Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leding el. ledung - Ledingslame, ledungslame - Ledkapsel - Ledmotiv - Ledmus - Ledningsanestesi - Ledningsförmåga - Ledningsmotstånd - Ledningsvävnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
509
Ledingslame—Ledningsvävnad
510
egentliga Sverige var 1429. — Litt.: E. Arup,
”Leding og ledingsskat” (i dansk Hist. Tidsskr.,
8: 5, 1914—15); E. Bull, ”Leding” (1920); S.
Bolin, ”L. och frälse” (1934).
Ledingslame, ledungslame, se Leding.
Ledkapsel, anat., se Led 1).
Ledmotiv, i musiken ett motiv, avsett att
återföra tanken t. ex. på en viss person el.
handling, att karakterisera en i dramat
förekommande person. Som bestämmande princip
förekommer 1. först hos Wagner. Tidigare
fun-nos sådana återkommande erinringsmotiv hos den
franska nyromantiska skolan (Berlioz) och mera
fragmentariskt i tyska romantiska operan
(We-ber, Spohr).
Ledmus, med., ett broskparti, som lossnat från
en genom artros deformerad ledyta och kommit
att ligga som en fri kropp inuti ledhålan. L. kan
även bildas av andra orsaker. Glider den in
mellan ledytorna, uppstå starka smärtor och
oförmåga att röra leden, ”leden låser sig”.
Behandlingen består i borttagandet av 1. genom
operation.
Ledningsanestesi, se Bedövningsmedel, sp. 536.
Ledningsförmåga, se Elektrisk
ledningsförmåga och Värmeledning.
Ledningsmotstånd, se Elektriskt motstånd.
Ledningsvävnad, vävnadssystem hos
växterna, som har till huvudsaklig uppgift att bilda
ledningsbanor för ämnestransporten inom växten.
Dess celler äro långa, ofta rörformiga och ha
sin längdutsträckning i ledningsriktningen. De äro
tätt förenade utan cellmellanrum och bilda ett
sammanhängande vävnadssystem genom hela
växtkroppen. Antydan till 1. finnes hos högre
organiserade bålväxter. Hos mossorna finnes en
primitiv 1., bestående av långsträckta celler, vilka
endast genom sin form avvika från de övriga. Hos
ormbunkar (kärlkryptogamer) och fanerogamer
når 1. en komplicerad byggnad. De högst
utvecklade ledande elementen äro kärl och s i 1 r ö r. De
förra leda vatten och däri lösta mineralsalter, de
senare äggviteämnen. Kärlen äro i fullväxt
stadium döda och utan protoplasma samt ha
förve-dade väggar. Stundom är större delen av väggen
förtjockad, och de tunna ställena utgöras endast
av porer av olika form. De tunna väggpartierna
möjliggöra ämnesutbyte mellan de ledande
elementen och omgivningen. Förtjockningarna hålla
väggarna utspända och hindra dem att tryckas
samman. Man indelar kärlen i trakeider och
t r a k é e r. Trakeiderna äro enkla celler, vanl.
med tillspetsade ändar, och skiljas från varandra
genom porförsedda tvärväggar. De ha vanl. ringa
vidd och bli sällan mer än en mm långa.
Tra-kéerna bestå av rader av celler, som
sammansmält till långa rör därigenom, att tvärväggarna
mellan cellerna upplösts och lämnat plats för ett
enda stort, rundat el. flera långsträckta, parallellt
ordnade hål. Trakéerna äro vanl. vidare och
längre än trakeiderna. De mäta oftast flera cm i
längd. I många fall växa levande grannceller in
i de grövre kärlen genom porerna och bilda
stora, tunna blåsor, t y 11 e r, som täppa igen
kärlen. — Silrören bilda långa rader av celler,
Fig. 1. Radialt längdsnitt av en kärlsträng från
stjälken av solrosen (.Helianthus annuus). Vd veddel, Bd
bastdel, M märg, K kambium, B hark, s, s1 spiralkärl,
p, px porkärl, l libriform, sr silrör, sb segbast, sl
stärkelseförande kärlsträngslida.
som skiljas från varandra genom tvärväggar,
s. k. silplattor, genomborrade av talrika hål
liksom en sil. Silrören äro levande celler och ha
oförvedade väggar. — Silrören förekomma nästan
aldrig isolerade utan äro jämte
ledningsparen-kym förenade i strängar. Detsamma gäller
kärlen. I primära vävnader äro sil- och kärlknippen
förenade med varandra till s. k.
ledningssträngar el. kärlsträngar, som genom
sina långa, smala celler och frånvaron av
inter-cellularer tydligt skilja sig från omgivande
vävnader. I ledningssträngen skiljer man mellan
sil-del, även kallad bastdel, leptom el. floem, samt
kärldel, ibland benämnd veddel, hadrom el. xylem.
I sildelen ingå förutom silrör och följeceller
även parenkymceller (bastparenkym) och
kam-biformceller, långsträckta, plasmarika celler.
Sil-delens celler äro oförvedade. Efter sil- och
kärldelarnas inbördes läge urskiljer man olika typer
av ledningssträngar. Den vanligaste är den
kolla-terala, som finnes i stam och blad av de flesta
fanerogamer. Den består av en veddel, som ligger
inåt i stammen och upptill i bladet, samt en sildel,
utåt i stammen
och nedtill i
bladet. I regel
skiljas ved- och
sildel av ett
kambium
(öppna
kärlsträngar). Hos
enhjärtbladiga
saknas kambiet
(slutna
kärlsträngar). Bi-kollaterala ledningssträngar
ha två sildelar,
en utanför och
en innanför
veddelen. I
koncentriska ledningssträngar
omger antingen
bastdelen
rör-formigt vedde
Fig. 2. Tvärsnitt av en öppen
kol-lateral kärlsträng av dikotyledon
stam (Ranunculus’). s spiraltrakeid,
m kärl, k kambium, v sildel, sb
segbast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
