Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litauen - Historia - Litauer - Litauiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litauer—Litauiska språket och litteraturen
813
besatte de kort därefter genom friskaror det
omtvistade området. L. fick flytta sin huvudstad
till Kaunas. Efter fruktlösa förhandlingar och
medlingsförsök godtogs slutl. den polska kuppen,
och på ambassadörkonferensen 1923 beslöts, att
Vilnaområdet skulle tillhöra Polen. Konflikten
hade medfört, att fullständiga diplomatiska och
kommersiella relationer mellan L. och Polen icke
kunde upprättas förrän 1938, eftersom L.
vägrade att godta ambassadörkonferensens beslut.
Däremot kopierade litauerna på ett annat håll
den lyckade polska kuppen, då de i jan. 1923
förde en civilklädd armé in i det under allierad
kontroll stående f. d. tyska Memel. Även i detta
fall lyckades kuppen. I maj 1924 undertecknades
konventionen i Paris, som gjorde Memelområdet
autonomt under L:s suveränitet, ehuru själva
staden Memel (Klaipeda) då hade övervägande
tysk befolkning. Dess stora handelspolitiska
betydelse för L. illustreras därav, att vid
1930-talets slut 3/< av landets export och 2/s av
importen gingo genom Memel. Inrikespolitiskt
dominerades mellankrigsåren till en början av
motsättningar mellan ett högersinnat
nationalistparti under Smetona och Voldemaras, de
kristliga demokraterna, bondepartiet, folksocialisterna
och folkdemokraterna. Efter befrielsen hade
nationalisterna övertaget men trängdes snart
undan av de mera vänsterorienterade, som redan
1920 delvis kunde ta ledningen. I maj 1926 kom
en koalition av folksocialister och
socialdemokrater till makten med betydande majoritet. Denna
slog in på en sovjetvänlig kurs, vilken i sin tur
resulterade i ekonomisk blockad från engelskt
håll. I dec. följde emellertid en statskupp av
Smetona och Voldemaras, vilka togo hand om
regeringen mot majoriteten i riksdagen och satte
landets författning ur kraft. I fortsättningen
styrdes L. i verkligheten av en autoritär regim.
En konflikt mellan de båda ledarna Smetona och
Voldemaras 1929 slutade med att den sistn. fick
träda tillbaka, och hans nationalistiska, fascistiskt
färgade organisation upplöstes. Smetona behöll
ledningen. En ny författning i maj 1938
utökade ytterligare presidentens befogenheter. Vid
denna tidpunkt hade de oroligheter, som
förebådade 2:a världskriget, börjat bli märkbara.
Under intryck av hotet från Tyskland och
ockupationen av Österrike sökte Polen konsolidera
sin ställning i öster. Ett ultimatum till L. krävde
återupptagande av normala diplomatiska relationer
mellan de bägge länderna och litauiskt
erkännande av Polens rätt till Vilnaområdet. L. var
nödsakat att acceptera. 22/s 1939 riktades ett
dråpslag mot L:s försörjning genom ett tyskt
ultimatum och besittningstagande av Memel. De yttre
händelserna tvungo Smetona att acceptera ett
nytt kabinett, sammansatt av ledarna för de
oppositionella vänsterorienterade partierna. En
sovjetvänlig utrikespolitisk kurs proklamerades. Hela
läget blev emellertid förändrat genom pakterna
mellan Sovjetunionen och Tyskland på hösten
1939 samt den rysk-tyska ockupationen av Polen.
to/io 1939 undertecknades ett fördrag mellan L.
och Sovjetunionen, varigenom Sovjetunionen
till
814
erkändes vissa rättigheter i landet och i gengäld
lovade Vilnaområdets införlivande med L. Den
ryska infiltrationen och trycket fortsatte
emellertid. I nov. fingo alla litauer lämna Memel, och
i juni 1940 inleddes de underhandlingar, som ledde
till att en folkomröstning uttalade sig för
anslutning till Sovjetunionen. 3/a utropades L. som
den 14:e sovjetrepubliken. Smetona gick i
landsflykt. Den påbörjade sovjetiseringen av L.
avbröts av det tysk-ryska krigsutbrottet. Redan
dagen efter krigsutbrottet gjorde litauerna
revolution, och i juni 1941 besattes landet av tyska
trupper. Tyskarna vägrade emellertid att
acceptera den av litauerna tillsatta nya regeringen,
vilken avsattes 5/s. Dessförinnan hade Hitler
lancerat namnet ”Ostland” som gemensam
benämning på de tre baltiska staterna och Vitryssland.
Under de närmast följ, åren stod L. realiter
under tysk militärförvaltning. Efter hand som
ryssarna fingo övertaget på östfronten växte
den litauiska motståndsrörelsen mot tyskarna.
Den nya ryska ockupationen, som följde i
samband med Tysklands sammanbrott 1944—45,
medförde emellertid icke ett fritt L. I stället
fortsattes den 1940 påbörjade sovjetiseringen.
Landsflyktiga litauer ha organiserat sig och fortsatt
agitationen för L:s återupprättande. Bland deras
åtgärder kan nämnas den allitauiska kongressen
i Chicago 1945 med dess yrkande på L:s
oberoende. För L:s befrielse arbeta Högsta
befrielsekommittén (VLIK) och Amerika-litauernas råd
(ALT) i U.S.A.
Litt.: M. Friederichsen, ”Finnland, Estland
und Lettland, Litauen” (1924); H. Mortensen,
”L., Grundzüge einer Landeskunde” (1926); S.
Wikberg, ”Från bärnstenskusten och
ordensrid-darnas land” (1931); K. F. O. Losch, ”L., eine
wirtschaftsgeographische Darstellung” (1932);
”Mitteleuropa, Östeuropa” (i ”Handbuch der
geo-graphischen Wissenschaften”, 1933). — J.
Szlu-pas, ”Essay on the past, present and future of
Lithuania” (1918); P. Klimas, ”Der Werdegang
des litauischen Staates” (1919); I. J.-Scheynius,
”L. genom tiderna” (i ”Ha de rätt att leva?”, utg.
av Baltiska kommittén, 1943); T. G. Chase, ”The
story of Lithuania” (1946); B. Kalnins, ”De
baltiska staternas frihetskamp” (1950).
Litau’er (lit., lietüviai) utgöra huvudmassan
av befolkningen (80,6 °/o) i Litauen och bebo
även gränsområdena av kringliggande
stater. De bilda jämte letterna och de utdöda
prussema (preussarna) den baltiska folkstammen
bland de indoeuropeiska folken. Trots att 1. varit
livegna ända till 1861 och undergått polackernas,
ryssarnas och tyskarnas (i det s. k. Lilla Litauen
i Ostpreussen och Memelområdet) förtryck och
strävanden att avnationalisera dem, ha de dock
bevarat sin egenart både i språk och seder och
bruk samt efter litauiska statens återupplivande
1918 visat stor skaparkraft och framåtanda.
Litau’iska språket och litteraturen.
Litauiskan bildar tills, m. lettiskan och den utdöda
preussiskan den baltiska grenen av de
indoeuropeiska språken. Litauiskan indelas i två
huvuddialekter, låglitauiskan (zemaitiskan, samo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
