Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidman, Sven - Lidner, Bengt - Lidnersk knäpp - Lido - Lidskjalv - Lie - Lie, Harald - Lie, 1. Jonas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
663
Lidner—Lie
664
derrubriken ”En själs biografi i dikter”. —
L., som sedan 1920-talet intagit en bemärkt
ställning inom den svenska pingströrelsen, uteslöts
1948 ur Stockholms Filadelfiaförsamling efter en
konflikt med rörelsens svenske ledare, pastor
Lewi Pethrus. De ha senare försonats. — Litt.:
F. Böök, ”Resa kring svenska parnassen” (1926);
J. Landquist, ”Som jag minns dem” (1949).
Lidner, Bengt, skald (1757—93). I sitt
tredje år miste L. sin fader men omhändertogs
kärleksfullt av sin herrnhutske styvfader,
tjänstemannen vid Ostindiska kompaniet Samuel
Aurell, som efter L:s moders död (1771) snart
gifte om sig. L. gick
i skola i
födelsestaden, Göteborg, och
blev student i Lund
1774. Både i Göteborg
och Lund var han
anlitad tillf ällighetsskald.
Han måste lämna
Lund i dec. 1776,
sannolikt till följd av
oordentligheter,
sändes av sin styvfar i
jan. 1777 som
jungman på en
ostindie-farare men rymde i
Kap och återkom på
sommaren till Göteborg. Med hjälp av mecenaten
Patrik Alströmer for han till Greifswald, där
han 1777 gav ut en (aldrig ventilerad) disputation
till försvar för amerikanska frihetskriget, hade
sedan informatorsplats på Rügen och begav sig
1779 till Stockholm. S. å. tryckte han en
samling ”Fabler”, de flesta efterbildningar.
Operetten ”Milot och Eloisa” (tr. 1891) är hans debut
som författare för scenen, i vilken egenskap han
lyckades vinna Gustav IH:s ynnest. Med anslag
av konungen reste han 1780 till Göttingen, för
att studera den grekiska tragedien för Chr. G.
Heyne, och sedan till Paris. Där togs han på
Gustav III:s befallning om hand av
ambassadören G. Ph. Creutz. Denne lämnade honom
utkastet till en opera, ”Rustan och Mirza”, att
versifiera, men detta uppdrag och L:s ekonomiska
oefterrättlighet ledde till brytning mellan dem. I
Paris skrev L. tragedien ”Eric XIV” (tr. 1800).
1782 måste L. återvända till Stockholm och var
framgent i onåd. Han medarbetade i P. af Lunds
oppositionstidning Dag-Bladet: Wälsignade
Tryck-Friheten, utgav 1783 dikten ”Grefvinnan
Spastaras död” (2:a, förändrade uppl. 1786),
1784 operan ”Medea” och den lyriska krönikan
”Året MDCCLXXXIH”. Han drog sig fram
med stora svårigheter, skuldsatte sig överallt och
tiggde hjälp av gynnare. På hösten 1787 följde
han med en av dessa till Finland, där han sedan
for från gods till gods som snyltgäst. När
kriget mot Ryssland bröt ut 1788, skrev L. ”Ode
till finska soldaten” m. fl. patriotiska dikter och
återvann till en viss grad Gustav HI:s välvilja.
S. å. gifte sig L. med Jaquette von Hastfer.
1788 trycktes dikten ”Yttersta domen” och
oratoriet ”Jerusalems förstöring”, 1791 oratoriet
”Messias i Gethsemane” och 1792 ”De galne”.
L:s hälsa hade småningom dukat under för den
tilltagande dryckenskapen, och hans skaparkraft
hade sjunkit. Han dog i stor nöd.
L. var helt känslomänniska, saknade intresse
för och begrepp om verklighetens realiteter men
sökte de stora själsrörelsernas patos. Han var
vinnande, älskvärd, godhj ärtad, oförnuftig.
Medlidandet är för honom centrum i tillvaron. Denna
läggning, som väl närts av hemmets pietism,
förutbestämde honom att ryckas med av den
sentimentala strömningen vid 1700-talets slut. Det är
gammaltestamentlig höghet, enkel storhet i hans
hymner, vek innerlighet och naiv äkthet i hans
bekännelser. Hans stil har både den mäktigaste
orgelklang och den intima romantikens suggestiva
musik. — L:s ”Samlade arbeten” utkommo 1788
—89 (flera uppl., senast 1886). ”Samlade
skrifter” utges för Svenska vitterhetssamfundet av
H. Elovson (1932 ff.). — Litt.: K. Warburg,
”L.” (1889); L. Josephson, ”B. L.” (1947).
Lidnersk knäpp, uttryck, som användes för att
beteckna, att någon i intellektuellt avseende svagt
utrustad snabbt uppvisar en förbättring el. att
någon plötsligt fattar något, som tett sig oklart
el. omöjligt. Uttrycket går tillbaka på en
berättelse av Bengt Lidner.
Li’do [-å], berömt havsbad utanför Venedig.
Lidskjalv (isl. Hliöskjdlf), nord, myt., ett högt
torn i Odens boning Valaskjalv, varifrån han
skådade ut över hela världen och såg vad som
hände. Frej, som en gång olovligt satt sig i L.,
såg därifrån den sköna jättedottern Gerd och
upptändes av trånande kärlek till henne.
Lie, handredskap för att skära hö och säd.
Numera användas i Sverige mest medellånga och
medelbreda liar av amerikansk modell med 1—2
veck vid ryggsidan, varigenom de vinna i stadga.
L. fästes i ett or v, som i Norrland oftast
har övre ändan utplattad till ett blad, vilket
under arbetet stödes mot överarmen. Eljest
begagnas i allm. kortare orv, som sluta strax ovanför
övre kaggen (handtaget).
Lie [li], Harald, norsk tonsättare (1902—
42), var elev av F. Valen och framträdde 1935
med ”Elegi” för baryton och orkester. Av L:s
båda symfonier (1937 och 1938) prisbelönades
den första av Harmonien i Bergen. Vidare må
nämnas hans ”Skingvengbrev” för altsolo och
orkester samt ”Symfonisk dans” op. 12, hans sista
fullbordade verk. L. var en av de skarpast
profilerade begåvningarna i samtidens norska musik.
Lie [li]. 1) Jonas Lauritz Idemil L., norsk
författare (1833—1908). Han växte upp i Tromsö
och fick outplånliga intryck av det nordliga
landskapet, havet och fjällen, liksom av befolkningens
liv, och bevarade en böjelse för mystik sedan
barndomen. Student 1851 och jur. kand. 1858,
bosatte sig L. 1859 i Kongsvinger som advokat
och gifte sig 1860 med kusinen Thomasine
L. (1833—1907), som blev en kritisk
medarbe-terska i hela hans författarskap. Samtidigt med
att han drev praktik, förde ett flitigt
umgängesliv och sysslade med litteratur (”Digte”, 1867),
kastade han sig in i vidlyftiga trävaruaffärer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
