Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laurentius Petri (Nericius) - Laurentius Petri (Gothus) - Laurentius Petri-sällskapet - Lauréus, Alexander - Lauridsen, Peter - Laurier, Sir Wilfrid - Laurila, Kaarle - Laurin, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Laurentius Petri—Laurin
470
konungavänlig och mera dansk- och
katolikhatande prägel än brodern Olaus’. L. gjorde flera
fria bearbetningar från tyskan, t. ex. ”Emoot
dryckenskap” (1557), den första svenska
nykterhetsskriften. När Gustav Vasa 1552 ville gifta sig
med Katarina Stenbock, ogillade L. bestämt detta
såsom äktenskap i förbjudet led, vägrade att
förrätta vigseln men krönte dock den nya
drottningen. L. var 1557 ledare av en stor fredsbeskickning
till Ryssland. Under Erik XIV:s regering växte
L:s verksamhet och inflytande ytterligare. I
striden mot Beurreus och calvinismen utgav L.
en rad skrifter, däribland ”Om någor stycker
wårs Herras Jesu Christi nattward anrörandes”
(1562). Först nu betecknades genom L. svenska
kyrkan uttryckligen som lutersk. Alltsedan
1540-talet arbetade han oavlåtligt på att skapa en för
svenska förhållanden avpassad kyrkoordning,
vilket resulterade i ett på grundval av den
würt-tembergska kyrkoordningen av år 1553 utarbetat
kyrkoordningsförslag 1561. Det framlades vid
ett möte i Stockholm 1562, sanktionerades
visserligen ej men utgör den väsentliga beståndsdelen
i 1571 års kyrkoordning. L. verkade dessutom
både som predikant och psalmdiktare samt utgav
1567 års psalmbok. I tidens politiska konflikter
ådagalade han stor böjlighet för den världsliga
makten; han dömde hertig Johan 1563, var i det
längsta lojal mot Erik XIV men gav 1568 ett
på skruvar ställt tillstyrkande till upproret mot
honom och dömde honom sedermera förlustig
icke blott kronan utan även livet. Redan stående
på gravens brädd fick han se sitt långa livsverk
krönt med seger, då hans kyrkoordning efter
förnyad revision godkändes av Johan III och,
efter att ha utgivits av trycket 1571, följ, år
stadfästes av ett kyrkomöte i Uppsala.
Litt.: J. G. Hallman, ”The twenne bröder . . .
Oluff Petri Phase... Lars Petri” (1726); H.
Lundström, ”Om Laurentius Petris förmenta
karaktärssvaghet” (i Kyrkohist. Årsskr. 1905);
H. Holmquist, ”Reformationstidevarvet 1521—
1611” (1933)-
Laure’ntius Petri, med tillnamnet G o t h u s
(”från Östergötland”), ärkebiskop (omkr. 1530
—79). Han blev 1558 fil. mag. i Wittenberg, där
han tog avgörande intryck av Melanchthon. Han
återkallades till hemlandet 1561, där han 1566
blev innehavare av den första lärostolen vid det
nyupprättade Uppsala univ. och dettas rektor samt
1574 ärkebiskop. L:s hållning i liturgiska
striden berodde ej på undfallenhet utan var naturlig
från hans melanchthonskt traditionalistiska
ståndpunkt. Han synes ha författat det klara och väl
skrivna företalet till ”Röda boken” (1576),
liksom han bl. a. skrev en särskild ”Declaratio”
över de misstänkta punkterna och på riksdagen
1577 försvarade liturgien. Jesuiternas agitation
i Sverige under liturgiens täckmantel kom dock
L. att vända sig mot de vidtagna förändringarna.
I ”Contra novas papistarum machinationes”
fast-höll han vid kyrkofädernas teologiska ståndpunkt
men kritiserade skarpt den katolska
grundåskådningen. Hjältedikten ”Strategerna gothici
exer-citus” (1559) visar L. som Sveriges tidigaste och
mest betydande latinpoet. Varmt intresserad för
kyrkosångens höjande, medverkade han vid
psalmboksrevisionen 1567 och 1572. — Litt: J.
Nordström, ”L. P. G:s Strategerna gothici
exer-citus” (i Samlaren 1922); E. Liedgren, ”Svensk
psalm och andlig visa” (1926).
Laurentius Petri-sällskapet bildades 1941 med
syfte ”att på vår svenska reformationstids
grundval återuppbygga en evangelisk tidegärdstradition
till stärkande av den enskildes och hemmets
andaktsliv och till församlingens uppbyggande”.
Verksamheten bedrives genom anordnandet av
studiekonvent, koraldagar, instruktionskurser samt
genom utgivandet av en urkundsserie, belysande
svenskt gudstjänstlivs historia, och tidskr.
Svenskt gudstjänstliv.
Lauréus, Alexander, målare (1783—1823).
L. föddes i Åbo, kom till Stockholm 1802 och
blev där elev vid Konstakad. 1817 reste han till
Paris, inträdde s. å. samtidigt med Delacroix i
Guérins atelier samt fortsatte våren 1820 till
Rom, där han stannade till sin död. Folkliv och
folktyper i Italien, ss. banditer och munkar i
pittoresk omgivning, har L. bl. a. återgivit.
Motiven framträda i regel i nattbelysning,
lykt-och månsken framför allt. Han har även målat
bellmansscener. (Bild 12 å pl. vid Dans är av L.).
— Litt.: Monogr. av T. Stjernschantz (1914).
Låu’ridsen, Peter, dansk geograf och
historiker (1846—1923); fil. hedersdr 1922. Av särsk.
betydelse äro L:s undersökningar över äldre
danska agrar förhållanden, bl. a. ”Om gamle
danske landsbyformer” (i ”Aarböger for nordisk
Oldkyndighed”, 1896).
Laurier [lå’riéi el. lå’ria], Sir W i 1 f r i d,
kanadensisk statsman (1841—1919), advokat av
fransk-kanadensisk släkt, invaldes 1874 i
Cana-das förbundsparlament och blev inom kort en
av det liberala partiets förgrundsfigurer, 1877
—78 medl. av kabinettet, 1887 partiledare, 1896
•—1910 premiärminister. L. var en utpräglad
realpolitiker och intog i frågan om Canadas
ställning till England en moderat och medlande
ställning. Under den långa tid han var dominiets
ledare, genomlöpte dess näringsliv en glänsande
utveckling.
Lau’rila, K a a r 1 e Sanfrid, finländsk
estetiker (1876—1947), fil. dr 1903, doc. 1910 och e. o.
prof, i konstfilosofi vid univ. i Helsingfors 1929.
L. behandlade i talrika skrifter estetiska, litterära,
politiska och religiösa ämnen och skrev även
reseskildringar. Bland hans estetiska skrifter
märkes ”Ästhetische Streitfragen” (1934, 2:a utv.
uppl. 1944). Av L:s litteraturhistoriska skrifter
kunna nämnas ett arbete på finska om Ibsen och
politiken (1922), ”Leo Tolstois politische
An-sichten” (1923) och ”Ett skede i en evig kamp.
Striden mellan Runeberg och Stenbäck i
idéhistorisk belysning” (1937).
Laurin, släkt, härstammande från
kronobefall-ningsmannen vid Stegeborg i Östergötland Lars
Olofsson (d. 1606), vars barn kallade sig
Lau-rinus, senare ändrat till L. En medl. av släkten
adlades Lagerström. — Litt.: A. V. Kinberg,
”Slägten L.” (1886).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
