Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennep, Jacob van - Lenngren, 1. Carl - Lenngren, 2. Anna Maria - Lenning, Alvar - Lenning, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
565
Lenngren—Lenning
566
förde nyromantiken i Holland. Påverkad av Byron
och W. Scott, utgav han 1828 versberättelserna
”Nederlandsche legenden”. Av Scott var L. även
påverkad i sina historiska romaner och noveller,
bland vilka märkas ”De pleegzoon” (1832; sv.
övers. 1838), ”De roos van Dekama” (1836; sv.
övers. 1881), den moderna sederomanen ”De
lot-gevallen van Klaasje Zevenster” (1865; sv. övers.
1868—69) och novellcykeln ”Onze voorouders”
(5 bd, 1838—44).
Lenngren. 1) Carl Peter L., ämbetsman,
publicist (1750—1827). L. studerade en tid i
Uppsala, blev e. o. kanslist i Kommerskollegium
1770, assessor 1793, kommerseråd 1799, var 1802
—14 fullmäktig i Generaltullarrendesocieten,
avgick ur tjänst 1826. L. gjorde sig känd som en
dugande tjänsteman. Han verkade också som
tidningsman, sedan han tills, m. J. H. Kellgren 1788
ingått i redaktionen för den av boktryckaren J.
C. Holmberg grundade Stockholmsposten. Han
lämnade tidn. 1814. L. blev 1805 led. av
Veten-skapsakad. G. 1780 m. L. 2). — Litt.: S. Ek,
”Prosabidrag i Stockholms Postens första
årgångar av Carl Peter L. och Anna Maria
Malm-stedt” (i ”Göteborgs högsk:s årsskr.”, 47:9,
1941); Kerstin Anér, ”Läsning i blandade
ämnen” (1948).
2) Anna Maria L., den föreg:s maka,
författarinna (1754—1817), dotter till prof. M. B.
Malmstedt i Uppsala. Under faderns ledning
förvärvade hon en omfattande beläsenhet,
sysslade tidigt med författarskap och fick en dikt
tryckt redan vid 18 års ålder. Realistisk satir
var från början (”The-conseillen”, 1775; omarb.
1777) karakteristisk för henne. För
Bollhusteatern översatte hon 1776 Marmontels
opéra-co-mique ”Lucile”, 1778 hans ”Zemire et Azor”
och 1779 Favarts ”Arsène”. 1778 utgav hon
”Dido til Æneas”, en parafras från Ovidius.
Hon var då en känd och uppskattad författarinna
men upphörde plötsligt med den litterära
yrkesverksamheten och gifte sig 1780 med Carl Peter
Lenngren, sedan 1778 jämte Kellgren
huvudmedarbetare i Stockholms Posten. Där trycktes
anonymt under 1780-talet ett femtiotal poem av
henne; de äro till stor del översättningar och
efterbildningar av delvis mycket frivol fransk
vers, många f. ö. blott små epigram. Sedan blev
hennes alstring betydelsefullare, och 1794 börjar
hennes klassiska period, som räcker nästan till
sekelskiftet, efter vilket hon skrev och
offentliggjorde bara några få poem.
L:s diktning var och är synnerligen folkkär
genom sin kloka begränsning och sina
småborgerliga ideal. Den är en realistisk miniatyrkonst,
som skildrar samtida svenska, framför allt
stockholmska, förhållanden och figurer. Hon ägde
stark iakttagelseförmåga och var sällsynt skicklig
i att kvickt och koncentrerat karakterisera och
åskådliggöra. Bellman har varit hennes lärare i
att se och teckna, men medan han höll till i
bohemernas och den undre världens Stockholm
på 1760- och 1770-talet, skildrade hon dess
bor-gerskap och byråkrati på 1790-talet. Hennes
genrebilder, som i stort antal kunna kallas im-
pressionistiska aktualiteter (”Vauxhallen”,
”Kalaset”, ”Salig fruns begrafning”), äro stundom
idyller ur verkligheten, i vilka hon prisar lugnet
och lyckan hos de ringa och obemärkta,
förnöjsamma pch rättskaffens (”Den glada festen”,
”Slottet och kojan”), men oftare ironiska och
satiriska teckningar (”Toiletten”, ”Min salig
man”, ”Min salig hustru”, ”Biographie”), i vilka
hon visar flärden, avunden, högfärden,
hjärtlösheten. Hennes ideal är det, som är lagom; hon
hatade överdriften, både ordens och känslornas.
Ur sina iakttagelser
hämtar hon moralisk
lärdom, och en
tendens ligger gärna
gömd i dikten. I
striden mellan adeln och
tredje ståndet stod
hon på det senares
sida och gav elaka
karikatyrer av adeln
(”Fröken Juliana”,
”Portraiterna”), men
hon skonade ej heller
medelklassens lyten
(”Grefvinnans
besök”). Hennes
demo
kratism yttrade sig främst som social medkänsla
(”Den lilla tiggarflickan”) och uteslöt ej en
trohjärtad gammaldags rojalism (”Eklog”, 1796). —
Sv. akad:s avsikt att offentligt utmärka hennes
författarskap strandade på hennes bestämda vilja
att vara anonym, men Gyllenborg hyllade henne
på akad:s högtidsdag i ett ”Ode till fru
Lenngren”, vilket röjde hennes namn. Hon svarade
med ”Några ord till min kära dotter”, vari hon
utvecklade sin av Rousseau påverkade
livsuppfattning och bl. a. uttalade, att kvinnan bryter
mot naturen, om hon söker tävla med mannen.
— Först 1819 utgavs en samling av hennes
dikter. Hennes ”Samlade skrifter” (3 bd) utgåvos
av T. Hjelmqvist och K. Warburg 1916—26.
— Litt.: Fr. Böök i Samlaren (1910), monogr.
av K. Warburg (2:a omarb. uppl. 1917) och A.
Blanck (1948).
Lenning, Karl Alvar, ingenjör (f. 1897
21/e), civilingenjör vid Tekniska högsk. 1920;
anställdes vid Älvkarleby kraftverks
huvudkontor, senare vid Vattenfallsstyrelsens laboratorium
i Älvkarleby. 1924 blev L. granskare vid
Patent-och registreringsverket och var därefter i olika
repriser till 1940 anställd hos ab. Elektrolux vid
detta företags kyllaboratorium i Stockholm och
1926—29 chef för Elektrolux-Servels
laboratorium i New York, varvid han verksamt bidrog
till absorptionskylteknikens utveckling. 1941
startade L. en egen konsulterande ingenjörsfirma för
konstruktionsarbeten och spec. industriell
formgivning, på vilket område L. är pionjär i
Sverige. L. har bl. a. varit red. för ”Tekniken och
framtiden” (2 bd, 1945) och har dessutom utg.
”Praktisk handbok för ingenjörer” (1949). Han
är medl. av red. för Nordisk Familjeboks 4:e
uppl.
Lenning, Johan (John), fabriksidkare (1819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
