Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lejonet, Stora och Lilla - Lejongapsläktet - Lejonkulan - Lejonpart - Lejonörn - Lejre - Lek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
545
Lejonet—Lek
546
Lejonet, Stora och Lilla (lat. Le’o
major och mfnor). Stora 1. är den femte av
Djurkretsens stjärnbilder, belägen mellan 9 och 12
tim. rektascension samt + 300 och —50
deklination. L. innehåller en första storlekens stjärna,
Regulus. Sammanlagt 75 stjärnor,
Ijusstar-kare än 6m • 00, höra till L. — Lilla 1. ligger
mellan Stora 1. och Stora björnen. Dess
ljusstarkaste stjärna är av storleken 3m. 92.
Lejongapsläktet, Antirrhinum, växtsläkte av
fam. Scrophulariaceae med ”maskerad”
blomkrona, nedtill på undersidan säckformigt vidgad
kronpip och 4 ståndare.
A. majus (från s.
Europa) är en välbekant,
mångformig, ettårig
prydnadsväxt i svenska
trädgårdar ; i vilt tillstånd
är den flerårig. Den
små-blommiga, ettåriga A.
orontium förekommer
sällsynt som åkerogräs i
s. Sverige.
Lejonkulan,
benämning på Stockholms
äldsta kända stående
teater, härledd av att
denna inreddes i en i s.
slottsgraven belägen
lejongård, vilken urspr.
tjänat som
förvaringsplats för ett vid
erövringen av Prag 1648
som byte taget lejon.
L. inreddes till teater
1667 och raserades vid
slottsbranden 1697. —
Litt: O. Wieselgren,
”Bidrag till kännedom om
1600-talsdramat i
Sverige” (1909).
Lejonpart, största delen, orättvist stor andel;
efter den Aisopiska fabeln om lejonet, som
skulle fördela det i samjakt med två andra rovdjur
förvärvade bytet och under olika förevändningar
tog alla tre delarna.
Lejonörn, heraldisk vapenbild med örn med
utbredda vingar, försedd med lejonhuvud. L.
förekom i vapnen för vissa svenska medeltidsätter,
de s. k. Blå- och Aspenäs-ätterna.
Lejre, dansk by, 8 km v. om Roskilde, enl.
sägnen det gamla kungasätet Hledre, gr. av
Skjold och sedan tillhörigt hans ätt
(”Lejreko-nungarna”).
Lek. 1) L. är en naturlig yttring av
individens verksamhetsbegär i form av nöjesbetonad
sysselsättning utan bestämt insett ändamål; detta
i motsats till målmedvetet arbete el. verksamhet
av allvarlig art över huvud. L. och idrott
(systematiserad 1.) äro närbesläktade och äro båda
att hänföra till s. k. funktionsövningar. Barnets
och ungdomens naturliga 1. innebär en värdefull
allmän kroppsövning. Särsk. under ett tidigt
utvecklingsstadium uppövas genom 1. hållnings-,
rörelse- och andningsorganen rent automatiskt till
NF XIII — 18
sina mångskiftande funktioner. Den skärper
tankeförmågan och initiativkraften, väcker till liv
och stärker beslutsamhet och självförtroende samt
uppfostrar till självdisciplin och laglydnad. Se
även Lekteori och Lekterapi. — Inom
estetiken har 1. ofta tillagts betydelse som avgörande
faktor vid uppkomsten av konst. Hos Fr. Schiller
och hela den romantiska skolan fick 1. (Spiel)
därvid en metafysisk innebörd som ett
jämvikts-spel mellan själens grundförmögenheter. Även
C. J. Boström fattar det estetiska livet som en
verksamhet för verksamhetens egen skull, en lek.
L. har överallt trots olikheter, betingade av
olikartat klimat och skiftande levnadsförhållanden
i övrigt, vissa gemensamma grunddrag. Så t. ex.
förekomma hos vår tids naturfolk många
lekformer, som utövades av de gamla kulturfolken
i Babylonien, Egypten m. fl. länder. Under nyare
tiden har England varit det land, som tack vare
sitt blida klimat o. a. för friluftslekar
gynnsamma omständigheter mest omhuldat 1. för ungdom
och vuxna, varvid de högre privatskolorna och
univ. i första hand bevarat och utvecklat
nedärvda lektraditioner. Impulser till en l:s
renässans i Sverige kommo dock ej från detta land
utan från Tyskland, där redan Jahn i början av
1800-talet ivrade för en vidsträckt användning
av friluftslekar. På stiftelsen Nääs ha i Sverige
sedan 1895 anordnats kurser för lekledare,
vilkas verksamhet bidragit till en riktigare
värdesättning av den ordnade l:s betydelse för barn
och ungdom. Även det 1918 stiftade, till
Riks-idrottsförbundet sedan 1923 anslutna Svenska
lekförbundet (1930 ombildat till Svenska
handbollförbundet) har genom utgivandet av lekregler,
anordnandet av utbildningskurser m. m.
medverkat till l:s popularisering. I folkskolestadgan av
1921 och i läroverksstadgan av 1928 upptogs
även 1. som ett led i den obligatoriska fysiska
utbildningen, jämställd med gymnastik och
idrott.
För närmare kännedom om lekarnas indelning
och utförande, lekredskap m. m. hänvisas till
nedanstående facklitteratur och till de särskilda l:s
uppslagsord. — Friluftslekar, de större
utomhus idkade, värdefullaste 1. som t. ex.
utehandboll, långboll och frilöpning. —
Lekplatser, särsk. ordnade för olika slag av 1. samt för
olika åldrar, finnas bl. a. i England och U.S.A.
och nu även i de flesta städer och större
samhällen i Sverige. — Litt.: O. H. Waldén,
”Friluftslekar från Nääs” (2 uppl. 1926);
”Deut-sches Spielhandbuch”, utg. av T. Scheller (2 bd,
1929); A. A. Karlsson, ”Större friluftslekar” (3
uppl. 1931); ”Nordisk kultur”, 24 A (1933); J.
G. Thulin, ”Lekar” (5 uppl. 1949); C. H.
Tillhagen och N. Dencker, ”Svenska folklekar och
danser” (2 bd, 1950).
2) Zool. L. el. p a r n i n g s I e k,
sammanfattningen av de särskilda rörelser och ljud hos
hannarna, varigenom dessa under fortplantningstiden
locka honorna till parning. L., som ofta är
förbunden med inbördes tävlan om honorna,
förekommer i allm. högst utvecklad hos fåglar och
fiskar men även hos groddjur, t. ex. vattenödlor.
Lejongap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
