Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linlithgow, Sir Victor - Linnaea - Linnæus - Linnankoski, Johannes (Vihtori Peltonen) - Linne - Linné, von, släkt - Linné, 1. Carl von (Linnæus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
v. ordf. i de konservativa unionisternas
partiorganisation 1924—26, ordf, i den kungl.
kommissionen ang. Indiens jordbruk m. m. 1926—28,
ordf. i parlamentsutskottet rörande en
författningsreform i Indien 1933—35. L. var vicekonung
och generalguvernör i Indien under de kritiska
åren 1936—43. På denna post arbetade han icke
utan framgång på att intressera indiska kretsar
för praktiska reformer i samverkan med britterna.
Linnae′a, bot., se Linnea.
Linnæus, se Linné.
Li′nnankoski [-kåski], Johannes, pseud.
för Vihtori Peltonen, finländsk författare
(1869—1913). L. tog livlig del i
finskhetssträvandena i Nyland och utgav politiska och sociala
flygskrifter samt översättningar. Hans vittra
förstlingsarbete, läsdramat ”Ikuinen taistelu” (1903;
”Den eviga striden”, 1904), skildrar
människoandens befrielsekamp för ett fredens och
harmoniens tusenårsrike. I Don Juanromanen ”Laulu
tulipunaisesta kukasta” (1905; ”Sången om den
eldröda blomman”, 1906; även filmatiserad) tog
idéintresset formen av ett nästan
moralpedagogiskt intresse, till vilket en nu starkt
framträdande sensualism ställde sig i en egendomlig
motsats. I berättelsesamlingen ”Taistelu Heikkilän
talosta” (1907; ”Kampen om Heikkilä gård”,
1916), dramat ”Kirot” (Förbannelserna; 1907)
och skådespelet ”Simson ja Delila” (1911; sv.
övers. 1919) samt i skisserna i samlingen
”Sirpaleita” (Skärvor; 1913) kämpa de olika
tendenserna med varandra. Det versifierade
enaktsdramat ”Jeftan tytär” (1911; ”Jeftas dotter”, 1919)
är det hela och vackra uttrycket för skalden L:s
lyriska känsla; romanen ”Pakolaiset” (1908;
”Flyktingarna”, 1913) betecknar höjdpunkten av
psykologens och realistens konst och gäller som
ett av den finskspråkiga romandiktningens bästa
alster. — Litt.: W. Söderhjelm, ”J. L.” (1918);
B. Collinder, ”Finsk prosadiktning” (1932).
Linne, vävnader av lingarn. Jfr Linneindustri.
Linné, von, släkt, urspr. från Hångers
socken (Jönköpings län). Arrendatorn Bengt
Ingemarsson i Vittaryds socken (Kronobergs län) var
farfar till Nils Linnæus (1674—1748),
kyrkoherde i Stenbrohult. I sitt gifte med
kyrkoherdedottern därifrån Christina Brodersonia hade han
bl. a. sonen Carl, adlad 1757 med namnet von L.
Ätten utgick på manssidan 1783, på kvinnosidan
1839. Den ofrälse släkten, Linnæus, utgick
med Carl v. L:s bror, kyrkoherden Samuel
Linnæus (1718—97), som efterträdde fadern i
Stenbrohult.
1) Carl von L. (före adlandet Linnæus),
Sveriges ryktbaraste naturforskare (1707 23/5,
g. st. 13/5—78 10/1). Han föddes i Råshult,
Stenbrohults socken. I Växjö skola och gymnasium
lärde han latin. Av skolans lärare blev physices
lektorn Rothman hans särskilde beskyddare.
Student 1727, vistades L. första året i Lund, där
han beskyddades av prof. K. Stobæus, men
flyttade på Rothmans råd 1728 till Uppsala, där han
hoppades på bättre undervisning. Hoppet sveks,
och L. led nöd, tills han av domprosten O.
Celsius omhändertogs och fick dela dennes botaniska
intressen. Av de två ålderssvaga med.
professorerna L. Roberg och O. Rudbeck d. y. övade
den förre ett väckande inflytande på L., medan
den senare till en tid gav honom husrum. Mest
studerade L. på egen hand och gjorde sig snart
känd vid univ. Ehuru ograduerad, fick han rätt
att föreläsa i naturalhistoria, gjorde med
offentligt understöd resor, 1732 i Lappmarken,
1733—34 i Dalarne, varvid han studerade icke blott
växt- och djurvärld utan även folksed, lantbruk,
malmförekomster m. m. För att bli med. dr reste
han 1735 till Holland, fick sin grad i Harderwijk
och gav sig därifrån till Leiden. Där fick han
tryckt sitt främsta verk, ”Systema naturæ”, som
med ens gav honom världsrykte. Beskyddad av
Boerhaave och understödd av mecenater, främst
Clifford, arbetade han tre år i Holland och utgav
med otrolig flit det ena banbrytande verket efter
det andra. Efter korta besök i London och
Paris återvände han hem 1738. L. slog sig ned i
Stockholm som praktiserande läkare, deltog i
stiftandet av Vet.-akad. och var dess förste
preses. Slutligen erhöll han 1741 professuren i
medicin och naturalhistoria i Uppsala. Där
utvecklade han en storslagen verksamhet som forskare,
författare och lärare. Av regeringen anlitades han
för ett antal naturvetenskaplig-ekonomiska
undersökningar i eget land, beskrivna i ”Öländska
och Gothländska resan” (1745; nya uppl. 1890,
1907), ”Wästgöta resa” (1747; ny uppl. 1928)
och ”Skånska resan” (1751; nya uppl. 1874 och
1920). 1747 utnämnd till arkiater, adlades han
1757.
På 1750-talet började L:s hälsa försämras. På
1770-talet tillkommo upprepade slaganfall med
kroppslig och andlig förlamning. Han vilar i
Uppsala domkyrka.
Om L. burit och fortfarande med rätta bär
namn av en bland naturforskningens störste, så
beror detta främst på hans reform av det
biologiska systemet. Han fann av en tillfällighet
Camerarius’ upptäckt av växternas kön och insåg
genast betydelsen därav; de dittills obeaktade
ståndarna och pistillerna voro blommans
viktigaste delar och som sådana särskilt ägnade till grund
för ett växtsystem. Enl. denna princip voro
växterna i hans ”Systema naturæ” (1735) uppställda.
Samtidigt klarlade han i sitt andra
ungdomsstorverk, ”Fundamenta botanica” (1736), själva
grundsatserna för ett växtsystem, sedermera
vidare utvecklade i ”Philosophia botanica” (1751).
Han insåg mycket väl, att hans sexualsystem var
ensidigt: att ett naturligt växtsystem borde
grunda sig på alla organ i st. f. på ett enda. Han
gjorde också flera avvikelser från grundplanen,
och han arbetade livet igenom på ett naturligt
växtsystem, vilket han icke ansåg tiden mogen
att fullborda men varav brottstycken ett par
gånger offentliggjordes. Sexualsystemets
enastående översiktlighet och lätthanterlighet äro ännu
i dag erkända och betinga dess användning vid
skolundervisning och examination. Lika
mästerliga i sitt slag äro L:s allmänna systematiska
indelningsgrunder och reglerna för deras
tillämpning, framlagda i ”Genera plantarum” (1737),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
