappland - Geologi - Terrängformer - Klimatet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

399

Lappland

400

malmbildning, som gett upphov till
Skelleftefäl-tets malmfyndigheter bl. a. i Kristineberg.
Urbergets äldsta period avslutas och den följande
inledes med en sedimentationsfas, då
konglomerat, sandstenar och lerskiffrar avsattes. I n. L.
sammanfattas dessa bildningar under namnet
vakkoformationen, som anstår inom ett stort
område mellan Laino älv i n. ö. och gränsen
mellan Gällivare och Jokkmokk i s. v. I s. L.
uppträder ovanpå skellefteformationen och
ar-vidsjaurporfyrerna en likåldrig
sedimentations-serie, vargforsformationen. Även under denna
period ägde en bergskedj eveckning rum, då
graniter framträngde, ss. den kvartsrika linagraniten,
som anstår i n. ö. och centrala L. Sulfidmalm
bildades också då, t. ex. i Adak. Till urbergets
yngsta graniter hör sorselegraniten s. om
Horn-avan. Den är till skillnad från linagraniten rikt
differentierad med basiska graniter och gabbror
som äldsta led. Längst upp i n. vid finska
gränsen uppträda ådergnejser, förbundna med
linagranitens framträngande. Grönstenar av olika
ålder anstå på flera ställen inom L:s urberg men
särsk. inom vakkoformationens
utbredningsområde. — L:s v. tredjedel intages av
fjällkedjan. På dess nuv. plats anlades under
prekam-brisk tid en geosynklinal, som började utfyllas
med sandstenar, ss. sparagmiter och kvartsiter.
Under kambrosilurisk tid avsattes på den
sjunkande havsbottnen sediment intill ett i ö.
angränsande landområde. Transgressionen var mest
omfattande i centrala Jämtland, varifrån den
avtog mot s. och n. Därför omfattar den
auk-toktona, fossilförande kambrosiluren längs
fjällkedjans rand i s. L. lager fr. o. m. underkambrisk
sandsten t. o. m. ortocerkalk från ordovicisk tid,
medan vid Torne träsk endast kambriska lager
anträffats. Under ordovicisk tid började en
upp-veckning av sedimenten, som intensifierades i
silurisk tid och avslutades i tidig devon. I
samband med veckningsprocessen bröts den
under-lagrande urbergsbottnen sönder, så att magmor
inträngde i sedimenten och lavor götos över dem.
Dessa vulkaniska bildningar ha gett upphov till
fjällområdets omvandlade grönstenar, s. k.
am-fiboliter, som ha stor utbredning särsk. inom
S arek-Kebnekaise-området. V eckningsrörelserna
åstadkommo nedkrossningar och förskiffringar
av de ytligt liggande bergarterna, medan de
djupare lagren blevo föremål för omkristallisation.
De starkt omvandlade, mera kristallina och
hårdare glimmerskiffrarna kallas seveskiffrar. De
mindre omvandlade, mjukare fjällskiffrarna,
tillhörande en västlig kambrosilurisk facies,
betecknas som köliskiffrar och bestå av fylliter,
kalkstenar el. kvartsiter. I samband med veckningen
ha stora överskjutningar ägt rum, som
åstadkommit en taktegelarkitektur, där till skollor
utvalsade, äldre bergarter överlagra yngre.
Sådana överskjutna, hårda bergarter bilda längs
långa sträckor den markerade ö. fjällavsatsen,
den s. k. glinten, t. ex. i Kerkaufjällens branter
vid Saltoluokta. Den stora överskjutningsskollan
sträcker sig från n. Jämtland i s. till Torne träsk
i n. Den består s. om Sarek-området av
över

skjutna köli- och seveskiffrar, de senare bildande
en antiklinalrygg. Från Sarek-området till Torne
träsk ha urbergarter, ss. syenit, ryckts med i
veckningen och bilda en syenitskolla. T s. L.
skiljes den stora skollan från den au toktona
kambrosiluren genom överskjutna eokambriska
bergarter, som uppdelats på två skollor, den
undre, Blaikskollan, huvudsaki. av kvartsiter och
den övre, Stalonskollan, av övervägande
sparagmiter. I s. ö. delen av Blaikskollan ha
anträffats tilliter och varvskiffrar, som tolkats som
avlagringar från en eokambrisk istid,
varanger-istiden, mellan sparagmitens och kvartsitens
bild-ningstid.

Jordarter. Med undantag av fjällkedjan
förekommer kalt berg i ringa utsträckning i L.;
jordlagrets mäktighet är betydande och uppgår
till mellan 4 och 12 m. Morän är förhärskande
jordart. Av dess ytformer dominerar den
små-kulliga s. k. dödismoränen, som upptar stora
områden i ö. L. och kring den sista isdelaren,
t. ex. n. och ö. om Storuman. I fjällområdet
ha stora delar av dalgångarna i senglacial tid
varit täckta av isdämda sjöar, som hä
dräne-rats över passen till Norge. De största voro
Gäuta-issjön i övre Ume älv, Lule-issjön och
Vassijaure- med Torne-issjön. Torvmarker inta
betydande delar av L. inom den flacka
urbergs-ytan. — L. hyser inom fjällkedjan drygt 200
glaciärer, varav c:a hälften komma på
Sarek-Akka-området. Den största är Ålmallojekna n.
om Sulitelma, medan den mest kända är
Kebne-pakteglaciären.

Terrängformer. L. ligger till största delen över
200 m ö. h. Ur morfologisk synpunkt kan L.
indelas i 3 regioner. 1) Inlandet, som har ett
flackt, mot n. v. långsamt stigande
berggrunds-plan, inlandspeneplanet, över vilket 100—-250 m
höga restberg av hårdare bergarter resa sig, och
vars yta är täckt av skogar, myrar och grunda
sjöar. I detta peneplan ha de nutida älvdalarna
skurits ned. 2) Lågfjällsregionens
platåytor. Många av dalarna upptagas här av de
långa sjökedjor, som från Malgomaj i s. till
Torneträsk i n. bilda tillfartsvägar till 3)
högfjällsregionen. L:s högfjäll
karakteriseras av välvda stor former med stundom jämna
toppytor, stundom spetsiga krön el. vassa ryggar.
N. om Pite älv bli amfibolitmassiven högre och
uppträda här i stora komplex, ss. Sarek (2,090
m.) mellan Lilla och St. Lule älv,
Kebnekaise-gruppen (2,123 m)> där högsta toppen är täckt
av en glaciär, och Abiskogruppen s. om Torne
träsk med toppar c:a 1,800 m. V. om det
närmast riksgränsen förlöpande bältet av v. silur
(köliskiffrar) äro fjällen lägre och mjukare
modellerade. Blott där eruptiva bergarter
genombryta de sedimentära, finnas undantag från denna
regel. Det mest markanta är Sulitelmas väldiga
gabbromassiv (1,914 m.). De stora sjökedjorna
i genombrottsdalarna äro djupsjöar, urholkade i
klippbäcken.

Klimatet är på gr. av den stora höjden ö. h.
och det n. läget Sveriges hårdaste. Vintertemp.
uppvisar ett köldcentrum i inre L. längst i n. ö.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:18:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffm/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free