Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Livingstone, David - Livingstonefallen - Livistona - Livius - Livisu Andronicus - Livkompani - Livland, Lifland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
841
Livingstonefallen—Livland
842
års ålder måste L. taga anställning på fabrik
men bedrev därunder studier med sådan
framgång, att han vann inträde vid univ. i Glasgow
(1836), där han studerade teologi och medicin
och 1840 blev med. dr. Han valde missionärens
kall och sändes 1840 av Londonmissionssällskapet
till Sydafrika. L:s första Af rikavistelse, 1841—
56, förde honom allt djupare in i landet 1841
—49 arbetade L. på Moffats missionsstation
Ku-ruman samt de av honom själv grundlagda
Ma-botsa och Kolobeng. Tidigt röjde han sin
utomordentliga förmåga att vinna de inföddas
förtroende och komma dem
nära. 1849 gjorde han
sin första stora
upptäckt, sjön Ngami,
1851 nådde han fram
till Sambesi. Så
följde den första stora
resan 1852—54 mot
n. och v. till den
portugisiska kolonien
Loanda vid kusten.
Han beslöt nu korsa
den afrikanska
kontinenten för att
undersöka möjligheterna
för en vattenväg
upp
för Sambesi. På denna resa upptäckte han
Vic-toriafallen och gjorde om Afrikas inre f. ö. en
mängd iakttagelser, som gåvo världen en helt ny
bild av denna okända världsdel. 20 maj 1856
kom L. fram till Quelimane vid Indiska oceanen,
den förste, som korsat Afrikas kontinent. Efter
ett besök i hemlandet återvände L. 1858 som
brittisk konsul till Östafrika med det dubbla
uppdraget att utforska Sambesis flodområde och
undersöka möjligheterna för slavhandelns
bekämpande. Hans andra resa (1858—64) medförde
bl. a. upptäckten av sjön Njassa (1859). Den
tredje resan (1865—73) ägnades åt Nilproblemet.
Han upptäckte därunder bl. a. Lualaba, vilken
han oriktigt antog vara en källflod till Nilen,
samt sjöarna Moero och Bangveolo. Det var
under denna färd, som han anträffades av H.
M. Stanley 10 nov. 1871, då han utmattad och
utblottad kom från det inre till Udjidji vid
Tanganjika. L. ville dock ej följa med Stanley
tillbaka utan fortsatte sitt sökande efter Nilens
källor. Han hade hunnit till Hala vid
Bangveolo-sjön, då han dukade under för strapatserna. Han
begrovs i Westminister Abbey.
L. har betecknats som nittonde seklets störste
missionär, ädlaste männniskovän och främste
Af rikaforskare. Han gav starka impulser åt
missionsarbetet i Afrika och väckte en världsopinion
mot slavhandeln. Som forskningsresande
utmärktes han av den största noggrannhet i
iakttagelserna, och hans dagböcker lämnade ett
utomordentligt rikt material för kännedomen om Afrika. L.
utgav ”Missionary traveis and researches in South
Africa” (1857; sv. övers, i 2 bd 1859—60) och
”Narrative of an expedition to the Zambesi and
its tributaries” (1865). — Litt.: R. J. Campbell,
”L.” (1929); J. Macnair, ”L. befriaren” (1947).
Livingstonefallen [liTiqstan-], se Kongo.
Livistöna, bot., se Palmer.
Livius, plebejisk adelssläkt i det gamla Rom.
Till släkten hörde Marcus L. Salinator,
konsul 219—207, då han i förening med C. C1 a
u-d i u s N e r o besegrade Hasdrubal vid Metaurus.
Om andra medlemmar av släkten se Drusus.
Ti tus L., historiker (59 f. Kr.—17 e. Kr.),
f. och d. i Patavium (Padova). Han uppträdde
som skriftställare på filosofiens, retorikens och
historiens områden. Historien blev hans
huvudintresse, och blott av hans historiska verk äro
delar bevarade.
I sitt arbete ”Ab urbe condita libri” skildrade
L. Roms öden från stadens grundläggning till
år 9 f. Kr. Av verkets 142 böcker äro
bevarade 1—10 (den första dekaden), 21—45 och
ett obetydligt fragment av bok 91. Arbetets första
bok skildrar konungatiden. Den tionde för fram
berättelsen till 292 f. Kr. Den tredje dekaden
(21—30) är ägnad det andra puniska krigets
historia, och bok 45 slutar med skildringen av
Aemilius Paullus’ triumf över Makedonien 167.
Händelserna från Caesars död till år 9 krävde
24 böcker. L:s framställning utmärkes av
egenskaper, som av romersk publik voro särskilt
uppskattade, allvar och ett drag av monumental
storhet. I sin syn på människorna var L.
företrädesvis moraliskt inställd; vid sidan härav gav det
fosterländska sinnelaget hans ord värme och
präglade även hans historiska uppfattning.
I jämförelse med de moraliska, patriotiska och
litterära avsikterna trädde i L:s
historieskrivning sannings- och forskningsintresset tillbaka.
Trots alla förbehåll är dock hans skrift en
mycket värdefull historisk källa. Man räknar honom
till förtjänst, att han avhöll sig från
konstruktioner och haltlösa systematiseringar. — Uppl.
av W. Weissenborn och H. J. Müller (10 bd,
1880—1912) och R. S. Conway och C. F.
Walters (4 bd, 1914—35); otaliga skoluppl. Sv övers,
av O. Kolmodin (1831—44, ofullständig).
Förutom utförlig diskussion i alla arbeten om äldre
romersk historia finns en oöverskådlig
speciallitteratur. Klassisk är ännu H. Taine, ”Essai sur
Tite-Live” (2:a uppl. 1860). Se f. ö. W. Soltau,
”Livius’ Geschichtswerk” (1897); R. Heinze,
”Die augusteische Kultur” (1930); E. Burck,
”Die Erzählungskunst des T. L.” (1934); F.
Hell-mann, ”Liviusinterpretationen” (1939); A. Klotz,
”L. und seine Vorgänger” (1940—41)-
Livius Andronicus, romersk skald, se
Latinska litteraturen, sp. 448.
Livkompani, första kompaniet vid varje
inf.-reg:te i svenska armén. Förr var
regementschefen tillika chef för 1. och åtnjöt inkomsten av
denna befattning; kompaniet fördes i hans ställe
av en kaptenlöjtnant.
Livland, Lifland, 1) en sammanfattande
benämning på det kustområde mellan Libau och
Narva, som från slutet av noo-talet började
koloniseras av tyskar och som till 1558 bildade en
i medeltida former organiserad stat (den
livländs-ka ordensstaten). 2) sedermera en företrädesvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
