Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lattre de Tassigny, Jean de - Latvija - Lau - Laub, Thomas - Laube, Heinrich - Laud, William - Laudanum - Laudator temporis acti - Laudatur - Lauderdale, John Maitland - Laudi - Laudon (Loudon), Ernst Gideon von - Laue, Max von - Lauenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
Latvija—Lauenburg
462
s. k. Colmar-fickan v. om Rhen, och vid
månadsskiftet mars—april gick i :a armén över
floden, gick fram genom Baden och Württemberg
samt ryckte i slutet av april in i Österrike. L.
blev i nov. 1945 generalstabschef och
generalinspektör för den franska armén. Den förra
befattningen lämnade han i mars 1947. I okt.
1948 blev han chef för Västunionens
markstyrkor. 1950 utsågs han till överbefälhavare för de
franska trupperna i Indokina och ledde fälttåget
mot kommunisterna.
La’tvija, lettiska namnet på Lettland.
Lau, sn på Gotland, Burs ting, på östkusten;
27,55 km2; 410 inv. (1952). 1,124 har åker.
Kyrkan är en jämförelsevis stor, högvälvd
treskep-pig hallkyrkoanläggning från 1200-talets förra
hälft med en något yngre koravdelning av
Laf-rans. Ingår i Närs och L. pastorat i Visby stift,
S. kontraktet. Tillhör storkommunen Ljugarn.
Laüb, Thomas Linnermann, dansk
musikforskare (1852—1927), organist i Köpenhamn.
Han fick stor betydelse genom sina studier över
äldre folkmusik och kyrkomusik. Som tonsättare
uppträdde han med en rad ”Viser”.
Låu’be, Heinrich, tysk författare (1806—
84). Han slöt sig som ung till den radikala
oppositionen, skrev bl. a. tendensromanen ”Das
junge Europa” (3 dir, 1833—37) och satt en tid
i fängelse. Hans ”Reisenovellen” (6 bd, 1834—
37) från Tyskland gjorde lycka, och 1841
bosatte han sig i Leipzig som författare. 1849
flyttade han till Wien, vars Hofburgtheater han
ledde till 1867, varefter han var chef för
Leipzigs Stadttheater 1869—71 och Wiens
Stadt-theater 1872—74, 1875—79. — L. skrev själv
en mängd historiska skådespel, som äro litterärt
obetydliga. Han var däremot en genial
sceninstruktör och den egentlige skaparen av
samspelet i modern mening. ”Gesammelte Werke” (50
dir) utgåvos 1908—09 av H. H. Houben.
Laud [läd], William, engelsk ärkebiskop
(1573—1645). Han prästvigdes 1601 och blev
1621 biskop av S:t David’s. Han fick sedan
stort inflytande över Buckingham och genom
honom även över tronföljaren prins Karl. Han
blev 1629 kansler för Oxfords univ. och till sist
1633 ärkebiskop av Canterbury. Som sådan
bekämpade L. systematiskt puritanismen och sökte
i den kyrkliga enhetens intresse genomföra yttre
likformighet inom den anglikanska kyrkan. Mot
”oordning inom kyrkan” ingrep han med
hänsynslös hårdhet som medlem av Höga
kommissionen och Stjärnkammaren. Av långa
parlamentet fängslades L. och anklagades för högförräderi
1642. Då en verklig dom härför ej kunde
åstadkommas, drabbades han 1645 av en bill of
attainder och avrättades 10/i. — Litt.: Biogr. av
H. R. Trevor-Roper (1940).
Låu’danum, gammal benämning på extrakt
av opium och vissa beredningar, innehållande
opium.
Laudätor te’mporis a’cti, lat., lovtalare över
den förgångna tiden; citat från Horatius.
Laudätur, lat., ”han (el. hon) berömmes”,
berömlig (se Betyg).
Lauderdale [lä’dodéil], John Maitland,
earl, sedan hertig av L., skotsk statsman (1616—
82). Han började sin bana som ivrig presbyterian
och förhandlade under Karl I:s sista år med
denne om skotsk hjälp mot att han accepterade
presbyteriansk kyrkoförfattning i Skottland. L.
följde 1650 Karl II till Skottland, blev 1651
fången och frigavs först 1660. Efter
restaurationen s. å. var han till 1680 som statssekr.
för Skottland dess verklige styresman. Han sökte
göra konungen enväldig i både stat och kyrka
och förföljde nu hänsynslöst presbyterianerna. L.
blev 1667 medl. av Cabalen.
Låu’di, it., lovsånger, italienska andliga
lovsånger från senare medeltiden. De voro i början
enstämmiga i canzonform. Under 1500-talet
odlades i Rom ”dialoglaudi”, föregångare till oratoriet.
Lau’don (Loudon), Ernst Gideon von,
frih., österrikisk fältmarskalk (1717—90). Han
var född i Livland, tillhörde en urspr. skotsk
familj, började sin militära bana i rysk tjänst,
fick 1742 anställning i österrikisk tjänst,
utmärkte sig i österrikiska tronföljdskriget och
ännu mer under sjuåriga kriget, där han bl. a.
vann segrarna vid Kunersdorf och Landeshut.
1757 blev L. generalmajor, 1769
generalkommendant i Mähren och 1778 fältmarskalk.
Kriget mot turkarna avgjorde han genom
stormningen av Belgrad 1789. L. var obestridligen
en av sin tids största härförare, utmärkt för
snabb uppfattning, beslutsamhet och djärvhet.
Låu’e, Max von, tysk fysiker (f. 1879),
prof, i teoretisk fysik vid univ. i Zürich 1912,
i Frankfurt a. M. 1914, i Berlin 1919. L. har
bidragit till teorien för elektromagnetismen och
till relativitetsteorien. Mest berömd är han för
sina undersökningar över röntgenstrålning och
kristallstruktur. L. framkastade 1912 den geniala
idéen att använda kristaller som gitter för att
påvisa
röntgenstrålarnas inter ferens.
Riktigheten av hans idéer
bekräftades genom
försök av W.
Friedrich och P. Knipping.
Därmed erhölls det
avgörande beviset för
att röntgenstrålningen
är av elektromagnetisk
natur, medan samtidigt
en metod dels att
studera kristallernas
struktur, dels att
analysera röntgenstrål-
ningen erhölls. För
dessa utomordentligt fruktbärande arbeten
erhöll L. 1914 års nobelpris i fysik.
Lauenburg [låu’anbork], förutvarande
hertig-döme i Niedersachsen, sedan 1876 tillhörande
Schleswig-Holstein, beläget n. om Elbe och ö.
om Hamburg; 1,182 km2, 66,689 inv.
(1933)-Den forna huvudstaden Lauenburg (11,000 inv.)
vid Elbe är ändpunkt för Elbe—Trave-kanalen.
— L. lydde 1203—04 under Valdemar Sejr av
Danmark och utgjorde från 1260 ett särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
