Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liberal - Liberala internationalen - Liberala partiet - Liberala samlingspartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liberala intemationalen—Liberala samlingspartiet
645
fattning, därefter i Frankrike. Sedan den franska
liberalismen segrande brutit igenom i
julirevolutionen 1830, spreds namnet 1. till England och
ett flertal andra länder. De liberala i olika
länder bekämpade allt privilegieväsen, ivrade för
näringsfrihet, ville ersätta
ståndsrepresentationerna med representantförsamlingar, framgångna
ur allmänna val o. s. v. De utgingo från en rent
individualistisk åskådning, ivrade för frihandel,
minsta möjliga statsingripande i samhällslivet samt
förverkligande av religionsfrihetens,
tryckfrihetens och församlingsfrihetens grundsatser. Den
ekonomiska liberalismen utformades av de
”klassiska nationalekonomerna”. På det politiska
området upptogos de liberala idéerna i England av
whigpartiet, vilket från 1850-talet började kallas
det liberala partiet. I Tyskland förbundos de med
nationella enhetssträvanden, i Belgien fick
liberalismen väsentligen en antiklerikal karaktär. I
Sverige framträdde denna liberalism på 1820-talet
och blev efter tronskiftet 1844 ganska
inflytelserik. I den mån de ursprungliga liberala kraven
på politisk ekonomisk frihet mer el. mindre
grundligt genomförts i de flesta europeiska länder, fick
namnet liberaler mångenstädes en ändrad
innebörd, särskilt i samband med den av socialismen
företrädda kritiken mot den gamla liberalismens
hävdande av obegränsad frihet på det ekonomiska
området. Sociala och humanitära reformer
började upptaga allt större utrymme på de liberala
partiernas program, statsingripandet förkastades
ej längre, och tonvikten lades på att genomföra
och trygga en parlamentarisk demokrati. — Litt.:
G. Aspelin, ”Samhällsåskådningar och partier”
(1931).
Liberala intemationalen, eng. the Liberal
International, bildades 1947 i Oxford av
representanter för 19 länder. En grupp med uppgift att
vara kontaktorgan mellan L. och svenska
liberaler bildades 1949 i Sverige.
Liberala partiet, se Sveriges liberala parti.
Liberala samlingspartiet, svenskt
riksdagsparti, bildades 16 jan. 1900 på grundvalen av den
samling i rösträttsfrågan av Andra kammarens
reformvänliga element, som under S. v. Friesens
ledning ägt rum i slutet av 1899 års riksdag.
Partiet erhöll omedelbart 82 led. Folkpartiet
uppgick i sin helhet i det nya partiet;
förtroenderådets ordf, blev v. Friesen. Till en början
dominerades partiets ledning i övrigt av
moderatfrisinnade lantmannaelement, och den främsta
programpunkten var allmän rösträtt för kommunalt
röstberättigade män över 25 år. Rösträttsfrågans
snabba utveckling under de närmaste åren
fråntog i viss mån partiet dess initiativ och
fram-tvang förändringar i dess ståndpunkt; dess 1902
tillkomna landsparti Frisinnade
lands-föreningen uttalade sig s. å. för ”allmän
rösträtt” (manlig). Till det av regeringen 1904
och 1905 i samband med rösträttspropositioner
föreslagna proportionella valsättet ställde sig
partiet icke direkt avvisande men krävde dess
tillämpning på båda kamrarna. Efter v. Friesens
överflyttning till Första kammaren övergick
partiets ledning alltmera klart till Karl Staaff, som
646
nov. 1905 bildade regering med främsta uppgift
att genomföra programmet allmän rösträtt med
majoritetsval i enmanskretsar. Sedan Första
kammaren 1906 avslagit ministärens rösträttsförslag,
avgick den i maj s. å. Ett 20-tal av partiets
medlemmar under ledning av Persson i Tällberg
medverkade 1907 till genomförande av ministären
Lindmans rösträttsförslag med proportionella
val till båda kamrarna och en genomgripande
begränsning av den kommunala rösträtten.
Frisinnade landsföreningen beslöt i nov. s. å. uppgiva
partiets motstånd mot förslaget men uppsatte
samtidigt på L:s program det parlamentariska
styrelsesättets genomförande, kvinnans rösträtt,
lokalt veto i nykterhetsfrågor och vittgående
sociala reformer. Det första valet efter den nya
valmetoden stärkte i hög grad partiets ställning
(101 mandat); i ”fruktbärande samverkan” med
det socialdemokratiska partiet behärskade det helt
A. K.; Staaff bildade sin andra ministär och
upplöste F. K., varvid partiets grupp där ökade
från 15 till 51 led. Partiet var därmed riksdagens
största. Staaff behöll partiets ledning i sin hand.
Riksdagsperioden 1912—14 dominerades av
försvarsfrågan. Vissa motsättningar inom
partiet framträdde dock under dennas utredning,
riktade sig delvis mot Staaff och kulminerade efter
dennes Karlskronatal 21 dec. 1913, vari han
framlade regeringens försvarsprogram.
”Bondetåget” och konungens borggårdstal 6 febr. 1914
med åtföljande händelser svetsade ånyo
väsentligen ihop partiet, som i ett efter ministärens
avgång 12 febr, utfärdat manifest förklarade
sig anse ”de frisinnades första huvudfordran, ett
parlamentariskt styrelsesätt, med landets regering
grundad på folkrepresentationens förtroende”,
vara bragt i fara. Vid valen i mars till A. K.
led partiet ett svårt nederlag, och dess
mandatsiffra sjönk till 71. Intrycket av världskrigets
utbrott förmådde Staaff och partiets majoritet
att i aug. biträda ministären Hammarskjölds
försvarsprogram. Ett 30-tal medlemmar av
partiets mera försvarsradikala flygel deklarerade
dock även nu en oppositionell ställning. Denna
splittring försvagade ytterligare partiet, som vid
de i sept. s. å. följande ord. valen decimerades
till 57 man. Efter Staaffs död (4 okt. 1915)
kunde partiet icke omedelbart ena sig
beträffande ledningen, utan denna anförtroddes vid
riksdagarna 1916—17 åt ett femmannaråd (D.
Persson i Tällberg, N. Edén, R. G. Hamilton, H.
Kvarnzelius och A. Petersson i Påboda). Edén
framträdde dock från början som partiets
verklige ledare. Sedan andrakammarvalen 1917, vid
vilka partiet i en del valkretsar samverkade med
socialdemokraterna, ökat dess medlemstal till 62,
bildades i okt. s. å. under Edéns ledning en
vänsterministär, i vilken ingingo 7 liberala och 4
socialdemokratiska medlemmar. Denna regering
genomförde 1918 och följ, år en
författningsrevision, vilken i ett slag uppfyllde L:s krav i dessa
stycken. Regeringssamverkan med
socialdemokraterna upphörde i mars 1920 på gr. av stridigheter
mellan liberaler och socialdemokrater i
kommunalskattefrågan. Edéns regering avlöstes av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
