Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lippi, 1. Fra Filippo - Lippi, 2. Filippo, d. y. (Filippino) - Lippia - Lippizza - Lippmann, Gabriel - Lippmann, Walter - Lipps, Theodor - Lipsius, Justus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
Lippia—Lipsius
800
Filippino Lippi: Drusianas uppväckelse från de döda
av evangelisten Johannes. Detalj av fresk i Santa Märia
novella, Florens.
de han sig i nunnan Lucrezia Buti, som blev
mor till Filippino L. Han fick påvlig tillåtelse
att gifta sig med henne. Även i Spoleto målade
konstnären en serie fresker (1468—-69) med
ämne ur Marialegenden (ofullb.). L:s altartavlor
och madonnabilder, som äro mera bekanta än
freskerna, visa ett starkare samband med Fra
Angelicos känsliga uppfattning. Särskilt märker
man detta i flera poesifyllda skildringar av
Kristi födelse, av vilka den vackraste utfördes som
altartavla för Medicipalatsets kapell (nu i
Kaiser-Friedrich-Museum i Berlin). Det borgerliga
draget framträder däremot t. ex. i en tavla med
Maria och barnet samt i den berömda rundbilden,
framställande madonnan med barnet.
2) F i 1 i p p o L. d. y., kallad Filippino,
den föreg:s son, målare (1457—1504). Han var
lärjunge till Botticelli, vars lyriskt känsliga stil
han utvecklade till en alltmer komplicerad,
slutligen maniererad art. Mest närmar han sig läraren
genom de sköna draperierna och den förandligade
människoskildringen. Bäst känd bland hans
ungdomsverk är madonnan med S:t Bernhard (i
Badiakyrkan, Florens). L. var även freskomålare,
verksam i Brancaccikapellet i karmelitkyrkan i
Florens, där han fortsatte Masaccios arbete, i
Santa Maria sopra Minerva i Rom och i Santa
Maria novella i Florens. I Strozzikapellet i sistn.
kyrka framträder hans sista manieristiska stil.
Li’ppia, släkte av järnörtfamiljen. L.
citrio-dora (från Uruguay och Argentina), en
citrondof-tande buske med talrika ljusröda el. vita blommor
i hängande klasar, odlas ofta som prydnadsväxt.
Lippizza [-pi’tsa], it. Equile Lipizzano,
italienskt statsstuteri (sedan 1919) i prov. Trieste,
8 km från staden Trieste.
Lippma’nn, Gabriel, fransk fysiker (1845
—1921), prof, i matematisk fysik 1883 vid
Sor-bonne, i experimentalfysik 1886. L. undersökte
med framgång
kapillärelektriska fenomen
och konstruerade på
basis härav en
elek-trometer. Förutom ett
antal undersökningar
av vissa andra
elektriska fenomen utförde
L. ett vackert arbete
över en på ljusets
in-terferens baserad och
av honom sj älv
uppfunnen metod att
fotografera i naturliga
färger. Metoden har
stort teoretiskt intresse
men har icke fått någon egentlig praktisk
betydelse. För dessa arbeten erhöll L. 1908 års
Nobelpris.
Lippmann [li’pman], Walter, amerikansk
skriftställare (f. 1889), graduerad vid
Harvard-univ. L. innehade 1917 en post i krigsdep. i
Washington, samarbetade med överste House
under dennes förarbeten för freden och var led.
av den amerikanska delegationen på
fredskonferensen i Paris 1919. 1921—31 tillhörde han New
York World (red. 1929—31) och medarbetar
sedan 1931 i New York Herald Tribune. L. har
utg. bl. a. ”Public opinion” (1922), ”A preface
to morals” (1929; sv. övers. ”Västerlandets
räddning”, 1931), ”The United States in world
affai-res” (2 bd, 1932—33; tills, m. W. O. Scroggs),
”The good society” (1937; sv. övers. ”Frihetens
samhälle”, 1939), ”U. S. foreign policy. Shield of
the republic” (1943; sv. övers. 1944), ”U. S. war
aims” (1944), där han skisserade en fred, som
skulle stödja sig på regionala maktkonstellationer,
och ”The cold war” (1947).
Lipps, T h e o d o r, tysk filosof, psykolog
(1851—1914), prof, i München 1894. L. grundar
logik, kunskapsteori, etik, estetik och metafysik,
över huvud all filosofi, på psykologien. L. skiljer
sig dock i väsentliga punkter från de vanliga
psykologistiska teorierna. Sålunda fasthåller han
vid ett enhetligt jag som grund för alla psykiska
företeelser. I L:s estetik är begreppet
”Einfüh-lung” det avgörande; i den estetiska upplevelsen
inlägga vi våra egna känslor och strävanden i
objektet. Skr.: ”Grundtatsachen des Seelenlebens”
(1883), ”Komik und Humor” (1898), ”Die
eti-schen Grundfragen” (1899; omarb. uppl. 1905),
”Ästetik” (2 bd, 1903—06), ”Psychologische
Un-tersuchungen” (2 bd, 1907—12) m. fl.
Lfpsius, Justus, belgisk filolog (1547—
1606), prof, i Jena 1572, i Louvain 1576, i Leiden
1579, slutl. prof, i Louvain och konungens av
Spanien historiograf 1592. L. är en av alla
tiders genialaste textkritiker, banbrytande genom
sina ypperliga uppl. av bl. a. Tacitus (1574) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
