Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - I. Den romerska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
Latinska litteraturen
452
na retorikens herravälde inom poesien; hans
elegiska diktning (”Amores” m. fl.), en spegelbild
av världsstaden Rom, liksom hans
”Metamorpho-ses” o. a. arbeten visa utomordentlig smidighet
i fråga om versens byggnad. Men genom sina
virtuosmässiga retoriska konstgrepp ledde han
utvecklingen in på ödesdigra avvägar.
b) Prosa. Historieskrivningen representeras
främst av T itus Livius (59 f. Kr.—17
e. Kr.), som skildrade Roms historia från
grundläggningen till sin egen tid. — Vältaligheten
övergick efter hand till övningar över fingerade
ämnen; eloquentia blev declamatio (skolvältalighet).
Småningom utplånades gränsen mellan prosaisk
och poetisk stil, samtidigt vidgades klyftan mellan
talspråket och litteraturspråket.
E. Tiden från Augustus’ till T r
a-janus’ död (14—117), den romerska
litteraturens silverålder. Litteraturen stod ej
längre i nära kontakt med ett rikt politiskt liv, och
sambandet med den grekiska litteraturen
upplöstes. — a) Poesi. Den episka diktningen hade
många representanter. Spanjoren L u c a n u s (39
—65) gav i ”Pharsalia” en framställning av
kampen mellan Caesar och Pompeius, något senare
hämtade Valerius Flaccus ämnet för sitt
epos ”Argonautica” från den grekiska sagan,
likaså Papinius Statius (under
Domitia-nus) för ”Thebais” och ”Achilleis”. Mindre
betydande var Silius Italicus’ (25—101)
”Punica” (om andra puniska kriget). — Dramat
återupplivades av L. Annaeus Seneca (4
f. Kr.—65 e. Kr.), från Cördoba i Spanien, sin
tids mest betydande litterära personlighet. Hans
nio tragedier, de enda romerska, som bevarats, äro
närmast avsedda för uppläsning. — Satiren fick
retorisk färg av den talangfulle A. P e r s i u s
Flaccus (34—62). D. lunius luven
a-1 i s, tidigare retor, uppträdde som satiriker
under Trajanus. — Epigrammet nådde sin
fulländning genom spanjoren Martialis (under
Do-mitianus).
b) Prosan var under denna period mera
betydande. Historien fann många bearbetare.
Mindre betydande voro Velleius Paterculus
och Curtius Rufus, men med C o r n e 1 i u s
Tacitus (omkr. 55—omkr. 118) fick romerska
litteraturen sin störste historieskrivare efter
Sal-lustius; i sina större arbeten, ”Annales” och
”His-toriae”, behandlade han Roms hävder för tiden
14—96 e. Kr. En reaktion mot samtidens
retoriska stilmaner representerar spanj oren Q u i
n-t i 1 i a n u s (omkr. 35—omkr. 96) med sin
förtjänstfulla ”Institutio oratoria”. Av hans lärjunge
P lini us d. y. (62—113) har ett lovtal,
pane-gyricus, till kejsar Trajanus, bevarats till vår tid,
så även en samling brev. — Filosofien, särskilt
den stoiska etiken, behandlades av Seneca i flera
arbeten. En särställning intar Petronius, av
vars tidsroman blott fragment (”Cena
Trimalchio-nis”) bevarats. — Den vetenskapliga litteraturen
var ganska omfattande. Av C e 1 s u s’
encyklo-pediska verk har blott den medicinska avd.
bevarats. P 1 i n i u s d. ä. (d. 79) efterlämnade en
vidlyftig ”Naturalis historia”. C o 1 u m e 11 a
skrev om jordbruket. Frontinus om Roms
vattenledningar.
F. Den senare kejsartidens
litteratur, från Hadrianus (reg. 117—138) till
lango-bardernas infall (568), karakteriseras av
fortgående förfall. Under Hadrianus nådde en
arkaise-rande strömning sin höjdpunkt. På
rättsvetenskapens område voro 2:a och början av 3:e årh. en
verklig bomstringsperiod. Provinserna, särskilt
Afrika och Gallien, börja nu tävla med el. rent
av taga försteget framför Italien. Den viktigaste
företeelsen under denna period är kristendomens
segerrika utbredning, som medförde en rik och
självständig kristen litteratur i Västerlandet. —
a) Poesien har blott få namn att uppvisa. Vid
sidan av mindre talanger, ss. R u t i 1 i u s
Na-m a t i a n u s och Apollinaris Sidonius,
framstår Claudius Claudianus, vilken
från 395 levde vid hovet i Ravenna, som Roms
siste skald av betydenhet. — b) Prosa. Den
arkai-serande riktningen representeras av afrikanen
Fr ont o (omkr. 100—omkr. 175), författare till
brev och retoriska uppsatser, samt hans lärjunge
G e 11 i u s, som i ”Noctes Atticae” meddelat rika
utdrag ur äldre författare. Till arkaisterna
räknas också afrikanen Apuleius (f. omkr. 125),
vars roman ”Metamorphoses” är en satirisk, täml.
drastisk sedemålning av samtiden. — På gränsen
mellan föreg. och denna period står C. S u e t
o-nius T r a n q u i 11 u s (omkr. 75—omkr. 150),
vars kejsarbiografier, ”De vita Caesarum”, blevo
mönster för följ, tiders historieskrivning. Först
med Ammianus Marcellinus, en grek
från Antiokia, som (omkr. 400) skrev Roms
historia under tiden 96—378, fick Tacitus en
värdig efterföljare. — Till juridiken hörde Gaius’
”Institutiones” (omkr. 160) samt
Papinia-n u s’, U 1 p i a n u s’ och Paulus’ arbeten. Som
värdig avslutning på antikens litteratur stå de av
lustinianus 533—534 föranstaltade
monumentala lagverken: lagsamlingen Codex
lustinianus, rättstolkningarna Digesta el. Pandectæ, en
kort juridisk lärobok, Institutiones, samt
kejsarens nya förordningar, Novellæ, allt med en
medeltida benämning vanl. kallat Corpus juris.
Den kristna litteraturen.
Kristendomens språk var tidigast grekiska, men inom
kort uppblomstade i olika delar av Romerska
riket, särskilt i Afrika, en rik litteratur på
latinska språket. — a) Prosa. Tertullianus
(omkr. 160—230), från Kartago, har genom
talrika skrifter förvärvat namnet den västerländska
teologiens och det latinska kyrkospråkets
grund-läggare. Genom Novatianus (mitten av
200-talet) blev latinet definitivt Västerlandets
kyrkospråk. Från Afrika härstammade Cyprianus
(led martyrdöden i Kartago 258), vidare A
r-n o b i u s (omkr. 300) och Lactantius (d.
omkr. 325). Höjdpunkten betecknar
Augustinus (d. 430), från Tagaste i Numidien.
Närmast till Italien hörde Hieronymus (d.
420), den mest lärde latinske kyrkofadern,
bekant för sin bibelöversättning, Versio
vul-gata. Teoderiks regeringstid kan betraktas som
den västerländska antikens sista aftonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
