Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindner, Theodor - Lindome - Lindorm - Lindorm, Erik - Lindos - Lindquist, Bertil - Lindquist, Ivar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
755
Lindome—Lindquist
756
av ”Geschichtsphilosophie” (sv. övers.
”Historiens filosofi”, 1908).
Lindome, storkommun i Hallands län,
Hallands n. domsaga, Fjäre hd, vid västgötagränsen,
s. om Göteborg; 81,78 km2, 3,024 inv. (1952).
Omfattar huvudsaki. kuperade skogstrakter kring
den bördiga Lindomedalen. 1,560 har åker.
Kyrkan byggdes 1883 (tornet 1729). Ingår i Tölö,
L. och Älvsåkers pastorat i Göteborgs stift, Fjäre
och Viske kontrakt. Gammal välkänd hemslöjd
med betydande tillv. av möbler. Dessutom
textilfabriker och färgeri. Stationssamhället
Lindome (377 inv. 1951) och industrisamhället
Anne storp (471 inv.) äro förorter till Göteborg.
Lindorm (fsv. lindormber, av mhy.lindeworm).
1) (Myt.) Mystisk djurskepnad, även kallad
v i t o r m, som omtalas i medeltidens hj ältedikter
(Nibelungenlied), folkvisor, sagor och
riddarro-maner. Den skildras oftast som ett mot människan
välsinnat väsen. Sådana 1. äro vanl. förtrollade
prinsar, som genom kärleken åter framstå i sin
mänskliga gestalt. Att möta 1. troddes vara en
lika lycklig som sällsynt händelse. Då gällde det
att med handen fatta om honom, varvid han
lämnade sitt skinn i sticket. Man behövde endast
slicka på detta för att genast få ögonen öppna
för naturens förborgade läkedomskrafter.
L. omtalas även som en ofantligt stor, mot
människor fientlig orm, som förflyttar sig med
stor snabbhet genom att bitande sig i stjärten
rulla som ett hjul (”ringorm”, ”hjulorm”), ofta
försedd med lång man (”manorm”).
2) (Her.) En heraldisk figur i skepnad av en
drake.
Lindorm, Erik, journalist och författare
(1889—1941). Tidigt grydde L:s litterära anlag.
Han anslöt sig till den ungsocialistiska rörelsen,
verkade som
agitator och medarbetade
1907—ii i Brand.
1911—-13 var han
medarbetare i
nykter-hetsbladet Verdandi.
För dessa tidn. skrev
han dikter och
agitatorisk prosa, påverkad
av Strindberg. Hans
talang som skarp och
kvick kåsör
utvecklades snabbt, sedan han
1913 grundat den fränt
radikala
skämttidningen Naggen, som han
redigerade till 1922, då han inträdde i
Socialdemokraten för att 1924 övergå till Svenska
Dagbladet, där han kvarstannade till 1932. 1924—30
skrev han i Bonniers månadstidn., från 1930 till
sin död i Veckojournalen. Den radikale
proletärskribenten hade utvecklats till en typisk
företrädare för svensk mellankrigsborgerlighet. L.
samlade en del av sina kåserier i böcker: ”På
villovägar” (1922), ”Mellan himmel och jord”
(1924) och ”Personligt ovett” (1932). I nära
samband med L:s senare journalistik stod hans
dramatik, en rad samhällskritiska folkkomedier
med spetsen främst riktad mot tidigare
meningsfränder, ss. ”Moloch” (1926), ”Rötmånad”
(1928), ”Röda dagen” (1929), ”Krasch” (1930)
och ”Blockad” (1931), samt några årsrevyer, som
han själv läste upp under turnéer. Journalisten
gjorde sig också gällande i de lyckade bokfilmer,
som han utförde och som andra efterbildat, ”Med
kungen för fosterlandet” (1933), ”Oscar II och
hans tid” (2 bd, 1934), ”Världen i brand” (1935),
”Gustav V och hans tid” (4 bd, 1936—47; bd
4 utg. av B. och T. E. Lindorm), ”Från
Dela-ware till Garbo”. — Sin främsta insats gjorde
L. som lyriker. Hans produktion är icke stor,
men den räknas till det bästa i nyare svensk lyrik.
Han utgav 6 saml., ”Bubblor från botten” (1908),
”Tal till mitt hjärta” (1912), ”Min värld” (1918),
”Domedagar” (1920), ”Bekännelser” (1922) och
”På marsch” (1934). L. gav knappa och klara
stockholmsbilder och tecknade porträtt ur
huvudstadens proletärmiljöer, men främst diktade
han om sig själv — ynglingaårens
stämnings-liv, svårmodet inför åldrandet, glädjen över hem
och familj äro huvudtema i L:s lyrik. Högst
nådde han emellertid som erotisk diktare.
Betecknande för L. som lyriker äro hans två
antologier ”Svenska kärleksdikter” (1926) och
”Sångerna om Stockholm” (1930). L:s ”Dikter”
utkom 1941. — Litt: V. Svanberg, ”Poesi och
politik” (1931); G. Valentin, ”Min vän E. L.”
(1945); G. Westin Silverstolpe, J. V. Johansson
och A. Uhlén, ”Vardagens skald” (1946).
Li’ndos, forntida stad på Rhodos’ ö. kust, med
ypperligt handelsgeografiskt läge, nådde under
antiken hög materiell blomstring, var en av de
städer, som grundade huvudstaden Rhodos. Av
danskarna 1902—05 företagna utgrävningar ha
lett till rika fynd, särsk. på akropolen med Athena
Lindias tempel, propyléer m. m. — Litt: Chr.
Blinkenberg och K. F. Kinch, ”L. Fouilles et
recherches” (2 bd, 1931—41).
Lindquist, Sven Bertil Gunvald, botanist
och skogsman (f. 1904 5/s), fil. dr i Uppsala
1932, jägmästare 1933, doc. vid Skogshögsk.
1932, prof, i skogsskötsel där 1946, prefekt för
Göteborgs botaniska trädgård 1950, kallad till
innehavare av forskningsprofessur i botanik vid
Göteborgs högsk. 1953. L. har utg. arbeten i
systematik, ss. över släktena Betula, Juncus,
Me-lilotus och Ulmus, och i ekologi över
skogsträdens utbredning och skogssamhällenas
sammansättning i relation till natur- och kulturfaktorer,
ss. ”Den skandinaviska bokskogens biologi”
(1931), ”Dalby söderskog. En skånsk lövskog i
forntid och nutid” (1938), ”The main varieties
of Picea Abies (L.) Karst. in Europé” (i ”Acta
Horti Bergiani”, 14, 1948), samt undersökningar
över daggmaskars och snäckdjurs inverkan på
skogsmarken. Praktisk inriktning ha rasstudier
över skilda skogsträd, sammanfattade i ”Den
skogliga rasforskningen och praktiken” (1946).
Lindquist, Ivar Artur, språkforskare (f.
1895 31/12), fil. dr och doc. i nordiska språk i
Göteborg 1923, i Lund 1925, prof, i samma
ämne i Lund 1942. L. har framför allt ägnat
sig åt runologiska forskningar samt studier i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
