Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappland - Befolkning och bebyggelse - Ekonomisk geografi - Fornlämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
Lappland
404
Ladugård i Jukkasjärvi kyrkby. På taket torkställning,
järnvägar. — IL. finnas huvuddelen av de
svenska lapparna med el. utan renskötsel. 1945 var
antalet lappar i Västerbottens och Norrbottens
län 9,076, varav 5,198 voro fjällappar och resten
skogslappar. 1930 funnos i L. 12,373 finnar, av
vilka nära hälften voro bosatta i Karesuando
och Jukkasjärvi och de övriga huvudsaki. i
Gällivare kommun.
Ekonomisk geografi. Folkmängden fördelade
sig 1945 på de olika yrkesgrupperna sålunda:
jordbruk med binäringar 56,2%, industri och
hantverk 21,9%, samfärdsel och handel 12%,
allmän tjänst och fria yrken 4,8% samt husligt
arbete och ospecificerad verksamhet 5,1 °/o.
Jordbruk och boskapsskötsel. I
n. L. dominerar alltjämt slåtterängens (vallens)
areal över åkerns (omkr. 70—80% av
åkerarealen). L. är ett utpräglat småbrukarlandskap,
varför binäringar i form av skogsbruk,
vägarbeten etc. ha stor betydelse. Betr, spannmål
dominerar kornodlingen. Därnäst kommer havre.
Potatisarealen är större än havrearealen. Vid
jämförelse med sydligare landskap finner man,
att jordbruket i L. hävdar sig gott. Detta beror
framför allt på de små brukningsdelarna och på
att de mera krävande växtslagen få den jord
och det läge, där de ge den bästa avkastningen.
Även boskapsskötseln intar en god ställning,
särsk. betr, antalet nötkreatur och får, beroende
på att det mindre jordbruket i förhållande till sin
areal håller ojämförligt mycket flera kreatur än
det större. Renbeståndet uppskattades 1944 till
128,653 djur. L:s enda lantmanna- och
hushållsskola är Malgomaj skolan, som öppnades 1939 och
har omfattande försöksverksamhet inom jordbruk
och trädgårdsodling.
Skogen fick i L. större ekonomiskt värde
först genom de moderna skogsindustriernas
tillkomst vid älvmynningarna längs Bottenviken.
Vid riksskogstaxeringarna 1930—41 täckte den
skogsproduktiva marken 25,6 % och
fjällbarrskogen 3,5 % av den totala landarealen. Betr,
barrskogens fördelning i L. utgör tall 64% av
kubikmassan i Norrbottens lappmark men endast
42 °/o i Västerbottens lappmark, där granen
dominerar. Det s. k. virkeskapitalet utgör i
Västerbottens lappmark 16,6 m3 tall och 21,e m3 gran
per har skogsproduktiv mark. Motsv. tal för
Norrbottens lappmark äro 18,9 m3 tall och 10,4 m3
gran per har. Skogsmarkens fördelning på
skogs-ägargrupper i L. var: kronoskogar 50,6 °/o, övriga
allmänna skogar 7,8 °/o, aktieholagsskogar 15,0%
och övriga enskilda skogar 26,6 °/o.
Malmbrytning är L:s viktigaste
industrigren. Järnmalmsbrytningen vid Gällivare och
Kiruna motsvarar ung. 75 °/o av hela Sveriges j
ärn-malmsbrytning och 80 °/o av dess värde. Av andra
malmer brytas sulfidmalmer vid
Adak-Lindskölds-fältet (kopparmalm) och Rudtjebäcksfältet
(sva-velkis) i Malå, vid Kristinebergs och Rävlidens
gruvfält (koppar- och zinkmalm) i Lycksele och
vid Laisvallfältet (blymalm) i Arjeplog. Från
Kristineberg transporteras malmen medelst en
96,4 km lång linbana till Boliden.
Kommunikationer. L. genomdrages i
n. av den elektrifierade malmbanan
Luleå—Narvik, som passerar Gällivare och Kiruna, följer
Torne träsks s. strand och passerar Riksgränsen
522 m ö. h. Från Gällivare utgår Inlandsbanan,
som genomdrager L. i dess längdriktning och
passerar bl. a. Porjus, Jokkmokk, Sorsele,
Vilhelmina och Dorotea. Inlandsbanan förbindes
med stambanan genom övre Norrland med en
järnväg Arvidsjaur—Jörn och en annan Storuman
—Hällnäs över Lycksele. Samtliga järnvägar
äro normalspåriga och ha en längd inom
landskapet av 1,064 km. Den viktigaste av
huvudlandsvägarna följer Inlandsbanan och fortsätter
från Gällivare upp till Karesuando. Från Tärnaby
leda två mellanriksvägar, de enda i L. Den s.
följer skyddade dalgångar och går över Joesjö till
Moesjön i Norge; den är trafikabel året om.
Forniämningar. Några 1932 gjorda boplatsfynd
i fjälltrakterna av till synes samma karaktär som
den norska komsakulturen tyda på bosättning här
under tidig stenålder. En mera utbredd
bebyggelse tyckes dock ha förekommit först under
senare hälften av yngre stenåldern, från vilken
tid såväl boplatser som ett täml. stort antal
lösfunna redskap äro kända. Som material till
redskapen har man använt grönsten, skiffer, kvarts
och kvartsit. — Från bronsåldern kännas endast
två föremål, båda av sena östryska typer. •—
Äldre järnåldern är fyndlös. Från yngre
järnåldern finnas däremot fynd i skilda delar av
landskapet. Ehuru fåtaliga överträffa de
märkligt nog såväl i antal som betydelse dem, som
äro gjorda i kusttrakterna. En del av de funna
föremålen äro verkliga kvalitetsarbeten. Fast
bosättning synes under vikingatiden ha funnits
åtm. i Arjeplog samt i Äsele. Några gravhögar
i Dorotea kunna betraktas som yttersta utlöpare
av bebyggelsen i Ångermanland. Ovan jord
markerade gravar av samma slag som i det sydligare
Sverige förekomma f. ö. ej i L. — Här nämnda
fornminnen från järnåldern äro av skandinaviskt,
de flesta svenskt ursprung. Till lapparna äro
att hänföra en del spjut- och pilspetsar från sen
järnålder, som hittats i fjälltrakterna, liksom där
belägna rösen, sannolikt gravrösen, samt de s. k.
staloringarna, stora husgrunder. Lapparnas mest
karakteristiska fornminnen äro offerplatserna, av
vilka en del trol. använts in på 1800-talet. Det
huvudsakliga inventariet på offerplatserna utgö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
